allkonstnarenSå är en intensiv vecka över och vi kan summera vecka 13 för i år. Jag har för ovanlighetens skull jobbat dag den gångna veckan och varit upp klockan fyra måndag till torsdag. Det känns ovant att vara vaken på dagtid och ha en skaplig normal dygnsrytm, men samtidigt lite skönt. Jag har somnat tämligen ovaggad på kvällarna efter att ha varit vaken så pass tidigt på morgnarna – och det ska erkännas att det faktiskt tar på krafterna även att jobba dag. Inte bara att väckarklockan ringer vid fyra, utan det är även mer att göra på dagtid än vad det är på nätterna. Det är dock kul med variationen att någon gång här och där bryta vanan att bara jobba natt och faktiskt göra dag. Jag kan så smått sakna att ha den variationen inlagd i schemat, utan att bara göra dag när det behövs för att det fattas folk till exempel. Men allt har ju sina för- och nackdelar, samtidigt är det ju skönt att inte hålla på att vända och vrida på dygnet alltför mycket heller. jag vrider tillbaka dygnet när jag är ledig visserligen, så att jag är vaken dagtid – men aldrig så mycket att jag stiger upp tidigt på morgonen. I synnerhet inte så tidigt som klockan fyra. Och det blir inte samma press som när man har en tid att passa tidigt på morgonen – som att till exempel börja jobba klockan sju. Det blir mer avslappnat när jag vet att jag inte har tider att passa och därmed inte har någon press att vända på dygnet.
Fredagen inleddes med ett besök på vårdcentralen för att lämna lite blodprover. Jag var ju till läkaren för en tid sedan för att bland annat se om det fanns någon form av behandling för att gå ner i vikt. Och läkaren ville ta några blodprover innan beslut tas om vilken som ska sättas in. Så nu har jag lämnat blod och så får vi se vad resultatet blir. Det känns alltid lite läskigt på något sätt att lämna blodprov. Inte för sprutan i sig, det berör mig inte särskilt mycket – men däremot vad som ska framkomma när man analyserar provsvaren. Jag har visserligen aldrig varit med om att blodprov visat på några obehagliga överraskningar, men jag har varit på magnetröntgenundersökningar där resultatet varit en kalldusch. Första magnetröntgen jag någonsin gjorde var för att fastslå hur ett misstänkt diskbrock i nacken satt – men det var inget diskbrock, utan en stor tumör. Och efter det har jag något av ett katastroftänk när det kommer till olika läkarundersökningar. Jag vet att något så oskyldigt som ett diskbrock plötsligt kan förvandlas till något så allvarligt som cancer.
Jag har sedan ägnat helgen åt att vara hund- och barnvakt åt mina syskonbarn. Under fredagen umgicks med yngsta syskonsonen, som är sju månader vid det här laget. Han var supernöjd med att vara med morbror nästan hela tiden och både sov och åt litegrann. Men sista timmen var han inte fullt lika nöjd, utan verkade sakna mamma rätt mycket. Han grät och grät och ingenting dög. Jag försökte natta, byta blöja, truga med mat – men ingenting hjälpte utan han bara grät fram tills mamma dök upp. Man känner sig på något vis ganska hjälplös med ett gråtande barn där inget hjälper och man inte kan få det på humör igen. Ibland kan jag förstå personer som saknar impulskontroll, att man ibland kan gå över gränsen när det kommer till barn. En annan kan ju behärska sig och behålla lugnet när ett barn gråter otröstligt, men alla har inte den förmågan.
Med mig hem fick jag en liten hund som var hos oss till lördagen, då vi gjorde ett byte mot äldsta syskonsonen – som fyller åtta till sommaren. Vi myste under lördagskvällen framför TV:n med hamburgare, lördagsgodis, glass och övrigt lördagsmys. Jag hade blivit varnad för att han varit extra mammig på sistone och kanske skulle komma att längta hem en del, men det var då inga som helst problem alls. Vi läste godnattsaga och han somnade helt utmattad vid tiotiden. På söndagen vankades det våfflor till frukost, något han alltid önskar sig när han är här. Efter det begav vi oss till Södertälje för att bada på Sydpoolen, en annan av hans stora favoritsysselsättningar. När han själv bad om att gå upp för att han var kall, blev det en sväng till bastun innan vi rena och klordoftande lämnade badhuset. Innan jag lämnade tillbaka honom till sina föräldrar, blev det en sväng på McDonald’s för en sen lunch.
Det är alltid lika roligt med syskonbarnen på besök och att hitta på roliga saker tillsammans. Äldsta syskonbarnet brukar vara lite kinkig med maten, men här är det aldrig några problem att få honom att äta ordentligt. Å andra sidan får han själv bestämma vad han vill ha att äta, så det blir bara mat han tycker om. Inte heller nattandet brukar vara några problem, utan vi läser saga och sedan somnar han som en stock på kvällarna. Det är nog bara någon enstaka gång han haft lite svårt att komma till ro på kvällen. En av gångerna skulle vi till Kolmården dagen efter och han var omåttlig spänd på dagens kommande äventyr.
Men så har vi också varit barnvakt regelbundet åt den äldsta sedan han var väldigt liten, så han är van vid att vara med oss. Och vi brukar alltid hitta på en massa saker när vi har honom, så han brukar tycka att det är kul att komma hit på besök.
Måndagen har ägnats åt en del måsten, bland annat har jag suttit några timmar med bokföringen för min lilla firma och redovisat en rad kvitton. Jag är inte klar än, utan har fortfarande kvitton kvar att redovisa. men jag har kommit en bra bit på väg med första kvartalets bokföring, vilket är skönt. Av någon väldigt dum anledning brukar jag spara redovisningen till sista stund, när jag har en jäkla massa kvitton att redovisa istället för att ta det allteftersom jag får in kvittona. men det har liksom blivit så och nu har jag hela kvartalets kvitton att redovisa. Som tur är, så är det inte oöverkomligt mycket när man – som jag – har en liten verksamhet. Det hade varit annat om man hade livnärt sig på firman, då hade man haft desto mer att göra när det kommer till redovisning. Jag driver firman vid sidan av min heltidsanställning, så det blir inte så värst många poster att redovisa varje månad.
