När jag kom ut i arbetslivet i början av 90-talet, var det aldrig tal om att arbetsgivaren hade värdegrunder som man som anställd förväntades efterleva. Detta var långt innan internet slagit igenom på allvar och man kunde ha rätt obekväma åsikter utan att arbetsgivaren nödvändigtvis fick reda på det. Det pratades ju i fikarummet, på afterworks och folk kunde delta vid olika obekväma demonstrationer på stan utan att det egentligen fick någon nämnvärd spridning. Om man inte hade ”oturen” att hamna i tidningen eller på TV-nyheterna vill säga.
Jag har flera gånger från en del äldre personer hört kommentarer om ”värdegrunder har vi aldrig haft förr och det har funkat hur bra som helst”. Och så är det förmodligen, det funkade säkerligen helt okej utan värdegrunder förr tillbaka. Men idag är vi i ett helt annat läge, där internet och offentlighet bara är några knapptryck bort i en telefon eller på en dator. Vi kan sekundoperativt offentliggöra våra åsikter om både det ena och det andra. Såväl vettiga åsikter som mindre vettiga sådana – om vår arbetsgivare och om väldigt mycket annat. För många av oss framgår det på vår Facebooksida vad vi jobbar med och utan att egentligen vara medvetna om det kan vi göra oss till inofficiella talespersoner för vår arbetsgivare. Det vi skriver på Facebook eller andra sociala medier kan snabbt och enkelt kopplas samman med den arbetsgivare man har – och det kan snabbt bli en mycket obekväm situation.
Rent lagmässigt har varje anställd en lojalitetsplikt mot sin arbetsgivare och är du inte lojal mot arbetsgivaren är det grund till uppsägning i förlängningen. Det betyder att du till exempel inte kan uttala dig negativt om din arbetsgivare i sociala medier. Men du kan heller inte göra uttalanden som är strid med arbetsgivarens värdegrund. I och med att våra åsikter idag får en helt annan spridning i och med internet, har det givetvis blivit viktigare för arbetsgivare att ha en värdegrund som anställda ska efterleva. Det funkar oftast inte att lägga ut rasistiska, sexistiska eller nedsättande saker på internet utan att det kan få konsekvenser arbetsrättsligt.
Jag vet att somliga på högerkanten skulle kalla det för åsiktsregistrering eller andra mer eller mindre långsökta saker. Men det är inte det det är frågan om. Det är frågan om vilken fasad ens arbetsgivare vill visa utåt. Då vill man inte att exempelvis anställda öser ut åsikter som arbetsgivaren inte ställer sig bakom.

När internet fortfarande var relativt nytt i början av milleniet, hörde man lite titt som tätt om personer som blivit av med jobbet efter att ha lagt ut diverse saker i sociala medier. Ibland var det på goda grunder, andra gånger lite mer tvivelaktigt. Jag kan själv kanske framstå som rätt frispråkig i sociala medier, men tycker ändå att jag tänker mig för innan jag lägger ut saker och ting. Som princip diskuterar jag aldrig mitt arbete eller arbetsgivare i sociala medier. Och jag tycker jag är väl insatt i vad min arbetsgivares värdegrund säger, så att jag inte ventilerar åsikter som kan uppfattas som obekväma. För övrigt tror jag inte ens att jag har några åsikter som skulle bli ett problem på jobbet. Det skulle isåfall vara om man uttryckte sig exceptionellt klantigt i något sammanhang, men mina åsikter har jag svårt att se att det skulle bli några problem med.
Och så tror jag det är de allra flesta av oss. Använder man bara sitt sunda förnuft på internet, kommer man heller inte få några problem. Sen är det vissa som inte kan hålla sina fingrar i styr och skapar diverse anonyma konton för att kunna spy galla åt höger och vänster. För somliga brukar detta till sist straffa sig när kontona avslöjas i olika sammanhang. Själv skulle jag vara väldigt försiktig med anonyma konton, även om jag hade åsikter jag ville ventilera anonymt. Det kan få konsekvenser på ganska många fronter om man har otur.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: