allkonstnarenNågra gånger under min yrkeskarriär har jag fått frågan att bli chef på någon nivå. Jag har en fyraårig chefsutbildning bakom mig och anar att det ses som attraktivt när man ska utse en ny chef i en organisation. Men jag har med årens lopp börjat inse somliga saker i min yrkesroll – och det är bland annat att jag inte passar som chef. Det finns liksom inte på världskartan att jag skulle gå in i en chefsroll och känna mig bekväm med det. Jag har vid ett par tillfällen fått frågan om jag skulle vilja vara chef inom en snar framtid – och vid samtliga tillfällen avböjt vänligt men ytterst bestämt. Jag kan liksom inte se mig själv sitta på en roll med personal- och ekonomiansvar och känna att jag gör ett bra jobb. Aldrig i livet. Det har inget med självförtroende att göra, utan enkom att jag vet att jag inte skulle fixa en sådan yrkesroll på det mentala planet.
Jag vet mycket väl vilka krav jag själv ställer på en person i en chefsroll. Jag förväntar mig att personen ifråga kan jobbet som hen ska leda – hen behöver inte kunna jobbet bättre än mig som ska utföra det, men ska ändå ha koll på jobbet som ska utföras. Sen ska vederbörande kunna ta tag i sådant som jag mycket väl vet är de svåra bitarna i jobbet som chef. Nämligen kunna fånga upp medarbetare som mår dåligt, kunna reda ut konflikter som trots allt ibland uppstår mellan medarbetare och på ett sakligt och metodiskt sätt kunna leda arbetet oavsett hur väl insatt man är i det. Något som jag vet att många chefer helt enkelt inte klarar av. Inklusive mig själv om jag skulle hamna i den sitsen.
Det enda jag skulle se som lockande i en chefstjänst är möjligen lönen, men det är också allt. Och jag gör inte vad som helst för pengar, framförallt skulle jag inte ta en arbetsposition som jag inte känner mig bekväm med. Och jag skulle inte känna mig bekväm med en chefsposition, ingen dag i veckan.
Det kanske låter konstigt för en man med högskoleutbildning med en chefsinriktning, att inte vilja vara chef. Men det är faktiskt så det ligger till i mitt fall. Jag har redan fått frågan vid ett par tillfällen och vid samtliga tillfällen tackat nej, vänligt men bestämt. Jag har inte behövt försvara mitt ställningstagande, men ändock argumentera de gånger frågan kommit upp. Alla är helt enkelt inte lämpade till att vara chef – och den klicken människor tillhör jag. Det skulle inte gå att få mig att känna mig bekväm i en sådan roll, att leda andra. En av chefsrollerna jag en gång blev erbjuden innebar både ekonomi- och personalansvar, vilket kändes oerhört skrämmande att ta tag i. Kan jag knappt hålla koll på mina egna pengar, ska jag inte ha hand om någon annans ekonomi – det är helt uteslutet.
Jag skulle själv inte vara bekväm med att ta de jobbiga samtalen med medarbetarna, att ta tag i konflikter som eventuellt uppstår, ta tag i om någon mår dåligt och så vidare. Det skulle vara situationer som skulle vara oerhört obekväma att ta tag i, även om man måste göra det som chef. Jag skulle ha svårt att ta tag i en konflikt utan att själv höja rösten, utan att kanske i vissa fall ta en persons parti och så vidare. Något som skulle vara tämligen olämpligt i många situationer.
Jag vet att det för vissa är en del av yrkeslivet att göra karriär, att stiga i hierarkin och så småningom bli chef, men för mig är det inte en naturlig del av yrkeslivet. Jag är väldigt nöjd med att inte vara chef och låta andra sköta den biten. Hur konstigt det än må låta i somligas öron. Jag har en känsla av att man är väldigt ensam som chef, att det är svårt att bolla frågor med kolleger på samma sätt som när man är “vanlig” medarbetare. Samtidigt som man säkert ställs inför en massa olika dilemman där man ska ta viktiga och avgörande beslut – i frågor man aldrig har med att göra om man inte är chef.
Så nej, den ensamheten vill jag inte utsätta mig själv för. Jag vill inte vara den som alla – på gott och ont – har åsikter om. För så blir det ju oundvikligen, alla har en åsikt om chefen och hur hen sköter sitt jobb.
