Så har halva påsklovet gått och dagarna flyter förbi i ett behagligt lugn. Lite tid har jag lagt på att plugga och skriva, så jag har inte legat på latsidan helt och hållet. Men min trilskande höft har dock ställt till det och gjort att jag inte kunnat hålla igång på ett sådant sätt som jag hade velat. Istället har jag linkat runt, stödd på min käpp och inte varit utanför dörren särskilt mycket. Jag hade sett framför mig att träna några gånger under veckan, men det har varit uteslutet eftersom jag haft så pass ont.
Så igår, när helgerna var över, ringde jag vårdcentralen och bad om en tid för att få höften undersökt. Och jag fick tid förvånansvärt snabbt, redan nu i eftermiddags fanns en tid ledig och jag kunde komma förbi. Jag blev grundligt undersökt och det verkar inte vara värre än en inflammation i höftmuskeln. Någonstans har jag väl misstänkt att det varit något sådant som spökat. Och framförallt har jag hoppats på det, eftersom den ändå är ganska lättbehandlat. Det är tur i oturen att det inte var artros eller liknande, som är mycket mer svårbehandlat.
Nu har jag fått antiinflammatoriska tabletter utskrivna och även förhållningsorder om att gå ner i vikt. Annars riskerar inflammationerna att komma tillbaka. Vikten är väl egentligen ingen nyhet, jag har länge kämpat med att försöka gå ner i vikt utan att det gått särskilt bra. Nu får jag ta tag i det ordentligt och inte slarva så mycket som jag tyvärr gjort till och från. Jag får tänka mer på vad jag äter och inte minst på mängderna. Plus att vara hårdare på att inte slarva med träningen, utan att verkligen komma iväg till gymmet några gånger per vecka. Min målsättning brukar vara tre träningspass i veckan, men vissa veckor är det inte alltid det blir av. Anledningarna är många, men vissa gånger erkänner jag att det faktiskt är ren lathet som gjort att jag stått över träningen.

Sen är det svårt att inte bli lite hypokondriskt paranoid med den sjukdomshistorik jag har. Så fort jag får ont någonstans, kommer tankarna om att de kan vara en tumör och jag börjar direkt tänka i banorna kring långtidssjukskrivning och allt det innebär att bli svårt sjuk igen. Det sunda förnuftet säger ju förstås att det kan finnas tusen och åter tusen anledningar till att man har ont någonstans, men tankarna kommer oundvikligen emellanåt.
Nu har jag fått bekräftat att det inte är en tumör utan något så oskyldigt som en muskelinflammation. Så då kan jag i alla fall skjuta de tankarna åt sidan för den här gången.

Du kanske också gillar:

1 kommentar

  1. Vad skönt att du fick tid så snabbt och att du också då fått medicin så inflammationen lägger sig =D, ja man blir lite hypokondrisk nu, men ja röra på sig är ju så viktigt och det är lätt att man duckar för det ibland och sedan tappar man kontrollen, KRYA på höften

Kommentera

%d bloggare gillar detta: