Läkarna har givit mig rådet att försöka leva som vanligt som det bara går under strålbehandlingen – bortsett från att jobba förstås, eftersom jag är sjukskriven. Men det är inte helt lätt, det är väldigt olika från dag till dag hur jag mår. Vissa dagar mår jag som vanligt och orkar faktiskt göra saker, andra dagar är jag jättetrött, illamående och saknar aptit. Det är svårt att planera något eftersom jag aldrig vet från en dag till annan hur jag mår.
Men jag vet att det är viktigt med fasta rutiner när man är sjuk; sova ordentligt på regelbundna tider liksom att äta på regelbundna tider. Så jag går och lägger mig i bra tid på kvällarna, försöker sova ordentligt och äter sedan frukost, lunch och middag varje dag. Normalt brukar jag slarva ganska mycket med just biten att äta lunch när jag inte jobbar. Vissa gånger har det helt enkelt med att göra att jag äter ganska sen frukost, så det finns helt enkelt inte alltid tillfälle att äta lunch. Men rent generellt tycker jag det av någon mystisk anledning är rätt tråkigt att äta lunch, fråga mig inte varför. I normala fall är jag glad i mat och brukar se fram emot att äta, men inte när det kommer till att äta lunch.

Riktigt som vanligt blir ju inte tillvaron när man sjukskriven, men jag försöker göra lite sådana saker som jag gör när jag är ledig – allt utifrån den aktuella dagsformen. Några gånger har jag till och med orkat ta mig iväg till gymmet, vilket jag känner mig riktigt stolt över.
Sen finns det förstås en anledning till att jag är sjukskriven, annars hade jag ju inte blivit det. Så att man ska orkar hålla igång precis som vanligt under en sjukskrivning är väl att hoppas på för mycket. För en sak är säker, jobba hade inte varit ett alternativ just nu – så enkelt är det. Även om jag tycker om att jobba natt, så går det inte att komma ifrån att det tär på krafterna – och det är krafter jag inte har just nu, inte ens de dagar då dagsformen är bättre.

Det må låta konstigt, men det är faktiskt skönt att ha behandlingarna att bege sig iväg till på dagarna och inte bara gå hemma hela tiden. Då kommer jag åtminstone ut bland folk en stund och får se något annat än lägenheten. Det låter säkert lite konstigt, men det är lite så det känns. Allt är så väl uppstyrt med med behandlingarna, så de är i sig inte särskilt påfrestande – det är mer biverkningarna som tar på krafterna. Jag får sjukresor med taxi till och från sjukhuset och varje enskild behandling tar bara några minuter. Med väntetiden inräknad är jag på sjukhuset runt en timme per dag, mer tid än så tar det inte i anspråk. Då räknar jag in att jag är på plats en stund innan behandlingen och att jag sedan får vänta cirka 20 minuter på taxin när behandlingen är klar. I själva strålningsapparaten ligger jag bara några få minuter.
Men det är faktiskt skönt att ha något att ”hänga upp” tillvaron på, att ha några fasta hållpunkter här och där. Och det är lagom stora doser att vara borta ett par timmar per dag och faktiskt komma ut. Tiderna varierar från vecka till vecka, förra veckan hade jag bara morgontider medan jag den här veckan fått tider frampå eftermiddagen istället. Så jag slipper denna vecka ställa väckarklockan i alla fall, utan kan sova lite extra på morgnarna.
Men det säger ju en hel del om tristessen kring att gå hemma hela dagarna, när man till och med ser fram emot en strålbehandling. Jag har verkligen svårt att för att bara gå hemma hela dagarna och inte ha ork att göra så mycket. Hade det gått att klättra efter väggarna, hade jag förmodligen gjort det sedan länge. Och då har det bara gått en vecka av min sex veckor långa sjukskrivning.

När hela strålbehandlingen är klar kommer jag få ytterligare en magnetröntgenundersökning för att se hur väl behandlingen fallit ut. Först då vet man om behandlingen fått önskad effekt. Det har ju låtit på läkarna som att man tror att behandlingen ska ha önskad effekt, men helt säker kanske man inte kan vara trots allt.
Jag har alltid tyckte att de återkommande magnetröntgenundersökningarna sedan min operation för drygt sju år sedan inneburit en anspänning. Någonstans har man ju vetat att det finns en risk att sjukdomen kommer tillbaka, att det är just därför man ska gå på regelbundna kontroller en ganska lång tid efter operationen. I och med att det nu kommit tillbaka, är man tillbaka på ruta ett igen när det kommer till återbesöken. Exakt hur täta de kommer att vara vet jag inte, men jag gissar att man är tillbaka på en gång i halvåret, samma frekvens som direkt efter operationen. Och magnetröntgen är inget jag ser fram emot direkt, att ligga helt stilla i en varm och väsnande apparat är ingen höjdare direkt. Framförallt inte med tanke på att de undersökningarna oftast tar runt en timme att genomföra.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

1 kommentar

Kommentera

%d bloggare gillar detta: