Den gångna helgen vankades ett något udda lördagsnöje. Åtminstone för mig. Det var dags för audition för Folkoperans uppsättning av Tolvskillingoperan. För min del var det första gången jag stod på en teaterscen på 27 år – och jag var verkligen skitnervös.
Nervositeten var till stor del ändå av den positiva sorten, det kändes inte som många andra nervösa situationer. Men på ett märkligt vis flyttas jag plötsligt 30 år tillbaka i tiden och känner mig som en tonåring som ska göra en illa förberedd redovisning i skolan.
Nu som vuxen kan jag på ett annat sätt bjuda på om det blir fel, det är liksom inte hela världen på samma sätt som när man gick på högstadiet och ”allt” var pinsamt.
Nervositeten grundar sig mer i att man så gärna vill prestera och man vet att denna audition är min enda chans att få rollen. Det funkar liksom inte att ha ”en dålig dag på jobbet”.
Hur det gick? Ja, det återstår att se. Jag håller mig ifrån att ha några förväntningar så långt det går, även om man givetvis hoppas på att få rollen. Det är precis som när går på anställningsintervjuer; man kan tycka att man gjort skitbra ifrån sig och har hur bra meriter som helst, men ändå får man inte jobbet. Eller så tycker man att man gjort bort sig totalt och inte alls verkar passa in för det nya jobbet – och så får man jobbet och får själva sätta sin lön. 😁
Så det är liksom ingen riktig idé att försöka analyser hur det gått, utan man får låta dem som ska bedöma en göra den analysen.
Upptäck mer från Kompasskurs
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
