allkonstnarenÄr det något jag gillar så är det att ligga och dra mig om morgnarna. Det är sällan jag ligger längre än till tiotiden, men därikring brukar det ofta bli när jag är ledig. Förr tillbaka var jag inte särskilt morgontrött, utan vaknade ofta innan åtta om morgnarna. Men numera drar mig gärna ett tag innan det är dags att stiga upp.
Jag har liksom gått emot strömmen när det gäller mina morgonvanor. I tonåren var jag väldigt morgonpigg och vaknade ofta mellan sex och sju om morgnarna. Men ju äldre jag blivit, ju mer har jag tyckt om att dra mig innan det är dags att stiga upp. Normalt sett känns det som att det brukar vara det omvända, tonåringar brukar kunna sova halva dagen för att man sedan blir mer morgonpigg ju äldre man blir.
Däremot tycker jag inte om att sova halva dagen och komma upp framåt 12, då känns det som att hela dagen blir förstörd. Det händer givetvis att jag kan sova så länge, om det av någon anledning blivit sent kvällen innan. Och varje gång tycker jag att hela dagen försvinner innan jag blir klar att ta tag i dagen. Sover man till 12, blir ju klockan framåt halv två innan man duschat, ätit frukost, bäddat och allt annat man vill göra innan man är klar för dagen.
Sen går det inte att komma ifrån att det är skönt att komma upp i bra tid på morgonen, man får ut så väldigt mycket mer av dagen då. Ibland kan jag faktiskt vakna innan nio och känna mig helt utvilad – idag var en sådan dag. Jag vaknade strax innan nio och var klar med morgonsysslorna strax efter tio. Det kändes verkligen jätteskönt och jag har hunnit så mycket mer idag än jag brukar göra.
Under semestern, när jag hunnit bli utvilad, vaknade jag ofta mellan åtta och nio på morgnarna – vilket var otroligt skönt. Det var mysigt att komma upp i bra tid, hinna läsa tidningen och dricka kaffe utan att känna sig stressad över att tiden rinner iväg. Så visst är det skönt att vara uppe i bra tid också, allt har sina för- och nackdelar. Kanske hade det också med att göra att jag under semestern la mig ungefär samma tid varje kväll. Det blev oftast inga sena nattmanglingar, utan jag var i säng i hyfsad tid om kvällarna. Efter en tid blir man då givetvis utvilad och kommer in i en viss lunk att vakna en viss tid. Oftast behöver jag mina åtta till nio timmar per natt, jag behöver oftast inte sova bortåt tio, tolv timmar.
Ibland önskar jag att jag generellt vore mer morgonpigg och faktiskt vakna utvilad i bra tid på morgnarna. Men jag har ett enormt sömnbehov känns det som ibland, oftast vaknar jag inte förrän framåt tiotiden och det är oftast då jag är utvilad.
När jag jobbar, jobbar jag ju enkom natt – vilket gör att man får en helt annan dygnsrytm och sover längre på morgnarna per automatik. Till det är sömnkvaliteten inte lika bra när man sover dagtid mellan nattpassen, vilket förstås gör att man har en del sömn att ta igen när man är ledig. Och då blir det väl att man sover lite extra på morgnarna.
Samtidigt jobbar jag inga nätter för ögonblicket eftersom jag är sjukskriven på deltid. Istället jobbar jag tre timmar mellan 19:00 och 22:00, vilket gör att jag är i säng i skaplig tid på kvällarna. Så det blir inte att jag vänder och vrider så mycket på dygnet som i normala fall, när jag gör mina tolvtimmarspass mellan 19:00 och 07:00. Det är klart att sömnen blir lidande när man jobbar natt och ständigt ska vända och vrida på dygnet.
Jag vet att vissa av mina kolleger – som också jobbar enbart natt – inte vrider tillbaka dygnet när de är lediga, utan håller sig vakna nattetid även under lediga dagar. Själv skulle jag bli tokig på nolltid om jag gjorde så, jag skulle inte stå ut med att ständigt vara vaken när “normala” människor ligger och sover. Så när jag är ledig, vrider jag tillbaka dygnet för att sedan se till att vrida tillbaka igen till natt när det är dags att börja jobba. Jag är glad att jag oftast har så pass många lediga dagar mellan mina pass, jag jobbar fyra till fem nätter för att sedan vara ledig lika mycket. I annat fall hade det verkligen inte varit lönt att vrida tillbaka dygnet när man var ledig.
