Nya tider ger nya vanor

Det är lätt att vänja sig vid att gå hemma hela dagarna, man lägger sig snabbt till med nya vanor som man kommer få göra sig av med när det är dags att börja jobba igen. Det är skönt att själv kunna lägga upp sin tid, att inte ha tider att passa och att kunna sova ut på morgnarna. Jag har kommit på mig själv med att dricka ganska stora mängder kaffe varje dag, jag har i ärlighetens namn inte koll på hur många koppar det blir. Men fem till sex stycken kan det ledigt bli om jag inte ska iväg någonstans under dagen utan bara går hemma. Och det är väl lite fel tillfälle att dricka stora mängder kaffe med tanke på hur mycket priserna gått upp på sistone. Skulle man vara ekonomiskt lagt, borde man hålla nere på sin kaffekonsumtion just nu.
Jag har liksom byggt upp en ny – om än tillfällig – tillvaro kring att gå hemma och ha det ganska lugnt och skönt. Jag kan gå på stan och uträtta ärenden när jag känner för det, sköta vardagsbestyr, städa och tvätta lite som jag vill. Och det är trots allt ganska skönt på sitt lilla vis. Tre gånger i veckan försöker jag komma iväg till gymmet för att träna, inte bara för att jag oftast brukar göra det ändå – utan även för att läkarna ordinerar att jag försöker röra på mig så mycket som möjligt under min sjukskrivning. Det ska vara bra för läkningsprocessen efter strålbehandlingen säger man.
Men jag har inga större problem att få tiden att gå, utan jag har oftast att göra trots allt. Det finns ju en viss risk att man får långtråkigt om man går sjukskriven under en längre tid, men så är inte fallet för mig. Jag pysslar här hemma, tränar, skriver, plöjer igenom morgontidningarna och läser. Jag försöker hålla ett lite lägre tempo, med tanke på att jag trots allt ändå är sjukskriven – det får man inte glömma bort. Det jag mest märker av efter strålbehandlingen är att jag är lite fumlig i händerna och vinglig på benen. Jag tappar saker och det är inte alltid helt lätt att till exempel sitta vid datorn och skriva. Det blir ofta fel och jag måste vara noggrannare i min korrekturläsning.
Det går dock åt rätt håll och jag märker av biverkningarna allt mindre, det måste jag ändå erkänna. Det har varit så pass illa att folk faktiskt sett att jag gått försiktigt och ibland vinglat till, nästan som när man är onykter. Men sakta men säkert känns det som att det är på väg tillbaka mot någon form av ”normalitet” igen.

Nu har jag i alla fall fått tid för en uppföljande magnetröntgen. I maj är det dags att röntga ryggraden för att se att strålningen fått bort cellförändringarna. Det går inte att komma ifrån att det är med viss vånda jag ser fram emot röntgenundersökningen. Jag hoppas verkligen att man fått bort allt och att jag snart kan återgå till en normal tillvaro igen, med jobb och en normal fritid. Det skulle kännas väldigt surt om beskedet efter röntgen är att det fortfarande finns cellförändringar kvar att jag måste genomgå ytterligare en behandling.
Någonstans har allvaret också sjunkit in i mitt medvetande. Det går inte att komma ifrån att man tänker på vad det faktiskt är för sjukdom jag drabbats av. Även om man kan leva med cancer under många år, så finns alltid risken att den kommer tillbaka i olika skepnader. Man kan friskförklaras, för att senare återigen insjukna i en annan sorts cancer. Det går liksom inte att undvika att tänka på sjukdomens nyckfullhet och hur allvarligt det trots allt är med en sådan här diagnos.
I grunden har jag en positiv inställning och tänker att allt kommer bli bra i slutändan, att det faktiskt kommer att gå över och jag kommer bli frisk. Det har låtit positivt även på läkarna och jag tror egentligen inte att jag har särskilt mycket att oroa mig över. Men ibland är det svårt att låta bli, det är klart att tanken slagit mig att det kan bli värre igen, att nya tumörer kan dyka upp någonstans i kroppen och man är sjuk på nytt. Jag har liksom andra planer än att få livet kortat av någon jäkla knöl som ploppar upp någonstans i kroppen, oavsett var och när.