Skarpt läge

Det har varit viss väntan på att alla papper ska komma i ordning så att jag kan komma i tjänst på min nya arbetsplats. Man behöver bland annat godkännande från Länsstyrelsen, vilket är den del av pappersarbetet som dragit ut allra mest på tiden. Men idag kom det efterlängtade samtalet, att allt är klart och jag är redo att börja jobba! Nu är jobbväskan packad och uniformen ligger framme, redo att dra på sig imorgon bitti. Lite pirrigt känns det någonstans, det går inte att komma ifrån. Jag har ju vetat sedan ett par månader att jag ska byta jobb, men det är först nu man fattar att det är på riktigt. Nu, när väskan är packad och väckarklockan ställd så att jag förhoppningsvis kommer upp i tid imorgon bitti. Det vore ju oerhört pinsamt att försova sig redan första morgonen, så jag har ställt dubbla larm för att vara säker på att jag vaknar i rätt tid.
Nu har jag varit borta från arbetslivet i ganska exakt ett år, så det känns faktiskt lite konstigt på något sätt att vara tillbaka igen. Men vissa saker har jag verkligen saknat under det år jag varit student, framförallt att ha en vettig inkomst att räkna med varje månad. Nu kommer jag ha en helt okej lön, som dessutom blev lite högre än jag räknat med från början. Litegrann går jag fortfarande ner i lön jämfört med det jobb jag varit tjänstledig från under studietiden, men inte alls så mycket som det verkat från början. Och det gör ju inte ont direkt. Så det känns skönt att nu kunna återgå till en någorlunda normal tillvaro igen och inte behöva bekymra sig om ifall pengarna räcker varje månad eller ej.

Nu har jag avverkat all formalia jag själv behövt fixa med de senaste dagarna. Eftersom jag formellt sett varit arbetssökande under juni månad, har jag bland annat behövt kontakta Arbetsförmedlingen och A-kassan för att meddela att jag inte längre är arbetssökande. Och det var faktiskt lite krångligare än jag trodde att det skulle vara. Jag satt cirka 45 minuter i telefonkö häromdagen för att får prata med en handläggare och kunna skriva ut mig. Från A-kassans håll behöver man en kopia på mitt anställningsavtal för att jag skulle kunna skriva ut mig därifrån. Själv trodde jag – kanske lite naivt – att det bara skulle vara att meddela att man börjat jobba och sedan är det hela ur världen. Men fullt så enkelt ska det helt enkelt inte vara tydligen. 😁
Det är inte många gånger i livet jag varit arbetslös, har det skett så har det bara varit under en mycket begränsad tid på några veckor. Så jag har helt enkelt inte haft koll på hur meckigt det faktiskt kan vara. Jag är innerligt glad att jag inte behövt gå arbetslös under några längre perioder. Bara det faktum att det ska behöva ta 45 minuter i telefonkö för att komma fram till Arbetsförmedlingen känns ju inte helt seriöst. Nu vet jag inte om det alltid är sådana telefonköer, men det skulle egentligen inte förvåna mig om det vore så.

Nu tar i alla fall vardagen vid och det känns enbart positivt att börja jobba igen, även om det som sagt känns lite pirrigt inför första arbetsdagen. Det ska bli skönt att återgå till någon form av skifttjänstgöring, vilket är något jag verkligen saknat under de senaste åren med kontorstider. Även om det är påfrestande på kroppen att jobba skift och vända och vrida på dygnet hela tiden, så känns det ändå som att det är sådana arbetstider jag trivs allra bäst med. Det var värt att testa kontorstider och nu vet jag att det inte passar mig. Tillvaron känns alltför uppstyltad och det är svårt att hinna något annat än jobba, äta och sova under veckorna. De dagar jag nu jobbar, kommer jag visserligen jobba väldigt intensivt och inte hinna så mycket annat. Men i gengäld får jag regelbundna långledigheter på 4-5 dagar istället.