allkonstnarenJag tycker inte att jag är särskilt gammal egentligen. I höst fyller jag 46 år och det känns inte som en särskilt hög ålder egentligen. Ibland ser jag personer på tunnelbanan och tänker att vi nog är tämligen jämnåriga – men så börjar jag räkna och inser att jag förmodligen är runt 20 år äldre än personen ifråga.
Jag tycker inte det är särskilt länge sedan jag tog studenten, men börjar man räkna är det trots allt nästan 30 år sådan. 1996 gick jag ut gymnasiet som nykläckt student och hade hela vuxenlivet framför mig. Nu börjar jag undra vart den tiden faktiskt tog vägen? De 27 år som gått har gått fantastiskt fort, det har visserligen hänt mycket under årens lopp men det känns inte som 27 år. Jag minns även väldigt väl den dag jag körde upp för körkortet. Hur jag trodde att jag skulle kuggas, eftersom jag nästan backade över en liten hund när jag fick i uppgift att vända i en T-korsning – men fick totalt glädjefnatt när jag fick veta att jag klarat uppkörningen. Jag minns hur jag letade reda på en telefon på skolan efteråt (det här var långt innan mobiltelefonernas tid) och ringde hem för att berätta för min mamma att jag fixa “lappen”. Mamma blev lika till sig och bjöd på tårta när jag kom hem på eftermiddagen. Detta skedde alltså igår… eller för snart 30 år sedan, men det känns som igår.
Börjar man räkna, är det till hösten 40 år sedan jag började skolan. Eller lekis hette det på den tiden, det var någon slags förberedande verksamhet inför att börja skolan. Jag minns det som att vi mest lekte, men att man lite smått började prata om alfabetet och siffror – men det var ingen direkt undervisning och vi hade inga läxor eller liknande. Men att det är 40 år sedan känns helt osannolikt, vart har tiden tagit vägen liksom?
Och sätter man allt i perspektivet att man kan räkna med att vissa saker är decennier sedan, ja då börjar man nog komma upp lite i åren trots allt. Det är rent oundvikligt och går liksom inte att förneka. Sen finns det en rad andra saker som får mig att känna mig gammal när man börjar tänka på det… Som att jag tillhör generationen som fick pölsa (mosade inälvor helt enkelt) och fiskbullar till lunch i skolan. Det fanns inte några vegetariska alternativ och de få som hade allergier eller annan specialkost skulle ha lapp med sig hemifrån, som sedan skulle godkännas av rektorn.
Jag minns att att så sent som i mellanstadiet hade vi vänsterhänta klasskompisar som tvingades lära sig skriva med höger hand. Enligt lärarna var det oerhört viktigt att man lärde sig skriva med “rätt” hand. Och här snackar vi alltså senare delen av 80-talet. För att inte tala om rökrutan som fanns på skolan i ett undanskymt hörn av skolgården när man gick på högstadiet. Officiellt skulle man ha tillstånd hemifrån för att få nyttja rökrutan, men så länge man bjöd lärarna på cigaretter var det ingen som brydde sig om ifall man hade tillstånd från föräldrarna eller ej.
För att inte tala om att vi hade maskinskrivning på schemat en gång i veckan på högstadiet. Undervisningen sköttes av fröken Majvor, som var en lärarinna av den gamla skolan. I vassa kläder och strikt uppsatt hår, kunde hon ha varit hämtad från en folkskola på 30-talet. Det här var dock 90-tal – och man hade fortfarande inte kommit på att vi elever kanske skulle ha undervisning i data snarare än skrivmaskiner.
Tekniken har ju gjort enorma framsteg sedan jag var liten. Då var det fortfarande fasta telefoner som gällde – och man var bara nåbar per telefon om man var hemma. Gick man hemifrån, gick det inte att få tag i en. Dator var inte var mans egendom och mobiltelefoner som vi känner dem idag fanns överhuvudtaget inte. När mobiltelefonerna väl började komma framåt senare delen av 90-talet, var de svindyra att använda. Det kostade sex kronor minuten att ringa från en mobiltelefon och ett sms kostade sex kronor att skicka. För att inte tala mms när de kom – de kostade 15 kronor att skicka.
Vi hade två kanaler på TV:n och en grön pil i övre högra hörnet indikerade när ett nytt program började på grannkanalen. När det inte var något på TV alls – vilket trots allt hände eftersom man inte sände program dygnet runt – visades en testbild eller myrkrig. Något som dagens unga förmodligen inte har den blekaste aning om vad det är.
Så ja, tänker man på somliga saker börjar jag faktiskt känna mig riktigt gammal. När man tänker på hur det var i skolan “på min tid” och hur långt tekniken kommit sedan jag var liten känns det som att man är född på stenåldern ungefär. Samtidigt tycker jag inte att jag är särskilt gammal, även om jag naturligtvis inte är purung längre. Och det märks trots allt att man blir äldre med tiden, man är inte lika smidig i kroppen längre, man orkar inte lika mycket som förr, synen försämras och man hör sämre. Så visst känner man av årens gång, det vore lögn att säga något annat. Fåfängt värjer man sig för tidens gång, men det går inte att komma ifrån att man blir äldre och äldre. Nästa gång jag fyller jämnt, fyller jag 50 år vilket känns alldeles hissnande. Jag minns så väl när mina föräldrar fyllde 50 och jag tyckte de var fruktansvärt gamla. Jag undrade i mitt stilla sinne varför de inte fick en rullator i födelsedagspresent…
Numera får jag köra med läsglasögon och jag måste skriva upp allt för att komma ihåg saker och ting. jag har en välfylld filofax, där jag skriver upp allt jag behöver komma ihåg och jag klarar mig inte en dag utan denna “bibel”.
