Inom det närmsta dygnet förväntas tre IS-kvinnor och deras barn anlända till Sverige. De aktuella kvinnorna har utvisats från Kurdistan på livstid eftersom de anses vara en säkerhetsrisk, men man har inte kunnat samla tillräckligt med bevis för att de ska kunna åtalas.
Jag kan inte annat än tycka att IS-svenskarna är ett delikat dilemma. Är man svensk medborgare, går det givetvis inte att neka vederbörande att återvända till Sverige – oavsett vad man gjort sig skyldig till under en utlandsvistelse. Men det ska fasen inte läggas några skattemedel på att hjälpa IS-krigare tillbaka till Sverige, ungefär där går en tydlig gräns. Självklart ska man kunna åtalas för brott man begått – och i IS-krigarnas fall ska deras brott naturligtvis prövas i Sverige om det inte görs på plats i Kurdistan.

Sen har vi dilemmat med barnen till IS-krigarna. Barn som säkerligen farit illa av att vara i en krigshärd med ett gäng fundamentalister, men som många gånger också är svenska medborgare. Barnen har givetvis inte varit delaktiga i de avskyvärda hemskheter som IS är skyldig till och ska förstås inte straffas för vad föräldrarna ställt till med. Och då uppstår även dilemmat om man ska kunna ta hem barnen på statens bekostnad men inte föräldrarna?! Är det rimligt att man på plats i Syrien och Kurdistan skiljer barn från sin föräldrar och tar hem barnen medan föräldrarna lämnas åt sitt öde? Var drar man gränsen?
Jag vet själv inte riktigt var jag står i frågan. Man kan självklart fråga sig om man är lämplig som förälder om man tar med barnen till den krigshärd som Syrien och Kurdistan varit de senaste åren. Är man lämpad som förälder om utsätter sina barn för dessa barbariska hemskheter? Har man rätt till vårdnaden om man låter sina barn omges av barbariska extremister i en krigshärd?
Någonstans känner jag nog ändå att man frånsäger sig rätten att vara förälder om man utsätter sina barn för det som IS-anslutarna har gjort. Då bör verkligen myndigheterna gå in och faktiskt omhänderta barnen med hänvisning till att de far illa i en sådan miljö. Dilemmat jag ser är om man ska lägga skattemedel på att på plats leta reda på de barn som är svenska medborgare och föra hem dem utan sina föräldrar. Ska våra skattemedel gå till en sådan verksamhet?

När IS-anslutare återvänder frivilligt eller som i exemplet ovan utvisas till Sverige, råder det knappast några tveksamheter. Är man svensk medborgare, går det givetvis inte att neka inresa i Sverige – men myndigheterna ska förstås ingripa direkt. Självklart ska polis och åklagare utreda om det begåtts några brott som man kan åtalas för i Sverige och de sociala myndigheterna ska utreda om man kan omhänderta barnen. I min värld är man inte lämplig som förälder i det här läget, utan givetvis ska det utredas om barnen kan omhändertas.
Det är ibland lite för mycket daltande i Sverige, vi måste bli duktigare på att sätta ner foten och markera när något inte är okej. Vi kan inte bara se mellan fingrarna när folk beger sig iväg och krigar för en terrorsekt som IS. Är man inte svensk medborgare, utan ”bara” har uppehållstillstånd är frågan om man ska ha kvar sitt uppehållstillstånd efter en visit hos IS. Att ansluta sig till en terrorsekt är för mig tillräckligt för att man ska bli av med sitt uppehållstillstånd.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1 2 3
Svenska Dagbladet 1
Sveriges Television 1 2 3

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: