allkonstnarenIdag har jag varit trött, riktigt riktigt trött – trots att jag sov många timmar i natt. Det tar verkligen på krafterna att vara sjuk, det går det inte att neka till. Är det något jag gjort rejält under den gångna veckan, så är det att sova. Jag har sovit 10-12 timmar per natt flera nätter i rad, vilket torde vara någon slags rekord. Men det är nog först idag som jag känt mig riktigt trött på dagen, det har jag inte gjort tidigare. Jag borde snarare börja känna mig utvilad vid det här laget, men så väl är det inte. Istället har jag legat på soffan en stor del av dagen och bara dåsat.
Idag är ingen större skillnad mot gårdagen i måendet och det känns väl aningen tröstlöst. Fram till igår har jag märkt stora förbättringar i måendet för varje dag som gått, men nu känns det som att det står och stampar lite. Jag hade hoppats på ytterligare förbättring till idag, att det skulle fortsätta som tidigare – men riktig sådan tur har jag inte haft. Kanske blir det en lite mer segdragen förkylning än jag trott och hoppats på. Imorgon måste jag ta beslut hur jag ska göra på måndag, om jag ska vara hemma ytterligare någon eller några dagar eller om jag ska gå och jobba. Men jag avvaktar till imorgon och ser hur jag mår innan jag bestämmer mig helt och hållet. Än så länge har jag sagt att jag tror mig kunna börja jobba på måndag, men idag känner jag mig faktiskt lite tveksam till det.
Snart har jag dock varit hemma så länge att jag behöver ett läkarintyg för min fortsatta sjukskrivning, så det måste jag ordna till veckan om jag ska fortsätta vara hemma. Sen vet jag inte hur lämpligt det är att pinna iväg till vårdcentralen när man har Covid – med smittorisker och allt. Blir det aktuellt, får jag ta kontakt med vårdcentralen och se hur de löser det hela. För jobba med symtom är väl knappast aktuellt ur någon synvinkel, det tror jag alla är överens om. Men springa runt bland folk i jakt på ett läkarintyg är knappast aktuellt heller – någon som har erfarenhet av hur man löser detta rent praktiskt?
Jag kan tänka att det mesta var bättre innan pandemin, när det var helt okej att jobba och röra sig bland folk trots förkylningssymtom. Även om mycket börjar komma tillbaka till någon form av normalläge, så är inte allt som vanligt än. Och dit hör väl just grejen att man är nästan som en pestsmittad vid vad som för de flesta är en vanlig förkylning. Jag köper läget, att det är om det är – men det blir också tradigt emellanåt att gå hemma dag ut och dag in. Nu har jag varit hemma sedan i tisdags och börjar väl få någon form av rutin på det hela, men visst finns det en längtan att komma tillbaka till vardagen igen. I det långa loppet vill man ju inte vara sjuk, utan frisk och kunna leva på som vanligt.
Den tiden kommer visserligen, man är ju oftast inte sjuk för evigt. Men jag har en tendens att vara lite otålig och vilja få saker och ting överstökat. Som sjukdomar exempelvis, med tiden blir det tradigt att vara sjuk – och vem tycker inte det?! I vanliga fall hade jag varit tillbaka på jobbet för länge sen, om jag ens sjukskrivit mig alls från första början. Men så är det ju inte nuförtiden, nu ska man vara hemma vid minsta symtom.
Jag undrar vad kommande generationer kommer tycka när man berättar om pandemin? Hur en hel värld plötsligt bara stängde ner för en sjukdom som spreds som en löpeld över världen. Alla företag som haft det kämpigt och gått i konkurs, alla människor som blivit av med jobbet till följd av pandemin – det låter ju nästan som en bok av Steven King, gör det inte?!
Jag har ju varit sjukskriven avsevärt längre än så här utan att få kruppjuck, men då har jag inte behövt hålla mig isolerad hemma hela tiden. Lite försiktig har jag fått vara med tanke på pandemin, inte minst när jag var hemma för mina cellförändringar förra året. Även om jag inte direkt befann mig i riskgrupp, hade det ställt till det i strålbehandlingen om jag blivit sjuk i covid. Man hade förmodligen löst det, men det hade blivit krångligt.
