allkonstnarenSå mycket har sista tiden kretsat kring flytten och att komma i ordning i den nya lägenheten att jag någonstans snudd på glömt bort varför jag faktiskt är hemma om dagarna och inte jobbar. Det har gått ganska precis en månad sedan strålbehandlingen avslutades och jag har sedan dess väntat på att bli kallad på återbesök och även på en kallelse till magnetröntgen för att säkerställa att man fått bort alla cellförändringar.
Men tiden har gått och det har inte kommit någon kallelse. På något märkligt vis har jag även själv glömt bort det litegrann och inte tänkt närmare på det hela. Förrän det senaste dagarna, när tanken till slut faktiskt slog mig att det är underligt att jag inte hört något ifrån vården på ganska exakt en månad. Någon form av uppföljning vill man ju trots allt ha efter en sådan här behandling, inte minst med tanke på vilken typ av sjukdom det trots allt rör sig om.
Så idag ringde jag till Karolinska och frågade lite försynt om det planerades någon form av uppföljning och om det inte snart var dags för magnetröntgen. Och jo, det höll man med mig om att det borde vara. Någonstans har det blivit en miss och jag har helt enkelt inte fått någon kallelse. Om kallelsen gått ut och det är PostNord som klantat till det (vilket inte borde vara första gången) ska jag låta vara osagt. Men något fel har det i alla fall blivit.
Jaja, det är sådant som händer och allt är frid och fröjd så länge som man löser det som har blivit fel. Och det kommer man ju nu också att göra. Det känns i alla fall bra att man nu styr upp det hela och att jag snart kommer få den uppföljning och de återbesök jag behöver. Efter att nu ha påmint sjukhuset väntar jag på den formella kallelsen till läkaren och sedan den kommande magnetröntgen. Vad jag förstod, brukar man låta det gå tre månader mellan sista behandlingen och den första magnetröntgenundersökningen. Så just den biten får jag uppenbarligen vänta på ytterligare ett tag.
Magnetröntgen har alltid varit förenat med en viss form av anspänning, det går inte att komma ifrån. Och detsamma gäller förstås att nu få komma på återbesök för att se hur behandlingen gått. Mitt sunda förnuft säger att allt har gått bra och jag nog egentligen inte har så mycket att oroa mig för. Men man vet ju också anledningen till återbesöken, anledningen till att jag ska gå på regelbundna återkontroller – nämligen att det finns en viss risk att den förbannade sjukdomen kommer tillbaka.
Det har snart gått åtta år sedan jag fick min diagnos och för varje år med årliga röntgenkontroller som gått, har jag känt mig allt lugnare inför det återkommande röntgenundersökningarna. Fram till röntgen i december, då man hittade några mindre cellförändringar. Då föll polletten ner och jag insåg att jag kanske alls ska känna mig så lugn som jag trots allt gjort. Just det där som jag fasat för inträffade till sist och jag får vara glad att man upptäckte cellförändringarna i tid. Nu får jag vänta lite längre än vad jag trott på att få veta hur strålbehandlingen gått, men det är något jag får leva med helt enkelt.
Det känns ändå skönt att strålbehandlingen är över och att jag inte behöver gå på fler behandlingar i nuläget. Det var några ganska påfrestande veckor av strålbehandling och jag tampades dagligen med trötthet, huvudvärk och en rent glupande aptit. Jag är även i normala fall stor i maten, men under behandlingen kunde jag äta nästan obegränsat med mat kändes det som. För att inte tala om hur mycket jag sov, jag kunde med lätthet sova 12-14 timmar per natt.
Fortfarande sitter vissa biverkningar i, inte minst när det gäller trötthet och aptit, men det är inte lika illa som under behandlingens gång. Sover mycket gör jag fortfarande, men numera lite blygsammare 10-12 timmar per natt. Sen har fumligheten i händerna suttit i rätt bra, vilket inte minst gjort sig påmint när jag lagat mat eller suttit vid datorn. Och det är just det läkarna varnat för, att biverkningarna kan sitta i några veckor efter behandlingen.
