Skräckblandad förtjusning

När jag växte upp fick vi inte titta på TV på dagarna, utan det var en kvällsaktivitet. Undantaget var morgonprogrammen på jul- och sommarlov liksom de gånger det var barnprogram på helgmorgnarna. Jo, det fanns faktiskt ett undantag till – och det var när man var hemma och var sjuk. Då kunde det till och med hända att man fick hyra film att tittat på på dagtid. Men i normalfallet fick vi barn inte titta på TV på dagtid.
Och jag kan fortfarande känna ett visst motstånd mot att titta på TV på dagtid, att det känns ”förbjudet” på något sätt. Jag håller fortfarande vid samma TV-vanor som när jag växte upp, det är ytterst sällan jag tittar på TV på dagtid. Någon ytterst enstaka gång kan jag slå på Nyhetsmorgon, men annars är det i princip bara när jag är hemma och är sjuk som jag tittar på TV annat än på kvällstid.
Senast jag var långtidssjukskriven för min cancer, var jag hemma från jobbet i fem månader. Då plöjde jag igenom alla säsonger av Game of thrones på dagtid. Jag var helt enkelt för orkeslös för att göra saker, så TV:n var mitt absolut bästa sällskap när jag gick hemma hela dagarna. Idag har jag abonnemang på de allra flesta streamingtjänster och har en känsla av att det kommer bli en del TV-tittande under den sex veckor långa sjukskrivning jag nu har framför mig. För ganska länge sedan började jag titta på The walking dead, men tittande har liksom runnit ut lite i sanden. Nu, när jag går hemma merparten av dagarna – bortsett från när jag är på strålbehandling – har jag sett min chans och faktiskt börjat titta igen. På dagtid dessutom. 😁
Jag har även idag känt av en enorm trötthet efter behandlingen och inte orkat göra så mycket. Det är fullt normalt att man blir trött, har jag fått förklarat för mig, så det är väl egentligen inget konstigt. Men det är frustrerande att känna att man inte orkar så mycket, det går givetvis inte att komma ifrån. Desto fler orsaker till att dråsa ner i soffan framför TV:n istället då… 😉

Med en tumör i kroppen är det lätt att bli nojig när det kommer till ganska många saker. Allt är plötsligt cancer och man känner efter lite extra mycket när något inte är som det ska i kroppen. Jag minns första månaderna efter att jag återgick till att jobba heltid efter förra sjukskrivningen. Så fort jag hade ont någonstans började jag inbilla mig att jag hade en tumör igen. Var jag trött var det en tumör, var jag ovanligt törstig eller tappade aptiten, var det en tumör. Jag undrar om de hann börja tycka att jag var smått jobbig på 1177, dit jag ringde med min oro?
Jag hann denna gång inte mer än få sjukintyget från läkaren för att få hjärtat i halsgropen. Allt har låtit väldigt positivt, att cellförändringarna inte är så mycket att oroa sig över – att det med största sannolikhet kommer räcka med en strålbehandling och sedan ska det mer eller mindre vara överstökat. Men så fick jag läkarintyget i handen – och där stod det att jag har en elakartad tumör. Något jag själv inte alls fått bilden av att det varit frågan om.
Smått oroad hörde jag förstås av mig till läkaren och undrade om han visste något som inte jag visste. Men jag fick lugnande besked; farligheten hos tumörer av den sort jag har graderas på en fyrgradig skala, där ett är bästa möjliga scenario och fyra värsta tänkbara. Min tumör har graderats till en tvåa – och alla tumörer som inte är av grad ett kategoriseras alltid som elakartade.
Men det låter minst sagt oroande när man sjukskrivs för en elakartad tumör, det skulle nog få de allra flesta att sätta morgonkaffet i halsen. Men det positiva hos läkarna kvarstår, man tror fortfarande att allt kommer att bli bra och man har helt enkelt inte använt vokabulärer som elakartade tidigare. Så nu har oron lagt sig och jag återgår till att ägna mig åt min strålbehandling. Precis som innan läkarintyget kom, tar jag nu det hela med visst mått av jämnmod. Läkarna är positiva och då väljer jag att vara det jag med.