Som ett obehagligt allvar drar hösten in över stan

Tanken från början var att jag skulle ha en liten långledighet denna helg efter att ha gått av i onsdags morse. Men riktigt så blev det inte, för varför ska det bli som man har tänkt sig? Igår blev det övertid på jobbet och jag jobbade för ovanlighetens skull dagpass, vilket är otroligt ovant för mig. Jag är van att vara på jobbet på nätterna nuförtiden, men någon gång ibland blir det ett dagpass även för mig. Det blir ju schemaändringar med jämna mellanrum när folk är sjuka, behöver vara lediga eller vad det nu kan vara. Och det är segt när väckarklockan ringer vid halv fem och det är dags att stiga upp. Inte minst om man jobbat ett stort antal nätter och gått av dagen innan. Det var en tuff vändning på dygnet, att gå av sista nattpasset onsdag morgon och sedan stiga upp tidigt på torsdagen.
Som om inte det vore nog, fick jag en filminspelning igår och skulle vara på plats på Värmdö klockan åtta, med andra ord åka hemifrån vid halv sju. Så även fredag morgon ringde väckarklockan vid fem. Men så hände också något som inte händer särskilt ofta – jag somnade om sedan väckarklockan ringt och lyckas med bravaden att försova mig. Inte mer än att det blev lite stressigt på morgonen, men tillräckligt mycket för att det skulle vara riktigt irriterande. Jag hann överväga tanken att slänga mig in i en taxi för att ha en chans att komma i tid, men insåg att jag skulle hinna skapligt i tid även om jag åkte tunnelbana. Så det fick bli så, jag åkte kollektivt. Förr tillbaka har jag inte brytt mig så mycket ifall filmuppdragen gått med vinst eller ej, utan jag har ofta tagit taxi eller hyrbil till mina filminspelningar. Men när vi nu måste vara lite ekonomiska av olika skäl, så har jag bestämt att varje filmuppdrag ska gå med vinst. Det vill säga, täcker inte arvodet taxi eller hyrbil ska jag heller inte ta det – om jag inte absolut, verkligen måste. Så jag accepterade att jag skulle bli cirka fem minuter sen till inspelningen och tog tunnelbanan istället.
Två långa dagar i rad har det blivit, först ett dagpass på jobbet mellan sju och nitton, sedan en filminspelning mellan åtta och nitton. Och det kändes i kroppen så här framåt fredagskvällen. Nu är jag i alla fall ledig ett par dagar och ska passa på att sova ut ett par morgnar innan arbetet tar vid igen på måndag. Och i natt blev det fler timmars sömn än normalt, jag sov närmare 13 timmar innan sambon väckte mig strax innan 12 och tyckte det var dags att stiga upp. Jag höll med henne och tog mig aningen motvilligt ur sängen för att frukost – eller snarare brunch.

Det där med träning blev inte av den här veckan heller, i alla fall inte så som jag planerat. Jag hade tänkt träna när jag kommit upp i onsdags efter nattarbetet, men vara helt enkelt för trött för att gå till gymmet. Sen var tanken att komma iväg igår, men så dök filminspelningen upp och det hanns inte med. Jag hade tänkt satsa på ett träningspass i helgen, men får inse att det inte hinns med riktigt nu heller.
Jag brukar ju försöka gå tre gånger i veckan, men riktigt så duktig har jag inte vara de sista veckorna. Det har blivit väsentligt mycket mer sällan och jag har väl haft lite dåligt samvete för hur jag skött träningen på sistone. Förhoppningsvis kommer jag framöver ha mer tid att lägga på träningen, men man vet ju aldrig. Det beror på hur mycket som dyker upp vad gäller filmuppdrag, hur mycket övertid jag får på jobbet och så vidare. Men jag måste komma igång, jag får inte komma med några ursäkter för att inte träna. De enda anledningarna till att låta bli är jobb, sjukdom och egen död.

Nu börjar det bli dags för nästa magnetröntgen igen och se om något har hänt i nacken på sistone. Vilket jag inte tror att det gjort, men det är ju bra att man håller koll trots allt. Det är alltid en viss anspänning att gå på dessa undersökningar, trots allt har det ju hänt en gång att man hittat cellförändringar tidigare så varför skulle man inte göra det denna gång? Och det finns ju en anledning till att man vill hålla koll på att inget händer – eftersom det finns en risk att det gör det. Jag vet att risken är liten, jag vet att den här typen av tumörer växer väldigt långsamt och att det därför förmodligen inte hänt något sedan jag var där senast.
För ett drygt år sedan hittade man cellförändringar i nacken när jag var på undersökning, det ledde till en lång sjukskrivning med strålbehandling under våren 2022. Först i oktober var jag tillbaka på heltid igen och var då rätt less på att gå hemma så mycket som jag hade gjort under de gångna månaderna. Jag vill inte bli långtidssjukskriven igen, jag vill inte bli sjuk på nytt. Strålningen var ganska tuff; jag hade mycket huvudvärk, var trött och hade nedsatt balans. Så nej, det vill jag inte göra igen om jag verkligen inte måste.
Jag har fått kallelserna i lite konstig ordning, man började med kallelsen för återbesök till läkaren, något som jag i princip alltid har efter röntgenundersökningarna. Men kallelsen till röntgen har inte kommit än, jag har hört av mig till sjukhuset och efterlyst den så att jag inte missar undersökningen. Det går inte att lita på Posten numera, de har slarvat bort otroliga mängder post för oss på sistone så jag litar inte på att alla brev kommer fram som de ska. Nu kanske jag får svar elektroniskt från sjukhuset om när det är dags för röntgen, ett sätt som trots allt är säkrare än postgången.

Jag har i alla fall haft tid att för första gången på länge uppdatera min företagshemsida. Det är inga stora förändringar, men jag har lagt till och dragit ifrån lite tjänster och gjort om designen på några av sidorna. Jag har varit dålig på att hålla efter hemsidan på sistone av olika anledningar, men nu har jag lovat mig själv att bli bättre på detta. Förhoppningsvis drar jag till mig lite fler kunder genom att ha en bra design på sidan.
I nuläget behöver vi alla extrapengar vi kan få in och jag hoppas förstås på att kunna få lite uppdrag på firman för att dra in lite extrapengar. Filminspelningarna är en del av företaget, men jag har fler strängar än så på min lyra och erbjuder fler tjänster än så.