allkonstnarenJag avundas verkligen inte dem som dagligen pendlar med pendeltågen i Stockholm. Ens tålamod testas verkligen på allvar när man ska åka pendeltåg i rusningen. När jag åker till jobbet för mina nattpass, är rusningen fortfarande i full gång och man får trängas med folk på väg hem från jobbet. I dagsläget är det många inställda avgångar bland pendeltågen dessutom, vilket gör att de tåg som går bokstavligen är knökfulla med folk. Det har till och med varit gånger jag inte kommit med det tåg jag ska ta för att hinna i tid till jobbet – bara för att det varit så mycket folk som ska med. Jag har bestämt mig för att det ska bli dyrt för SL när tågen inte går som de ska, så vid minsta strul tar jag en taxi och skickar in kvittot till dem. Än så länge har det bara hänt en gång att man nekat mig ersättning för en taxiresa, annars har jag alltid fått igen pengarna. Och även om jag inte får igen pengarna så blir det en massa extraarbete för SL att administrera klagomålen som kommer in, så om inte annat ger jag dem en hel del att göra.
Visserligen åker jag pendel till och från jobbet, men jag har inte lika många arbetspass som “vanliga” heltidsanställda eftersom jag gör tolvtimmarspass. Och när jag åker hem på morgnarna, är det alltid lugnt eftersom det fortfarande är så tidigt. Men jag brukar tänka på dem som har det som vardag varje vardag att åka i denna trängsel – och inte veta om man faktiskt kommer med de tåg som ändå går. För just pendeltågen är hårt drabbade av förseningar och inställda avgångar – alltmedan tunnelbanan allt som oftast funkar tämligen bra. Man blir nog ganska luttrad när man har som vardag att tampas med dessa förseningar. Och jag är glad att jag ändå slipper det för det allra mesta, även om det delvis är vardag även för mig.
Nu börjar jag sakta känna igen min vardag igen, återigen har telefonen börjat ringa och jag börjat bli erbjuden olika filmroller. Det rycks och slits lite i mig från olika håll – inte bara från produktionsbolagen utan även på jobbet. Återigen får jag börja tacka nej till saker för att de krockar med varandra och inte ryms i kalendern. Det är lite så jag vill ha min vardag, intensiv med en ringande telefon och en hyfsat fulltecknad kalender. Tillvaron har varit hyfsat lugn de senaste veckorna har varit ovanligt lugna, men nu har det börjat ticka igång igen de senaste dagarna. Återigen kan jag välja bland olika uppdrag, välja det som är fördelaktigast ekonomiskt och tidsmässigt.
Det brukar alltid gå lite upp och ned i perioder, så är det ju – inte minst när det kommer till filmuppdragen. Jag har varit med i gamet ganska länge vid det här laget och vet vilka månader som generellt är lugna och när det kan börja ticka in uppdrag igen. Januari brukar vara lugn av någon anledning, liksom sommarmånaderna. Jag brukar kunna få enstaka uppdrag i början av juni, sedan är det lugnt till en bit in i augusti. Men det är ju så Sverige fungerar, man brukar ju säga att Sverige stänger ner i juli. Det gäller stora delar av Sverige när folk vill plocka ut sina semestrar.
Jag brukar bli lite uttråkad under de lugna perioderna, jag gillar liksom när det är lite fart i tillvaron. Även om det kan vara skönt att få sin dygnsvila, att inte stressa mellan olika platser och att faktiskt få sova ut på morgnarna när inte jobbet kallar. Så allt är givetvis på gott och ont, så är det ju. Och filmuppdragen är helt frivilliga, det är något jag gör på min fritid för att jag tycker det är kul – det står mig helt fritt att säga nej när produktionsbolagen ringer. Och det händer faktiskt att jag gör det om jag under en period tycker att det blivit mycket och jag behöver vila. Samtidigt är det så roligt, att jag har svårt att säga nej – det bär liksom emot litegrann.
Sakta men säkert går det åt rätt håll, sakta sakta blir det färre kilon som tickar upp på vågen när jag ställer mig på den. Och jag börjar sakta trivas med min diet, det känns att jag mår bättre av att vara avhållsam från saker och ting. Jag håller mig ju ifrån socker och alkohol – och sist jag gick på diet, tyckte jag det var fruktansvärt tråkigt. Nu kan jag istället känna att jag mår väldigt bra av det, så bra att en tanke börjat gro om att faktiskt förbli nykterist även sedan jag nått min målvikt. Mitt mål just nu är att vara avhållsam i ett år, hålla mig nykter så länge och sedan utvärdera hur det känns – oavsett vad vågen visar.
Enligt läkarna ska jag ligga mellan 80 och 85 kilo i vikt oh dit har jag fortfarande en bra bit kvar. Men jag kan stoltsera med att ha gått ned tre kilo sedan jag påbörjade denna omgång med diet. Så det är skönt när man märker att det trots allt har effekt, att dieten inte är förgäves. För det tär trots allt litegrann på en också att gå på diet, det ska inte nekas till. Ibland blir jag trots allt groteskt sötsugen eller sugen på en öl ett eller glas vin. Hur bra jag än mår av dieten, så ska det inte nekas till att jag har vissa motgångar och att det ibland känns tufft. Men jag försöker tänka att det är under en begränsad tid trots allt, det behöver inte vara för evigt. Sedan måste jag komma fram till en strategi hur jag ska leva när jag väl nått min målvikt också. Jag får liksom inte falla tillbaka i gamla mönster igen. Så där får man väl se, om man tycker sig må så bra fortfarande av dieten att man håller sig ifrån alkohol även fortsättningsvis. Eller om man försöker hitta en annan, lite måttligare väg. Det är sådant jag får ta mig en funderare på under de kommande månaderna av diet helt enkelt.
