På sistone har jag fastnat för Spökjägarna, som finns på streamingtjänsten Discoveryplus. Serien handlar om ett gäng personer som åker runt till olika hus i Europa, hus som sägs vara hemsökta. Och det hela går ut på att fastställa om husen verkligen är hemsökta eller ej. Det de gör, är att de riggar en massa utrustning i de rum som sägs vara mest hemsökta – såsom kameror och ”energimätare” – för att sedan se om de kan fastställa att något finns i huset, som inte går att förklara.
För någon som inte tror på den här typen av fenomen kan nog serien framstå som lite larvig och töntig, men jag har verkligen fastnat för den! Jag kan inte låta bli att faktiskt tro att det finns saker vi inte kan förklara, att det finns saker vi inte helt kan uppfatta.
Det är inte mycket man lyckas fånga på bild i serien, det ska jag villigt erkänna. Mycket av det man fångar skulle kunna gå att förklara på ett eller annat sätt med korsdrag, dåligt byggda hus och så vidare. Men visst, man har fångat dörrar som rör sig på konstiga sätt, ljud som är svåra att förklara och så vidare. Den ”utrustning” man har med sig – som sägs mäta energier och liknande – vet jag inte om jag tror på särskilt mycket. Men andra saker som visas i serien har jag desto svårare att förklara.

Anledningen till att jag fastnat för serien, är att jag faktiskt tror att det finns saker vi inte riktigt kan uppfatta, att det finns energier – andra, demoner eller vad du vill kalla det för – som rör sig runtomkring oss. Jag har själv hört och sett saker jag inte riktigt kan förklara och funderar ibland på om det finns andar som helt enkelt vill spela oss spratt.
Strax efter att man morfar gått bort för drygt 20 år sedan, skulle vi sälja hans fritidshus i Söderhamn. Strax innan visningen av huset, var jag där och klippte gräsmattan. Jag använde den elektriska motorgräsklippare som morfar köpt ett antal år tidigare. Dock nådde inte sladden till klipparen hela vägen till den bortre delen av gräsmattan, så jag rotade fram en förlängningssladd ur redskapsboden. Jag kopplade ihop sladdarna och gick bort till gräsklipparen för att fortsätta klippa – men gräsklipparen går inte igång.
Lite brydd bestämmer jag mig för att kolla skarvningen av sladdarna – och kan konstatera att de båda ändarna glidit isär. Jag tyckte det var lite konstigt, men satte ihop sladdarna igen och gick bort till gräsklipparen. Men samma sak händer igen, klipparen vill inte gå igång. Jag går tillbaka till stället där jag satt ihop det två sladdarna med de stickkontakter som var i varje ända – och konstaterar att de återigen glidit isär. Denna gång tar jag verkligen, kollar att sladdarna faktiskt sitter ihop, rycker lite lätt i ändarna och tycker att de sitter.
Men när jag börjar gå tillbaka till gräsklipparen, hör jag hur det prasslar till i gräset bakom mig. Jag vänder mig, för att se hur de båda sladdändarna lyfts några centimeter från marken och flyger isär. Detta är ingen överdrift – det var verkligen så det gick till! Och jag kan för mitt liv inte förklara hur sladdarna kunde flyga isär så som de gjorde.

En annan gång, när jag var i tonåren, skulle jag och en jämnårig kusin ensamma sova över i vår sommarstuga ute i Söderhamns skärgård. Huset är gammal, från slutet av 1800-talet och har gått i arv i vår släkt i generationer.
Det här var på sensommaren, så det var mörkt om kvällarna och jag och min kusin sitter upp till långt inpå natten och spelade kort. Vid tvåtiden bestämmer vi oss för att gå till sängs och släcker ner i huset. Vi går upp på husets vind för att sova. Men vi hann inte ligga många minuter innan vi börjar höra steg på nedervåningen, steg som går runt i huset, vi hör hur någon drar ut byrålådor, prasslar med plastpåsar och också är på väg uppför trappen till övervåningen – men vänder och går ner igen. Detta utan att vi hört någon gå i den gistna och gnisslande ytterdörren. Och vi hör exakt samma sak båda två. Plötsligt upphör ljuden, dock utan att vi hör någon gå i ytterdörren. När vi kommer upp nästa morgon, ser allt ut precis som vi lämnade det kvällen innan när vi gick och lade oss. Inget saknades och vi kunde inte se några som helst spår efter att någon varit i huset.
Jag har varit mycket i sommarstugan genom åren, men aldrig hört något liknande vid något annat tillfälle. Däremot har folk som varit på besök kunnat berätta att de hört konstiga saker under natten, bland annat steg – trots att ingen varit uppe och gått under natten.

Jag tror att somliga är mer mottagliga än andra att se och höra sådant här, alla gör det nog helt enkelt inte. Stegen i sommarstugan kan ha varit min mormors pappa, som hade stugan som tjänstebostad under många år på 1900-talet. Den som ryckte i sladdarna var nog min morfar, som ville tala om att han var där och höll koll på oss.
Men trots att jag tror på dessa fenomen, kan jag inte påstå att jag är särskilt mörkrädd. Då, som ensam tonåring i en ödsligt belägen sommarstuga, var det givetvis lite obehagligt att höra dessa steg vandra runt i huset. Stegen var exceptionellt tydliga, det gick liksom inte att ta miste på dem. Men jag har ändå inga som helst problem att vara ensam i stugan, inte ens framåt höstkanten när det är mörkt och folktomt på ön. På en skärgårdsö blir det verkligen extremt mörkt när solen går ner, det finns ingen som helst belysning som lyser upp det allra minsta utomhus. Så det är inget för den mörkrädde, så enkelt är det faktiskt. Och det är också enda gången jag hört något oförklarligt i stugan, trots alla sommar- och höstveckor jag har spenderat där genom åren.

Om jag sedan skulle våga besöka ett ställe som är beryktat om att vara hemsökt, det vet jag inte. Jag vet inte om jag skulle vilja åka till något av de ställen som Spökjägarna besökt och övernatta där – som de ju gör i programmet. Åtminstone inte ensam, men kanske i sällskap med andra. Jag skulle få alldeles för många griller i huvudet förmodligen och höra både det ena och det andra – bara för att man fått höra historier om att platsen är hemsökt.
Det senaste programmet jag såg, då var man i The Ancient Ram Inn i England – och medan jag såg programmet, blev jag först lite sugen på att åka dit. Jag kollade till och med deras hemsida och insåg att det arrangeras övernattningar där för dem som vågar. Det gick inte så långt att jag ens tänkte tanken på att boka något, men tanken väcktes trots allt att kanske åka dit någon gång, att kanske boka en övernattning bara för att ha gjort det. Frågan är om jag får med mig något sällskap, det är väl mindre troligt.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: