Personlig integritet i vardagen

Man får ibland bita sig i tungan som bloggare och vara försiktig med vad man lägger ut till offentlig beskådan på internet. När jag började blogga, var jag brutalt ärlig i mina inlägg och lämnade ut otroligt mycket när jag skrev. Men med tiden har jag blivit alltmer privat och är idag mycket mer privat än vad jag varit på många år när jag bloggar. Man ska ju tänka på att vem som helst kan läsa ens inlägg och att potentiella arbetsgivare, kollegor, släktingar och så vidare faktiskt kan ramla över det man skrivit. Det du skriver öppet på internet kan påverka chanserna att få jobb, att behålla ett jobb, dina relationer till släkt och vänner – och så vidare. Så numera är jag väldigt försiktig med vad jag lägger ut eller ej – är jag minsta tveksam, avstår jag hellre från publicering än att jag genomför den.

Och jag har några stora no-no när det kommer till vad jag lägger ut på bloggen – eller för den delen Facebook eller andra sociala medier. Jag diskuterar inte mitt jobb på sociala medier överhuvudtaget. Läser man noggrant min blogg, kan man nog luska ut var jag jobbar och vad jag jobbar med, på Facebook framgår vad min arbetsgivare heter men inte vad jag har för yrkestitel. Men jag diskuterar aldrig vad jag gör på jobbet, mina kolleger, min chef eller vad det nu må vara. Ibland kliar det absolut i fingrarna att börja diskutera jobbet i ett öppet forum, tro mig; det finns mycket jag skulle kunna skriva långa och händelserika inlägg om ifall jag valde att diskutera mitt arbete på internet. Men jag avstår.
Jag kan verkligen störa mig på bloggare som ganska ingående kan diskutera sitt arbete i långa, väldigt ärliga inlägg. Vissa kan till och med diskutera kolleger på ett sådant sätt att om någon annan kollega läste inlägget skulle hen mycket väl kunna luska ut vem inlägget handlar om. Och det är inte alltid i positiva ordalag kollegerna beskrivs, utan många gånger ganska negativa. Hur det inte funkar att arbeta med den eller den vikarien, hur den eller den kollegan missköter vissa arbetsuppgifter – och så vidare. Och jag tycker bara det är osmakligt med den här typen av inlägg. Är det något som inte fungerar på jobbet skulle jag inte diskutera det i ett öppet forum på nätet, utan ta det med aktuell kollega eller med min chef. Möjligen med facket, men inte på ett öppet forum till allmän beskådan.
Jag skulle heller aldrig diskutera mina arbetssysslor på något sätt. Visserligen råder ingen sekretess kring vad jag jobbar med, men många saker som jag handskas med i jobbet råder det strikt sekretess kring. Jag får vara försiktig med vad jag säger om mitt jobb, så just därför väljer jag att inte lämna ut någonting alls istället. Även om jag vet ungefär var gränsen går för vad jag kan lägga ut eller ej, så vill jag inte ta risken att plötsligt försäga mig, gå över en gräns och lägga ut något som jag inte får lägga ut.

Lika restriktiv är jag med att lägga ut information om eller bilder på personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd om detta. Vissa saker kan jag lite försynt lägga ut, det är till exempel ingen hemlighet att jag sambo, har föräldrar, syskon och syskonbarn. Men så värst mycket mer än så lägger jag inte ut, så länge vederbörande inte är tillfrågad. Jag skriver inte ens saker som “igår var jag på middag hos min syster”. Nu vet jag att det oftast inte är några konstigheter att skriva att jag varit där på middag, men rätt vad det är råkar jag lägga ut något som av någon inte är lämpligt för/om den berörda personen. Så därför väljer jag sonika att inte omnämna andra personer överhuvudtaget. Det enda undantaget – förutom om personen godkänt publicerandet – är om ämnet redan är omnämnt i media eller på internet. Skriver du om något på din blogg, som jag också vill skriva om – då kanske du blir omnämnd utan att bli tillfrågad, om jag tycker att det är relevant för mitt inlägg. Detsamma gäller om det hela är omnämnt i en tidning eller till exempel på TV-nyheterna. Då kanske jag omnämner berörda personer om det är relevant.
Samma sak gäller ju här, jag vet egentligen ungefär var gränsen går för vad som är okej att omnämna på bloggen. Men risken är rätt stor att jag plötsligt skriver något som inte är okej för den det berör. Det kanske inte nödvändigtvis behöver innebära att vederbörande råkar illa ut på något sätt, det kan ju räcka med att vederbörande helt enkelt inte är okej med att vissa saker omnämns öppet på internet.
Och återigen hittar man gott om bloggar som mer eller mindre hänger ut andra personer åt höger och vänster. Många gånger har det säkert inte med att göra att man vill jävlas, utan helt enkelt att man vill ha något att fylla ett blogginlägg med. Jag minns en bloggerska jag brukade följa för ett antal år sedan, hon skrev ofta inlägg om hur hon och hennes pojkvän bråkade om ibland totala skitsaker. Hon kunde “hänga ut” pojkvännen med vad han sagt och gjort under grälet – och mer eller mindre göra narr av honom. Något jag tyckte var oerhört osmakligt.

Men jag kan säga att det inte alltid mottagits helt med blida ögon att jag i princip aldrig omnämner andra personer på bloggen. Jag har haft personer i min närhet som verkligen startat regelrätta gräl kring mitt val att inte omnämna dem på min blogg. Exempelvis flickvänner, som haft svårt för att jag inte berättat i blogginlägg vad vi gjort tillsammans i olika sammanhang. Ett tag var jag till och med benhård med att inte ens berätta huruvida jag var singel eller ej, vilket alla inte gillat.
På min facebooksida framgår än idag inte vilket civilstånd jag har. Det står inte att jag är singel, utan det står ingenting alls. Vilket inte heller fallit alla flickvänner i smaken. Själv ser jag inte problemet överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Så länge jag är ärlig ifall frågan kommer upp i kommentarsfältet eller liknande, kan jag faktiskt inte förstå varför det är så otroligt viktigt.
Jag har luckrat upp min inställning en aning och kan ibland omnämna andra personer lite flyktigt. Och numera kan jag lägga ut just att jag till exempel är sambo. Men jag avstår att lägga ut andra saker om min sambo eller andra närstående personer. Och det är – ska jag vara tydlig med – inte för att jävlas, utan av omtanke. Jag vill inte hamna i sitsen att plötsligt lägga ut något som av någon anledning inte lämpar sig att lägga ut.

Sen är jag mycket mer liberal på Facebook, där jag kan lägga ut både bilder på och information om andra personer. Men där har man mer koll på vilka som har tillgång till det man lägger ut. Det går att begränsa vilka som kan se ett inlägg och det är inte fullt lika stor risk att uppgifter eller bilder hamnar i orätta händer – även om risken självklart finns. Men jag känner mig lite tryggare med att lägga ut saker på Facebook kontra bloggen. Sen skriver åtminstone inte jag utförliga inlägg på Facebook om vad jag gjort, utan bara lite kort att man gjort något. Det blir inte lika utlämnande för någon inblandad.