Statusuppdatering

Det har gått några dagar utan uppdateringar på bloggen. Tiden har funnits, men inte inspirationen och bloggen har därför fått stå tillbaka under några dagar. Det känns alltid lite konstigt när bloggen inte uppdateras, som att något fattas på något vis. Jag är så van vid att skriva något i princip varje dag, så när inspirationen tryter under mer än något dygn känns det jättekonstigt. Men nu ska det bli bot och bättring förhoppningsvis, det är åtminstone ambitionen. Inspirationen brukar ju komma och gå, så det är väl inte helt ovanligt att det ibland går några dagar utan uppdateringar – medan jag andra dagar är desto mer produktiv.
Det märks rätt snabbt på besökssiffrorna när jag inte uppdaterar på några dagar. I normala fall kan jag från något hundratal besökare och uppåt per dygn. Men så fort det går några dagar utan inlägg, störtdyker besökssiffrorna till väldigt låga några nivåer. Det brukar sedan behövas några dagar av uppdateringar för att besökssiffrorna ska bli sig lika igen.
Vissa gånger när inspirationen trutit har jag till och med övervägt att lägga ner bloggen, det är ibland svårt att komma med nya inlägg mer eller mindre dagligen. Men jag har alltid fallit tillbaka i att fortsätta blogga – och det finns ju trots allt inget som säger att man måste blogga varje dag. Det är bara jag själv som känner att jag helst vill kunna göra det.

I morse gick jag av sista nattpasset av fem och känner mig så där lagom mosig, som man gör efter att ha jobbat flera nätter på rad. Även om jag föredrar att jobba natt framför att jobba bara dagtid, så går det inte att komma ifrån att man känner sig trött och lite jetlaggad efter att ha varit vaken flera nätter i rad. Det märks att vi inte är konstruerade för att vara vakna nattetid, utan att det är meningen att vi ska ha regelbundna sömnvanor.
Sen har sömnen ändå fungerat bättre än förväntat sedan jag för några månader sedan återgick till att jobba skift efter att ha haft kontorstider under några års tid. Jag vänder och vrider vilt på dygnet, men får det att fungera hur bra som helst. Jag får till och med ställa klockan för att vara säker på att jag vaknar i tid på eftermiddagarna. Sedan kör jag stenhårt på att ställa klockan efter att jag gjort sista natten, för att bara sova 3-4 timmar. På detta sätt blir jag trött till kvällen och brukar inte ha några problem att somna även efter min sista natt.
Vissa av min kolleger som också jobbar brukar jobba övervägande natt brukar inte ens vända tillbaka dygnet mellan perioderna av nattjänstgöring. Men jag skulle känna mig alldeles för asocial om jag konsekvent var vaken på nätterna och sov på dagarna. Då är jag hellre trött vissa dagar och vrider tillbaka dygnet efter att jag gjort sista natten. Det är så mycket som skulle ta stryk om jag aldrig vände tillbaka dygnet. Enkla saker som gå på stan, uträtta ärenden, kontakta myndigheter och så vidare skulle bli svårt om man sov bort alla dagar. Plus det sociala, givetvis. Det skulle snabbt bli rätt trist och rätt ensamt om man sover när alla andra är vakna…

Är det någonstans det märks att restriktionerna har lyfts, så är det inom filmbranschen. Sedan restriktionerna försvann för några veckor sedan har min telefon gått varm och jag har fått förfrågan efter förfrågan om roller i olika produktioner. Det har varit så pass flitigt ringande att jag fått tacka nej eftersom uppdragen krockat med varandra. Sedan jag började vara statist för några år sedan, har jag märkt ett mönster när det kommer till vilken typ av roller jag erbjuds. Jag får ofta spela hemlös, MC-knutte, kåkfarare eller (nykter) alkoholist/missbrukare. Det säger väl kanske en del om mitt utseende, tänker jag.
Det mest komiska samtal jag fått, kom för några år sedan. En tjeck kille förklarar att jag utseendemässigt passar perfekt för en roll han ska tillsätta. Varpå han glatt undrar om jag skulle vilja spela kvinnomisshandlare. Det kändes inte fullt lika smickrande, men jag valde att se det lite komiska i det hela och skrattade mest åt formuleringen.
I förra veckan fick jag frågan om jag ville axla rollen som hemlös i en reklamfilm. Det var ganska bra betalt, men förbehållet var att jag skulle raka av mig skägget till en av scenerna som skulle utspela sig innan jag blev hemlös. Jag har haft skägg i någon utsträckning i princip sedan 20-årsåldern och blev faktiskt lite skeptisk till en början. Men efter viss beslutsångest tackar jag ja, skägget växer ju trots allt ut igen. För min del växer skägget väldig fort dessutom, så det går rätt fort när jag väl bestämmer mig för att spara ut det till en viss längd. Sen skulle jag inte var helt slätrakad, utan behålla några millimeter av det till inspelningen.
Det var en udda känsla när trimmern togs fram och jag såg hårstråna falla från ansiktet. Så här kortklippt har skägget inte varit på många år och jag hajar fortfarande till när jag tittar mig i spegeln. Jag har dock bestämt mig för att låta skägget växa ut igen, att vara rakad är inte min grej – utan jag trivs i skägg. Och med den takt mitt skägg växer, är det inte många veckor innan jag är tillbaka där jag var innan trimmern kom fram inför förra veckans filminspelning.