Jag börjar förstå hur många känner det efter en längre arbetslöshet, efter att gå år efter år utan att få ett jobb. Arbetslösheten kan verkligen bryta ner en och kapa självförtroendet i höjd med fotknölarna. Jag har inte gått arbetslös särskilt länge tidigare, utan med några ytterst få uppehåll i princip alltid haft jobb. Kanske har jag inte varit särskilt kräsen när det kommer till jobb, men jag har tagit det jag har fått och stretat på genom åren. Nu går jag lite mer i tankar kring vad jag verkligen vill göra, vad jag helst vill ägna mig åt på heltid framöver. Självklart kan jag inte vara kräsen i min situation, utan jag får även denna gång ta lite det jag får när det kommer till jobb. Men jag vill helst slippa hamna i sitsen att ta ett jobb jag helst inte vill ha – utan det optimala är ju givetvis att hitta ett jobb jag kommer att trivas med.
Så det är en svår balansgång, för i grunden tycker jag att det är en självklarhet att man som arbetssökande inte ska vara särskilt kräsen utan lite grann ta det man får när det kommer till jobb. Sedan får man söka sig vidare om man inte får drömjobbet med stort D direkt. Men det bär emot emellanåt att söka somliga jobb – och än så länge har jag varit lite kräsen trots allt. Jag har med bred marginal sökt de jobb som Arbetsförmedlingen kräver, men hållit mig ifrån att söka jobb jag egentligen inte vill ha. Så jag uppfyller verkligen vad som krävs av mig och jag söker jobb på bred front. Än så länge har jag inte fått napp, men har kommit väldigt långt i flera rekryteringsprocesser så hoppas ändå på att snart få ett jobb som passar just mig.
Men jag börjar som sagt verkligen förstå hur arbetslöshet kan bryta ner folk, hur tröstlöst det måste kännas att gå år efter år och kanske inte ens kallas på intervju. Eller för den delen komma på intervju här och där – men ständigt få dessa ”tack men nej tack” som svar. Det kan knäcka den absolut starkaste person, det kan jag själv skriva under på. Jag kan ibland börja känna att det känns aningen tröstlöst att komma på intervju efter intervju, men aldrig komma längre än så. Jag försöker verkligen gå ”all in” på intervjuerna, försöker vara så ärlig som möjligt och bjuda på mig själv. Men det tycks inte alltid räcka, utan jag lyckas inte ”lura” någon att jag är rätt person att anställa. 😜 Fortfarande kan jag tänka att äh, jag har ju lyckats förr och faktiskt fått jobb – det kommer ett jobb med tiden. Och så är det naturligtvis, men ibland känns det som sagt lite tröstlöst när det kommer till jobbsökandet.
Tro nu inte att jag inte tänker på olika alternativ, för det gör jag verkligen. Jag har haft tankar på expandera firman för att kanske eventuellt kunna leva på den, jag har funderat på att börja plugga igen och jag har funderat på en lång rad andra saker. Men plugga kommer förmodligen inte att funka eftersom jag inte får mer CSN och ska jag expandera firman, måste jag veta vad jag ska göra – och det är något jag inte vet. Tyvärr finns ingen hjälp att få från Arbetsförmedlingen för att expandera firman, eftersom kravet då är att den ska ha varit vilande minst en viss tid först – vilket den ju inte varit. Så det är något av en rävsax jag sitter i på något sätt.
Att jag och min före detta chef på Trafikverket har lite olika syn på varför jag slutat står i alla fall tämligen klart. Jag har sökt en del andra jobb på Trafikverket sedan jag slutade, dock inte på samma avdelning som jag tidigare jobbat. Då har rekryterarna hört av sig till min tidigare chef för att kolla varför jag slutat – och vips har han lämnat en helt annan version än vad jag fick höra när jag fick min provanställning avslutad. Är inte det här väldigt märkligt?! Det känns nästan som att det är något personligt som ligger bakom uppsägningen, att min chef tidigt bestämt sig för att jag inte skulle bli kvar och bara ville lämna några svepskäl när han väl avslutade anställningen.
Hur jag vet vad han sagt? Jo just för att jag sökt en annan tjänst på Trafikverket, varpå jag blivit uppringd av rekryteraren som höll i rekryteringen. Hen hade i sin tur pratat med min tidigare chef, som i sin tur påstått en massa saker om mig som inte jag blivit informerad om. Och jag blir bara så trött. Att få en provanställning avslutad är väl en sak, men håll dig till ursprungsversionen om du får frågan igen om varför min provanställning avslutats! Det är i alla fall min ståndpunkt i det hela. Men kanske tycker min tidigare chef att det passar sig ganska bra att jag hålls borta från arbetsmarknaden, vad det jag? Trots all finns det en anledning till att jag inte bett om att få ha min före detta chef som referens när jag söker jobb – och det är just att jag anat att vi har väldigt olika versioner av vad som föranlett att jag slutat. Själv står jag fast vid min version av det hela, medan min före detta chef av ren stolthet förmodligen står fast vid sin. Eller vem vet – nästa gång en rekryterare ringer kanske han lämnar en helt annan version?! Då kanske han hittar andra anledningar till jag blev uppsagd, det skulle nog egentligen inte förvåna mig.
Jaja, jag ska inte snöa in alltför mycket på detta. Jag kommer inom förmodligen inom rimlig tid ha ett nytt jobb igen – det är i alla fall utgångsläget. Och då förhoppningsvis ett jobb där det är okej med bisysslor, bloggar och antidepressiva mediciner. Jag trodde att man på Trafikverket var lite mer vidsynta, öppensinnade och moderna än vad man bevisat genom avslutandet av min provanställning. För den som är intresserad av hela historian, finns den att läsa här.
Upptäck mer från Kompasskurs
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
