Det är inte i medvind, utan i motvind en drake lyfter

Jag kan verkligen inte låta bli att titta på Melodifestivalen när den sänds, det går liksom inte att avstå av någon väldigt märklig anledning. Det är med någon märklig sorts hatkärlek som gör att jag tittar – och faktiskt utser favoriter som jag hoppas på ska vinna. I år hade jag nog dock ingen självklar favorit i den svenska uttagningen, det var lättare att hitta låtar som jag inte tyckte skulle representera Sverige i den europeiska tävlingen. Många av låtarna skulle det vara rent pinsamt om de fick representera oss, milt uttryckt. Men så är det varje år, det är som att man liksom måste ha med några pinsamt dåliga låtar i varje uttagning. Och då är det inte bara dåliga låtar – utan minst sagt pinsamma låtar, låtar som gör en minst sagt generad av att höra. Det tycks vara en tendens som går igenom ungefär varje års tävling.
Det är dock ett lättsamt tidsfördriv att följa spektaklet vi idag kallar Mello. Jag ringer aldrig in och röstar, men kan likväl ibland ha åsikter om vilka låtar som går vidare och vilken låt som vinner. Och säga vad man vill om alla deltävlingar – som kan göra att man tröttnat på tävlingen innan den ens börjat – men det känns som att vi generellt vaskat fram bättre låtar att representera Sverige än på den tiden det var en enda tävling och bara jurygrupper som avgjorde resultatet. Vi som är lite äldre minns det gamla systemet, ni som är lite yngre får fråga någon äldre person om hur det gick till förr i tiden. Om det gått så hemskt mycket bättre i Eurovision för oss vet jag inte, men enligt min smak har de svenska bidragen i alla fall varit bättre.
När jag hörde Loreens låt i den svenska uttagningen, tyckte jag den var ganska alldaglig – även om numret i sig givetvis var mäktigt och bra. Jag trodde nog aldrig att det skulle räcka till att vinna hela konkarongen dock. Jag tittade på semifinalen i tisdags, när bland andra Loreen gick vidare till lördagens final – och fick trots allt ett par favoriter. Bland annat Norges och Israels bidrag tyckte jag var väldigt bra. Lite patriotisk är man ju och hoppas förstås på en svensk seger i alla landskamper. Men hade det inte blivit en svensk seger hade jag hoppats på Norge eller Israel. Nu blev det varken Norge eller Israel som vann, utan Loreen tog hem hela segern, ganska stort dessutom. Och vad man än tycker om tävlingen, så är det förstås kul med en svensk vinst – det går det inte att komma ifrån.
Själv satt jag smått uttråkad och plöjde igenom alla låtarna i lördags kväll och väntade mest på att omröstningen skulle börja, så att man fick se vem som i slutändan skulle vinna alltihop. Hela programmet tog dryg fyra timmar i anspråk och var klart strax efter klockan ett i lördags natt. Så det var en utdragen tävling, det blev en lång lördagskväll. Men när Sverige slutligen tog hem hela segern, kändes det lite värt att ha hållit sig vaken trots allt. Så trots mina blandade känslor inför Melodifestivalen, så är det givetvis kul när Sverige vinner.

Nu har näste stora tävling tagit vid för denna vår, nämligen hockey-VM. Våren innebär nämligen inte bara Melodifestival, utan även VM i ishockey – en av de få idrotter jag följer. Den stora tjusningen med hockey är farten, att det går fort och kan vända oerhört snabbt. Ett lag kan leda med flera mål, men snabbt kan det andra laget vända det hela till sin fördel. Och det är just det som ger tjusningen i det hela sporten. Medan en fotbollsmatch kan sluta mållös, så är det väldigt sällan som en hockeymatch gör det.
Till min stora glädje, brukar det sändas två större hockeyturneringar per år; hockey-VM i maj och junior-VM i december. Vuxenkronorna brukar man kunna lita på, de håller trots allt en ganska jämn och hög nivå. Men juniorkronorna brukar det vara lite si och så med trots allt. I “vanliga” VM går Sverige nästan alltid till slutspel, medan juniorerna inte alltid gör det. Men farten finns alltid där i hockey och ger en tjusning till det hela.
Det enda jag alltmer börjat störa mig på inom hockeyn är hur spelarna envisas med att de ska börja slåss så fort det är lite meningsskiljaktigheter på isen. Var och varannan match är det spelare som börjar slåss och det är fruktansvärt tråkigt att se – och något jag inte alls kan förstå. Man kan väl ha olika åsikter om saker utan att för den sakens skull behöva ge varandra på plytet?!
Nåja, nu är i alla fall VM igång och jag tycker trots allt det ändå är roligt. Jag håller stenkoll på spelschemat och försöker se till att se Sveriges alla matcher. Jag är inte så manisk att jag ser mästerskapets alla matcher, utan jag ser bara de Sverige spelar – någon måtta får det ändå lov att vara. Än så länge har vi spelat tre matcher och hittills förblivit obesegrade. Något som givetvis är hur kul som helst och bådar gott för resten av turneringen. Igår satt jag på helspänn och såg matchen mot Finland, en oerhört jämn match som vi slutligen vann. Och det gläder mig att även sambon gillar hockey, så vi är två hemma som kan glädjas tillsammans när det går bra för Sverige.

Relaterade artiklar

Aftonbladet 1 2 3 4 5
Dagens Nyheter 1 2 3 4 5 6 7<
Svenska Dagbladet 1 2