allkonstnarenJag har klagat mycket på min förkylning/lunginflammation på sistone. Jag har till och med varit till läkaren ett par gånger och sen till akuten – även om det sistnämnda var på inrådan och remiss från läkaren. Det finns säkerligen en och annan därute som dragit på smilbanden och tänkt att det är en man cold jag drabbats av, att det inte är så farligt egentligen. Men tro mig, jag har verkligen varit sjuk – riktigt, riktigt sjuk! Jag tänker inte börja jämföra med andras sjukdomar eller hur det är att föda barn, allt är liksom olika och det är olika typer av upplevelser. Och hur sjuk jag än har varit under de gångna veckorna, så vågar jag nog hävda att det är lite jobbigare att föda barn – även om förlossningar oftast inte pågår i 3-4 veckor. Det som möjligen varit riktigt jobbigt, har varit att det varit så utdraget, att det pågått så många veckor. Men fortfarande: det förringar inte en jobbig förlossning.
Nåja, nu börjar det i alla fall faktiskt kännas lite bättre – kanske kan det ändå vara så att antibiotikan börjar göra sitt i kroppen trots allt. Jag ska inte ropa hej än, jag vet att måendet gått upp och ner en aning under de gångna veckorna. Men skillnaden är nu så pass markant att jag faktiskt vågar hoppas på att det ändå är på väg åt rätt håll. Det vore trots allt fantastiskt om man en gång för alla skulle kunna bli frisk igen, nu har jag gått och hostat och harklat mig i snart fyra veckor och det tar på krafterna kan jag säga.
Det är lustigt vad man förknippar med olika saker. När jag gick långtidssjukskriven första gången i livet, när jag hade min tumör, plöjde jag igenom en lång rad säsonger av Game och Thrones. Det gör att varje gång jag numera hör intromusiken till serien, kommer jag att tänka på min sjukdomstid när jag gick hemma och inte orkade göra något. Min syster kom över med lunchlådor så att jag hade något att äta – för laga mat orkade jag inte – och städade min lägenhet. Alltmedan jag låg på soffan, totalt utslagen, och tittade på TV.
Denna sjukdomsperiod har jag istället plöjt igenom alla filmer med Johan Falk, vilket faktiskt är några stycken. Många av dem har man ju sett sedan tidigare, men långt ifrån alla. Så hädanefter kommer jag minnas min envisa lunginflammation så fort någon för Johan Falk på tal. Jag har hostat, rosslat och snorat samtidigt som jag ihärdigt tittat på de rätt spännande filmerna.
Igår kväll började säsongen första snö att falla över Bagarmossen. Inte mycket, men ett lätt snöfall föll sakta mot marken – och denna gång la den sig också, ett vitt tunt täcke som precis täckte marken. Och snön låg kvar när vi vaknade i morse, vilket gjorde att allt kändes väldigt mycket ljusare än tidigare. Idag har solen visat sig litegrann och även om jag knappt varit utanför dörren, så känns det skönt med lite solljus. Man har inte behövt ha tänt i lägenheten hela dagen, som varit fallet tidigare när jag varit hemma om dagarna. Det gör att man känner sig lite piggare och faktiskt orkar en liten aning mer. Idag har jag till exempel lyckats baxa mig ner till matbutiken för att handla lite mat – och det kändes fantastiskt att komma ut i solen, även om det var lite halt och kallt. Och jag kan inte låta bli att dela med mig av en bild från i morse när jag kom upp.
Idag var jag för ovanlighetens skull uppe tidigt, redan vid halv åtta. Det var dags att kontakta vårdcentralen igen för att få ett nytt läkarintyg. Jag är nu sjukskriven även denna kommande vecka och jag hoppas att den veckan ska räcka, att jag är så pass pigg på måndag att jag klarar av att gå till jobbet. Jag har sovit ovanligt dåligt ett par nätter i rad nu och det kändes ovant att för första gången på länge vara uppe tidigt och ha nästan en normal dygnsrytm. I fredags kom jag inte i säng förrän vid tretiden på natten, lördag natt hade jag svårt att somna och somnade inte förrän mellan fyra och fem på morgonen.
Men igår lyckades jag somna i normal tid, vid tiotiden, och vaknade skapligt utvilad när klockan ringde vid halv åtta. Det var inga konstigheter att komma fram till vårdcentralen på telefon – och hela samtalet tog inte många minuter. Jag blev lovad ett läkarintyg som skickas till mig med posten. Nu hoppas jag bara att PostNord sköter sig så att brevet med läkarintyget kommer fram. Det har ju varit si och så med postgången sedan vi flyttade – och det är inte alltid post kommit fram som den ska. Som ni märker, har jag inte mycket tilltro till PostNord, vilket faktiskt är befogat.
Jaja, jag ska inte ta ut något i förskott – brevet kommer förhoppningsvis fram som det ska, annars får jag kontakta vårdcentralen igen. Svårare än så är det ju trots allt inte.
Nu hoppas jag innerligt att jag är så pass frisk till veckan att jag faktiskt kan gå och jobba igen. Det är tråkigt att bara gå hemma hela dagarna och jag ser fram emot att ha något vettigt att göra om dagarna. Säkerligen kommer det inte ta många veckor innan jag börjar klaga på jobbet igen, men nu längtar jag faktiskt dit. Man märker vad viktigt det är med en vettig sysselsättning på dagarna, hur viktigt det är att ha ett arbete att gå till. Jag är verkligen inte avundsjuk på dem som inte har ett jobb att gå till av olika anledningar, det måste bli en fruktansvärd tristess i slutändan. Själv skulle jag inte fixa att gå arbetslös en längre tid. Bara att gå hemma och vara sjuk en längre tid får mig att klättra efter väggarna – inte minst när jag nu börjar bli lite piggare och faktiskt orkar göra lite saker. Jag är tillräckligt pigg för att fixa lite hemma, men inte tillräckligt pigg för att gå till jobbet, det är nästan det värsta stadiet. Ett tag var jag mer eller mindre sängliggande och då var det inte så mycket att diskutera, då var det bara att stanna hemma. Men nu börjar jag sakta piggna till – och då kommer också rastlösheten.
Relaterade artiklar
Svenska Dagbladet 1
