Trots att valresultatet inte blev vad jag hoppades på, går det inte att komma ifrån att jag är nyfiken på hur man löser regeringsbildningen. De partier som fått majoritet står väldigt långt varandra vad det gäller många frågor och det är förmodligen inte helt lätt att komma överens. Sen vet jag inte hur mans ska tolka att det varit så tyst kring regeringsbildningen de gångna dagarna? Betyder det att går bra eller dåligt i överläggningarna? Vad är det man överlägger om, som man inte vill skylta med utåt? Jag skulle så gärna vara en fluga på väggen i det rum där man sitter och sköter överläggningarna, bara att för att få höra vad som sägs. Det måste vara otroligt mycket som sker i maktens korridorer, som vi vanliga medborgare aldrig får veta – oavsett om det rör sig om regeringsbildningar eller någonting annat.
Att Ulf Kristersson blir statsminister råder det förmodligen inga större tvivel om, men vilka andra partier kommer ingå i regeringen och vilka blir stödpartier? Det verkar som att man är relativt överens om att SD inte ska ingå i regeringen och det känns ju i alla fall bra. Även om det är många som röstat på SD, så är det också många som inte har gjort det och vill se det partiet i regeringsställning. Och det är väl sådana saker man också måste ta hänsyn till; inte bara vad vissa har röstat på, utan vad andra inte har röstat på. Även om en femtedel av svenska befolkningen vill se SD i regeringsställning, så vill fyra femtedelar inte göra det och sådant ska man också ha i beaktande. Inte minst när det kommer till extrempartier.

Jag tycker givetvis att det är trist att de valresultatet inte blev vad jag hoppades på, jag hade förstås allra helst sett en socialdemokratisk regering med stöd av de rödgröna partierna. Men man får finna sig i vad resultatet blivit och rätta in sig i ledet. Sen känns det på något vis bättre att det inte är någon jordskredsseger för högersidan, utan att det var så jämnt som det faktiskt var i slutresultatet. Det ger hopp inför nästa val, att det kanske ändå blir en rödgrön regering igen om fyra år. Även om det förmodligen inte heller då blir mindre jämnt än de gångna två valen.
Valnatten var dock en märklig natt. När jag lade mig den kvällen visade allt på en socialdemokratisk seger, om än med minsta möjliga marginal; ett enda mandat. När jag sedan vaknade morgonen efter, hade högersidan övertagit ledningen – ett övertag som sedan växte med ett par mandat allteftersom rösterna kontrollräknades. Det är inte alltid man vaknar till sådana nyheter, att det blir ett regeringsskifte. Framförallt inte när man hoppas på ett helt annat resultat.
Jag har själv alltid rört mig inom den rödgröna sidan av mittsträcket när jag röstat och röstat på alltifrån sossarna till miljöpartiet och Vänsterpartiet. Miljöpartiet tycker jag dock har gjort bort sig mycket när det suttit vid makten i Stockholms stad, så jag har i princip slutat rösta på dem. Även om jag håller med om att man ska försöka begränsa biltrafiken, så får man faktiskt inte glömma att somliga måste ha bil för att vardagen ska fungera. De ska inte straffas för att vardagen ser ut som den gör, utan ska kunna fortsätta använda bilen. Däremot behöver vi arbeta stenhårt för att övergå till fossilfria bränslen och få ner utsläppen, det tror jag de allra flesta är överens om. Så nej, MP röstar jag inte på längre, jag tycker man drar saker och ting för långt helt enkelt.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: