Vecka 50

Julen står för dörren och det är ganska intensiva dagar som passerat. Om nu ”intensiv” är det rätta ordet, för det har inte varit några måsten utan mestadels roliga saker som fyllt dagarna. Varje år försöker jag intala mig att jag ska hålla julen så minimalistisk som möjligt, men lik förbaskat blir det ändå en massa julklappar som ska slås in, gran som ska kläs, sill som ska läggas in och godis som ska göras.
I år försöker jag dessutom vara lite försiktig när det kommer till att vara ute bland folk. Jag ska ju påbörja min strålbehandling efter helgerna och jag får helt enkelt inte bli sjuk tills dess. Visserligen är jag fullvaccinerad, men det tycks ju inte vara någon garanti ni nya varianter av Covid börjar spridas. Så väldigt mycket har jag shoppat via nätet, somliga saker har levererats till dörren medan andra varor får jag hämta ut hos något postombud. Men jag har försökt minimera sociala kontakter och hålla avstånd när det går.

Vissa saker har jag dock inte kunnat hålla mig ifrån, utan har gjort med viss försiktighet. I helgen var det dags för traditionsenligt julbord, som vi i år åt på Hasselbacken. Man hade ordnat det bra med avstånd mellan borden och buffén utspridd så att det inte blev alltför trångt. På dagen innan det var dags för julbord, gick vi på Skansens julmarknad – något som vi brukar försöka göra varje år i december. Även på Skansen var det välordnat med begränsat antal besökare så att det skulle gå bra att hålla avstånd. Och det var faktiskt inte särskilt trångt, inte som det brukar vara somliga år. Så det gick faktiskt att känna sig rätt trygg när man gick runt bland stånden på Skansen och försökte insupa julstämningen.
Nu är aktiviteterna med mycket folk avklarade och jag kan återgå till att vara så försiktig som det går när det kommer till röra sig bland folk. Närmsta familjen träffar jag när tillfälle ges, men i övrigt försöker jag vara försiktig.

Och jag tror det är bra att jag håller mig sysselsatt med saker när läget är som det är just nu. Cellförändringarna man har hittat i nacken oroar förstås till viss del, det går inte att komma ifrån. Att bara gå hemma och vänta på att behandlingen ska komma igång är liksom inte ett alternativ. Jag skulle börja klättra på väggarna på nolltid, det är en sak som är säker. Framförallt med tanke på att jag inte har några nämnvärda symtom av det hela och faktiskt orkar hålla igång som vanligt. Läget hade varit något helt annat om det varit som när jag blev sjuk förra gången. Då hade jag ont, var orkeslös och hade väldiga problem med balans och finmotorik. Det gick helt enkelt inte att jobba eller hålla igång som läget var då.
Jag är aningen fumligare i händerna nu än i vanliga fall, något som jag själv satt i samband med cellförändringarna i nacken. Men i övrigt känner jag inte av någonting när det kommer till symtom. Sen går man verkligen och känner efter hela tiden, så är det ju. Har jag inte lite ont i nacken? Känner jag inte av nacken när jag gör vissa rörelser? Det är onekligen en del tankar som far genom huvudet med jämna mellanrum. Och det skulle förmodligen inte bli bättre av att bara gå hemma hela dagarna.
Men jag är i grunden väldigt positiv trots allt. Läkarna har ingivit gott hopp om att strålbehandlingen ska få bort de cellförändringar som synts vid den senaste röntgenundersökningen och jag har valt att gå på den positiva linjen jag med. Man får utgå från att läkarna vet vad de håller på med – och är de positiva finns ingen anledning att tro något annat heller.
Jag kan bara känna en frustration över att tillvaron återigen ställs på vänt, att så mycket under de kommande veckorna kommer kretsa kring behandlingen. Jag ska vara på sjukhuset varje dag under sex veckor och få strålbehandling, så det är ganska tidsödande för att uttrycka sig milt.

Men nu är det i alla fall snart jul och jag ska försöka koppla bort vardagen när det gäller cellförändringar, jobb och andra mindre roande saker. Det mesta inför julen är nu förberett och klart, jag har några småsaker jag ska inhandla och förbereda inför julen men det är inga stora saker.
Jag har i helgen skrivit klart de sista julkorten och ska bara förbi en brevlåda för att posta dem. Ja, jag tillhör dem som fortfarande skickar julkort varje år. Jag skickar några privata julkort till släkt och vänner, sen skickar jag även ett antal julkort genom mitt företag till kunder och leverantörer. Så det blir en rätt redig lunta med kort i slutändan, det måste jag erkänna. Men jag tycker det är kul att göra i ordning julkort och skicka iväg. Jag brukar beställa kort genom ett tryckeri och kan på så vis själv designa hur mina julkort ska se ut. På så vis blir de lite personliga och lite roligare att skicka iväg.