Jag har börjat inse att jag längtar väldigt mycket tills den här jäkla pandemin är över. Det börjar gå mig på nerverna med att hålla avstånd, använda munskydd och att inte kunna resa någonstans. Jag börjar sakna ganska konstiga saker, som att jag insett att det är ganska tråkigt att inte kunna se ansiktet på sina medresenärer på tunnelbanan. Istället ser man ett hav av ansiktsmasker vart man än vänder sig. Så är det trist att så mycket sker på distans, det där med elektroniska möten i all ära – men kul är det inte. Även om jag inte hör till dem som drabbats allra mest av distansarbete och distansutbildning, så har jag drabbats tillräckligt mycket för att så smått börja ledsna på det hela. Somliga veckor lämnar jag knappt lägenheten överhuvudtaget, vilket i långa loppet känns ganska trist.
Och jag saknar att kunna åka in till stan utan att få dåligt samvete för att jag är ute bland folk. Det skulle vara så skönt att kunna uträtta ärenden utan en massa samvetskval över att man egentligen inte borde vara bland folk. även om jag så gott det nu går håller avstånd och använder ansiktsmask de gånger jag faktiskt måste bege mig in till stan.

Jag har full förståelse att viss annan problematik kommer i pandemins spår. Psykisk ohälsa ska ha ökat till exempel och jag förstår att folk vid det här laget börjar känna sig ganska instängda i sina hem. Att bara gå hemma dag ut och dag in kanske har sin charm under en period. Men nu har det gått över ett år och jag förstår verkligen att folk far illa av det. Jag skulle nog inte heller må helt bra av att bara gå hemma i över ett år. Jag vet vilken tristess jag upplevde innan min tjänstledighet började i augusti och jag istället började plugga. Då hade jag suttit hemma och jobbat i flera månader och det kändes som att jag höll på att bli tokig. Jag träffade inte en kotte och såg i princip inget annat än lägenhetens fyra väggar. I bästa fall tog jag mig ner till kvartersbutiken eller ett hämtmatställe för att handla lite middag, men fler utflykter än så blev det inte från lägenheten.

Det var nog tur att man inte visste hur länge pandemin skulle hålla i sig när det började förra året. Då hade man nog känt sig ganska nedslagen. I alla fall jag själv tänkte att äsch, det här är över om ett par månader. Nu har ett drygt år passerat med restriktioner och rekommendationer från myndigheterna om hur vi ska bete oss. Och det verkar ju vara långt ifrån över än. Tillvaron står liksom på paus och det är mycket som fått anstå tills pandemin faktiskt är över.
Vi har till exempel aktivt letat ny lägenhet sedan innan pandemin startade. Men sedan restriktionerna kom, har Stockholms bostadsförmedling tagit beslutet att det inte ska hållas några lägenhetsvisningar. Istället får man ta ställning till lägenheterna genom att titta på ritningar och eventuella bilder som man får via bostadsförmedlingen. Och för oss – som har över 20 år i bostadskön – vill man inte ”offra” sin kötid för en lägenhet som man inte sett på plats. Nu är det inte så att vi är i desperat behov av ny lägenhet, så det är ingen fara på det sättet. Men det känns ändå surt att behöva vänta så länge på att återigen kunna gå på lägenhetsvisningar.

Sen får man givetvis vara glad att man inte smittats. I jämförelse med alla dem som drabbats av Corona på ett eller annat sätt, så har jag förstås kommit väldigt lindrigt undan. Corona tycks vara en väldigt nyckfull sjukdom och även personer som i grunden är väldigt friska tycks kunna drabbas väldigt hårt om man har otur. Jämför man de som drabbats som hårdast av pandemin med långtidssjukskrivningar och rentav död, så kan man naturligtvis inte klaga på att behöva jobba hemifrån eller använda munskydd under en period.
Sen ligger ju det nyckfulla i att somliga drabbas så hårt även om man inte har några underliggande sjukdomar, medan andra bara får en lättare förkylning. Så man vet ju aldrig hur hårt sjukdomen slår. Även om det naturligtvis är bättre odds ifall man i övrigt är frisk. Så just därför är min plan att jag ska vaccineras när det blir min tur. Jag vill inte riskera att bli svårt sjuk och långtidssjukskriven.

Nu verkar man ändå vara försiktigt optimistiska inför sommaren. Förhoppningsvis kan man se en vändning snart, ju längre vaccinationen fortgår. Förra sommaren gick smittspridningen ner ett tag, mycket på grund av att man umgås utomhus på ett naturligare sätt. Jag själv kommer utan tvekan att vaccinera mig. Normalt brukar jag inte vaccinera mig mot de årliga influenserna, men denna gång kommer jag göra det. Det känns som det minsta man kan göra för att bidra till att vi ska kunna återgå till en så normal tillvaro som det nu går. Förutom att hålla avstånd och använda munskydd naturligtvis.

Fortfarande kan jag inte låta bli att förundras över att det finns människor som förnekar att det alls pågår en pandemi. Jag tänker på de demonstrationer som förekommit mot Coronarestriktionerna på sistone. Att folk överhuvudtaget kan vara så verklighetsfrånvända och så totalt förneka den verklighet vi står inför är för mig så otroligt främmande. Sen är det jobbigt med restriktionerna, något annat tänker jag inte säga. Men det är inte detsamma som att förneka att det alls pågår en pandemi.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: