allkonstnarenFör ett antal år sedan umgicks jag med en person som bodde med sin sambo i södra Sverige. Vi lärde känna varandra när hen bodde i Stockholm, men så träffade hen kärleken och flyttade till en mindre ort några mil utanför en medelstor stad i södra Sverige. Inget konstigt i det, sådant händer hela tiden.
Men hen fick inget jobb och gick mestadels hemma i huset de köpt på den lilla orten. Sambon reste mycket i jobbet, vilket gjorde att min vän var ensam väldigt mycket under veckorna. Bussarna in till stan var få och och min vän hade inget körkort vilket begränsade hens rörelsefrihet väldigt mycket.
Min vän blev utförsäkrad från A-kassan och parets ekonomi blev snabbt sämre. De lånade då och då pengar av familj och vänner – inklusive mig – för att få ekonomin att gå runt. Exakt vad min vän hade för inkomster vet jag inte, men eftersom hen blivit utförsäkrad kan inkomsterna inte varit särskilt höga.
Ofta när vi pratades vid, klagade hen över hur tråkigt det var att gå hemma, hur jobbigt det var att pengarna inte alltid räckte till och hur påfrestande hela situationen var. Något man givetvis får ha respekt för, jag kan förstå att det inte var helt roligt. Jag försökte vara peppande och uppmuntra min vän att söka jobb, att hitta en lösning på det hela. Men det var inte alla gånger helt lätt.
Min vän var utbildad barnskötare, och det var det hen ville jobba som – allra helst på den lilla orten där de bodde och det bara fanns en förskola. Jag försökte peppa till att lösa situationen så att det gick att pendla till stan, där trots allt de flesta jobben fanns. Pedagogiskt försökte jag förklara att de skulle ha en bättre ekonomi om min vän så gick och städade eller flippade hamburgare på McDonald’s. Och vilket jobb hen än tog, skulle hen komma in på arbetsmarknaden igen och dessutom ha en chef att lämna som referens om det blev läge att söka sig vidare till ett annat jobb. Jag försökte få min vän att tänka lite utanför boxen och faktiskt tänka sig att ta ett annat jobb än som barnskötare – åtminstone för ett tag.
Jag föreslog hen att ta körkort för EU-moped och köpa en begagnad moppe för att kunna pendla in till stan. När ekonomin sedan blivit bättre, skulle det gå att ta ett vanligt körkort och pendla med bil. Försynt frågade jag om det inte till och med var ett alternativ att faktiskt flytta in till stan för att slippa pendla. Vännens sambo var inte beroende av att bo på den lilla orten för sitt arbete och skulle med lätthet kunna fortsätta sitt arbete även om de flyttade.
Men det var som att prata med en vägg. Pendling var inte ett alternativ, inte heller att flytta – och definitivt inte att jobba som något annat än just barnskötare.
Till slut tröttnade jag på att försöka vara peppande, jag gav helt enkelt upp. Jag förklarade för min vän att jag tyckte att hen förbrukat sin rätt att klaga eftersom hen inte kunde tänka sig att göra något åt sin situation. Kan man inte tänka utanför boxen och tänka sig att åtminstone söka andra jobb än det man är utbildad till (och givetvis har en chans att få), då gör man inte tillräckligt för att ta sig ur sin arbetslöshet. Man kanske inte behöver söka jobb som just städare eller på McDonald’s, men faktum kvarstår att man oftast får en bättre ekonomi vilket jobb man än tar än om man går hemma och är utförsäkrad. I min värld får man kanske överväga att pendla eller till och med flytta en bit – framförallt om man bor på en liten/mindre ort – för att kunna få ett jobb. Jag skulle själv aldrig kunna förvänta mig att bara kunna söka jobb i Bagarmossen om jag vore arbetslös, utan skulle få acceptera att pendla åtminstone inom Stockholmsregionen.
Det kanske inte alltid är helt kul att behöva söka jobb utanför sin profession, men ibland får man bita i det sura äpplet och faktiskt göra det. Man får acceptera att söka andra jobb, under förutsättning att man har en chans att få dem givetvis. För mig är detta en självklarhet, du ska inte kunna lyfta bidrag år ut och år in i väntan på att drömjobbet med stort D dyker upp.
Sen ska det inte dras till sin spets. Givetvis ska du inte tvingas att söka jobb i en helt annan del av landet till exempel – om du själv inte är villig att flytta långt för ett jobb. Självklart är det inte ens säkert att du får ett jobb där du saknar erfarenhet av liknande arbetsuppgifter, men du bör åtminstone söka för att ha en chans att ta dig ur arbetslösheten. Jag själv har faktiskt fått jobb där jag aldrig jobbat med något liknande tidigare, så chansen finns trots allt. Och om alternativet var att gå långtidsarbetslös och till och med bli utförsäkrad, då är det ytterst få yrken jag inte skulle söka mig till för att åtminstone komma in på arbetsmarknaden igen. Jag skulle söka det allra mesta, vara villig att pendla en bit och till och med flytta för att få ett jobb.
Sen är situationen en annan för mig, som bor i Stockholm. Här finns jobb på ett helt annat sätt än på mindre orter. Jag kanske får finna mig att pendla inom Stockholmsregionen, men jag skulle förmodligen inte behöva flytta till en annan stad för att få ett jobb. Men bor man på en liten ort är det något helt annat, då måste man ofta finna sig att pendla – åtminstone till närmsta stad – för ett jobb. Åtminstone allt som oftast är det faktiskt så. Själv valde jag en gång i tiden att flytta från en mindre ort till Stockholm, delvis på grund av det var här jobben fanns.
Så ja – du får acceptera att pendla eller flytta på dig, du får acceptera att kanske söka jobb utanför det du tidigare jobbat som eller utbildat dig till för att faktiskt få ett jobb om du bor på en mindre ort. Men detta ville min vän inte acceptera, utan ville leva i sin lilla bubbla på den lilla orten. Även om jag kan förstå att det optimala vore att få jobb på samma ort som man bor, så är det kanske inte alltid realistiskt. Jag kan nästan bli provocerad av en person som är långtidsarbetslös och inte kan tänka sig att pendla några kilometer till närmsta stad eller rentav flytta in till stan om man inte vill pendla. Det är trots allt en uppoffring man förmodligen får göra även om det kan vara tufft till en början. Such is life.
Upptäck mer från Kompasskurs
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
Nej jag tycker inte att du är för hård. Jag tycker att man får vara lite flexibel och söka de jobb som finns. Även det som inte är drömjobbet. Det är ju inte för evigt och man kan söka annat under tiden.