Under flytten har jag fått hejda mig själv ibland och försöka acceptera att jag faktiskt inte orkar så mycket som jag skulle vilja när det kommer till packa upp kartonger och hänga tavlor. Litegrann har jag kunnat göra varje dag, men inte alls så mycket som jag skulle kunnat utan en strålbehandling i ryggen. Något som jag emellanåt haft lite svårt att acceptera.
Det har varit lite blandade känslor kring att gå hemma så många veckor som jag nu gjort. Till en början var jag orolig över att kunna få tiden att gå, att jag helt enkelt skulle få långtråkigt. Men de första veckorna kretsade tiden mycket kring mina dagliga strålbehandlingar och att vila däremellan. Så de veckorna tickade ändå på rätt bra.
De sista fyra veckorna har i princip helt kretsat kring flytten istället och detta har gjort att jag inte haft det minsta långtråkigt. Det var tur att vi anlitade en flyttfirma, som fixade alltifrån nedpackning till flytt och flyttstädning. Jag hade helt enkelt inte orkat göra det arbetet, även om vi givetvis kunnat be släkt och vänner om hjälp med att till exempel bära. Men det hade helt enkelt inte varit ett alternativ att kombinera strålbehandlingen med sköta hela flytten på egen hand.
Nu är i alla fall det allra mesta på plats i den nya lägenheten och det börjar faktiskt kännas som ett riktigt hem. Man slipper rota i flyttlådor när det är något man behöver och vi har numera full koll på var allting ligger i hyllor och kökslådor. Dock har vi en ständig hög av tomma kartonger och emballage i hallen för sopsortering. En del saker har vi fått köpa till här hemma eftersom vi trots allt har lite större boende nu än tidigare. Och vår vana trogen, beställer vi det allra mesta på internet – med resultatet att vi har en massa förpackningar och emballage som ska slängas.
Bland annat har vi köpt en liten köksö, som ju varit en historia för sig. Jag hittade först en ö som passade perfekt måttmässigt där vi ville ha den. Men när vi skulle montera den, var en del trasig och en annan del felborrad så hålen stämde inte överens med hur man skulle skruva ihop den. Jag kontaktade firman där jag beställt köksön och vi fick utan knussel nya delar. Men inte heller de passade ihop med hur köksön skulle monteras. Till sist ledsnade jag och begärde pengarna tillbaka, vilket jag också fick. Strax efter det hittade jag en annan köksö till bra pris och som dessutom var snyggare än den första. Där stämde också alla bitar med hur den skulle monteras, så nu står köksön snyggt och prydligt där vi vill ha den.
Nu har jag ungefär två veckor kvar på min sjukskrivning, innan det är dags att börja jobba igen. Och det känns faktiskt rätt bra att vardagen rullar igång som vanligt. Även om jag inte haft några problem med att få tiden att gå under sjukskrivningen, så blir det ändå tradigt i längden att bara gå hemma. Jag trodde inte jag själv skulle säga det, men jag ser faktiskt fram emot att börja jobba igen och få lite struktur på tillvaron. Det må vara bekvämt att vara hemma, men jag skulle nog trots allt få långtråkigt till sist. Inte minst är det ju knappast särskilt ekonomiskt att bara gå hemma, även om man får lite sjukpenning. Ekonomiskt är det klart bättre att få in en lön på kontot än de snålt tilltagna sjukpenningar som Försäkringskassan betalar ut.
Upptäck mer från Kompasskurs
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
Ibland kan man vara så inne i sitt att ,man faktiskt glömmer bort det hela. Samt vad skönt nu då att det är dags för remiss framöver och hoppas att den kommer snabbt så du får kanske tänka bort allt det där sedan och all cellförändring är borta
Det var ju skönt att du ändå inte var bortglömd utan att det bara kommer gå lite längre tid innan du får komma på återbesök. Även om jag kan tänka mig att det är en jobbig väntan att inte få komma än och få reda på hur det har gått. Jag håller alla tummar och tår att behandlingen gått som den skulle.