allkonstnarenSedan jag fick min cancerdiagnos för nio år sedan, har jag varit oerhört anti rökning. Samma dag som jag fick diagnosen, bestämde jag mig för att aldrig mer hålla i en cigarett – och det har jag faktiskt hållit. Jag har inte tagit en enda cigarett sedan jag blev sjuk, vilket känns som en enorm seger. När jag slutade röka helt, hade jag rökt till och från på hel- eller deltid i 15 år. Som mest rökte jag 1,5 paket röda Prince om dagen, vilket ju är tämligen mycket och jag skulle inte vilja veta hur mina lungor såg ut. Det krävdes uppenbarligen en tumör för att man skulle bli lite förståndigare och inse de allvarliga hälsoeffekterna av att röka. Om tumören hänger ihop med alla år som rökare är givetvis svårt att säga, jag kan ju ha fått den ändå. Men jag tror åtminstone själv att mina levnadsvanor – bland annat som rökare – inverkat på att jag blev sjuk.
Men jäklar vad jag fortfarande kan sakna att röka – trots att det gått nio år sedan jag slutade helt. Man kan ju tycka att suget borde avta med åren, men det känns inte som att det gör det – utan snarare tvärtom. När suget är som starkast, brukar jag försöka tänka på alla nackdelar med rökning. Hur ont i huvudet jag skulle få av en enda cigarett, hostan, lukten – eller kanske stanken av rök. Jag kan tycka att rök i sig luktar helt okej, jag tycker inte att det luktar så illa. Men lukten av någon som just varit ute och rökt är en helt annan. Och så tänker jag förstås på vad som kan hända om man röker – inte minst de mängder jag själv rökte innan jag slutade.
Som ni vet, jag drömmer fortfarande om nätterna att jag börjar röka igen, att jag kommer med olika undanflykter för att röka igen. Oftast rör det sig om att jag bara röker på helgerna och att det då inte ska ha någon större inverkan på hälsan. Tja, jag kommer alltså på det ena och det andra i drömmarna för att hitta en undanflykt till att röka.
Värst är nog ändå röksuget i samband med alkohol. Jag kan fortfarande känna smaken av en kall öl och en cigarett – eller ett glas rödvin och en cigarett. För att inte tala om en whisky eller konjak och en cigarr. Men i ärlighetens namn, har jag faktiskt provat att dra ett och annat bloss i olika sammanhang – och jag tycker inte längre att det är särskilt gott. Snarare tvärtom, det smakar ganska illa. Så det är trots allt ganska lätt att hålla sig ifrån något som man i grunden trots allt tycker smakar ganska illa.
Rökning är trots allt ett ganska konstigt missbruk. Man får inget egentligt rus av cigaretterna, utan det är mer en inbiten vana. Det är på sätt och vis lättare att förstå heroinister eller alkoholister, som ändå får ett rus av sitt missbruk – det är lättare att förstå på något vis. Men cigaretterna ger inget rus, ändå är de så svåra att sluta med. Ändå kan man efter flera år utan cigaretter längta efter en cigarett i flera sammanhang.
Nej, jag håller mig till mitt snus istället, det är både godare och hälsosammare. Jag saknar egentligen inte tillvaron som rökare, det är cigaretterna jag saknar. Men att minst en gång i timmen behöva lägga ifrån sig det man håller på med för att gå ut och röka – det är trots allt ganska omständligt och bökigt. Hemma funkar det, men på jobbet och i många andra sammanhang blir det desto bökigare. Tillvaron som rökare blir allt krångligare med alla rökförbud överallt, förbud som jag den ickerökare jag är är helt för. Däremot kan jag sakna cigaretterna i sig – om det smakade lite godare än vad det gör nu när man hållit upp ett tag. Men jag har svårt att se mig själv börja röka igen, jag har till för stor del ändå vant mig av med den fula ovanan. Jag vill inte längre lukta illa, jag vill behålla smaken och konditionen och inte ha konstant huvudvärk.
