Det finns många myter och missuppfattningar – åtminstone enligt mig – kring det där med att ha mycket pengar. Hur skulle du till exempel göra om du plötsligt blev ekonomiskt oberoende? Om du vann 100 miljoner på lotto och plötsligt inte behövde jobba en enda dag till i hela ditt liv? Skulle du jobba kvar eller skulle du säga upp dig?
Personligen skulle jag inte tveka en sekund att säga upp mig från mitt jobb. Som för de flesta räknar jag inte mitt jobb som ett kall eller en hobby, utan det är något jag gör för att få en inkomst på kontot varje månad. Det är inte så att jag vantrivs, men med handen på hjärtat skulle jag inte gå dit om jag inte behövde pengarna som inkomsten ger. Däremot skulle jag inte bara gå hemma sjava dagarna i ända om jag vore ekonomiskt oberoende. Jag skulle ägna mig åt mina hobbys och kanske jobba med någon form av välgörenhet. Saker där pengarna inte spelar någon roll, men som man gör för att man brinner för det. Jag skulle lägga min tid på att skriva, åt film och musik. Och kanske någon form av volontärarbete. Men ”ett vanligt knegarjobb” skulle jag inte komma i närheten av igen, det är en sak som är säker.
Det finns en viss balansgång mellan det där med pengar och vad ett arbete i sig ger. En bra inkomst spelar stor roll, men jobbet i sig måste också vara givande på ett eller annat sätt. Är jobbet i sig givande och roligt kan åtminstone jag tumma en del på lönen. Men inte alltför mycket, eftersom räkningarna fortfarande måste betalas varje månad. Och ger jobbet en bra inkomst, kan man tumma en aning på vad jobbet ger. Men inte allt för mycket, jag skulle inte prostituera mig hur högavlönat jobbet än vore.
Jag tror inte pengar i sig gör dig lycklig, men det är klart att en bra ekonomi gör mycket till för ens allmänna välmående. Jag – och många med mig – har haft låglöneyrken, där pengarna med nöd och näppe räckt till det allra viktigaste. Och det är en situation som kan tära ganska mycket på psyket. Inte minst om man har barn som ska ha mat och kläder också. Så det är klart att pengar spelar roll för ens välmående. Sen vet jag inte om jag längtar efter att vara just ekonomiskt oberoende, men det skulle inte sitta fel att ha en riktigt rejäl ekonomi och en bättre hacka på sparkontot.
Så visst finns det en faktor av lycka i att ha pengar och inte behöva bekymra sig om ifall pengarna räcker varje månad eller ej. Man får en helt annan trygghet och vet att det inte blir en ekonomisk katastrof om man är sjuk en dag till exempel. Pengar är inte enda vägen till lycka, men kan helt enkelt ge bra hjälp på vägen.
Upptäck mer från Kompasskurs
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
Det får mig att tänka på den där pyramidstegen där man ska placera människor efter vad man tror att de mår bäst och har sett teorier vart man tror. Många tror att ex en hårt arbetande man i chefsposition med mycket hög lön och han kan betala allt som familjen och sig bör. De har råd med dyra resor osv. Sedan jämför man med en ensamstående föräldrer som jobbar och kämpar för att allt ska fungera. Hon har råd med de utgifter hon har men inget mer. Hon har tid att träffa sina vänner och tar sig mycket tid med barnen. Så ska man tänka till vem av dessa två som mår bäst? När man spekulerar i det lite kanske man tänker annorlunda inte sant?