En veckas militärtjänstgöring

Alla som gjort någon form av militärtjänstgöring vet hur tufft det kan vara. Man ska bära tungt, gå långt med helvetiskt tung packning, åla, krypa, simma och utsätta kroppen för en lång rad andra påfrestningar. Det är lite sömn, långa dagar och tidiga morgnar. Själv utsätter jag mig för detta helt frivilligt genom att ha gått med i hemvärnet, en organisation som helt bygger på frivillighet. Och för en annan som börjar bli lite till åren, är det inte helt lätt att åla runt i snön med vapen och tung stridspackning. En fulladdad AK4 väger någonstans runt fyra kilo, den obligatoriska stridspackningen och stridsutrustningen runt tio kilo. Så ni förstår att detta är ganska påfrestande, oavsett om det är tryckande värme eller svår kyla. Kroppen värker och händerna fylls av valkar efter långa dagar i kylan på regementet.
Den första utbildningen gick jag sommaren 2018, ni vet den sommaren som var så rekordvarm i Sverige. Den var två veckor lång och det var en rejäl påfrestning i det väder som var då. Nu har jag betat av fem av åtta dagar på nästa grundutbildning man ska gå innan den nischade, personliga befattningsbundna utbildningen tar vid. Och vissa dagar har vi haft det rejält kallt, så det har varit en temperaturskillnad på bortåt 45 grader (åtminstone vissa dagar) jämfört med min förra utbildning.
Klockan fem varje morgon ringer väckarklockan och det är dags att stiga upp. Jag har bokat hyrbil för att slippa åka kollektivt med alla grejer – och det har verkligen känts superskönt med bil denna vecka. Jag har tjänat otroligt mycket tid kontra om jag tagit de allmänna färdmedlen.

Och jag har verkligen tvingats att gå utanför min comfortzone mer än en gång under de gångna dagarna. Inte minst under den dag då vi fick introduktion för att få färdas med militära fartyg, något jag ju kommer göra som fartygschef. Man behöver kunna simma 400 oavbrutet, vilket inte var några som helst konstigheter. Så blev det livräddning, då man ska simma 25 meter, plocka upp en tung docka från tre meters djup och därefter simma 25 meter till med dockan i släptåg. Detta har jag inte gjort sedan simundervisningen i skolan, vilket borde vara runt 30 år sedan. Men även det gick galant, över all förväntan.
Dock blev det tuffare att hoppa från en tre meter hög trampolin med flytväst. Tre meter är ju inte särskilt mycket, men här slog min extrema höjdskräck in. Tilläggas ska, att jag knappt klarar av att stå på en stol utan att få känning av svindel. Jag överdriver inte, utan fullt så illa är det faktiskt. Men efter mycket velande och visst mått av övertalande från instruktörerna lyckades jag övervinna min höjdskräck och hoppa. Bara för att få nästa pärs, då vi skulle hoppa från samma trampolin med tyngder på kroppen. Tyngder som gjorde det svårt att simma och som skulle lossas under vatten innan man simmade upp till ytan. Denna gång krävdes det inte lika mycket viljestyrka för att övervinna höjdskräcken och hoppa, men tyngderna var desto svårare att få loss. Med minsta möjliga marginal lyckades jag dock.

Nu återstår en helg på skjutfältet för att lära sig hantera skjutvapen. Jag vet att det kommer bli tufft, framförallt fysiskt och känner väl en viss oro inför momentet på skjutbanan. Jag trodde först att det var pistol vi skulle skjuta, men det visade sig dock inte vara fallet. Det är istället AK4 som vi ska hantera. Fördelen för min egen del är väl dock att jag redan har utbildning i AK4 och jag hoppas på att kunskaperna finns någonstans i bakhuvudet, redo att plockas fram när jag väl är på skjutbanan. Kanske kommer utbildningen inte kännas lika tuff denna gång, eftersom jag redan har grunderna. Återstår att se hur det känns på söndag kväll när skjutningen är över. Det kommer dock vara en än mer ömmande kropp efter två dagar på skjutbanan, det är en sak som är säker.