Livet är svårt – men matematik är svårare

Min vana trogen sätter jag mig en söndagseftermiddag för att försöka summera den gångna veckan. Det har varit en intensiv vecka med mycket jobb, men även ett par filminspelningar och flängande kors och tvärs i länet – men även grannlänen. Det har är tur att jag är bilburen just nu, annars hade somliga veckor helt enkelt inte fungerat rent schemamässigt. Eller, jag hade väl fått hyra bil vid några tillfällen helt enkelt, men utan bil hade det inte gått. Till Södertälje och min arbetsplats hade det funkat hjälpligt att pendla kollektivt, men somliga filminspelningar hade blivit svårare att genomföra om jag skulle åka kollektivt. Och just denna vecka har varit en sådan vecka. En dag blev jag inringd till jobbet med kort varsel för att jobba extra och hade haft svårt att hinna om jag inte haft bil. Och livet som timvikarie är ju som det är – även om jag fått ett schema så år det inte alltid man håller sig till det. Plötsligt blir någon sjuk eller behöver vara ledig – och vips ändras mitt schema för att täcka upp ordentligt. Jag motsätter mig visserligen inte, utan tycker att det finns en viss charm i att aldrig veta från vecka till vecka hur den kommer att se ut.
Det är ofta snabba puckar i den tillvaro jag har just nu, ofta blir jag inkallad med kort varsel – vissa gånger samma dag. Detsamma gäller att få uppdrag på firman – jag kanske inte får uppdrag samma dag, det är ovanligt. Men från en dag till en annan kan jag mycket väl få uppdrag vilket ofta händer. Och därmed kan en lugn vecka i slutändan bli ganska hektisk. Andra veckor blir desto lugnare, vilket heller inte gör så värst mycket – det blir tillfälle för återhämtning, vilket inte alltid man får med en tillvaro som timanställd och egenföretagare. Jag försöker ha en tillvaro där jag får återhämtning ändå, vilket jag oftast lyckas med – men vissa veckor är tuffa och det blir inte mycket av det där med sömn eller återhämtning. Ibland är det sena kvällar följda av tidiga morgnar – och börjar man jobba klockan sex, blir det väldigt tidigt som väckarklockan ringer.

Sen har jag nästan helt slutat att göra provfilmningar hemifrån och tar numera bara roller där provfilmningar inte krävs eller möjligen görs på plats hos produktionsbolaget. Jag har varit statist i nästan tio år vid det här laget och tror inte jag fått en enda roll där jag gjort provfilmning hemifrån – selftape som man kallar det. En selftape innebär oftast att man får ett manus och sedan ska filma sig själv där man spelar utifrån det manus man fått. Det känns dels både larvigt och svårt att göra detta när man inte får någon regi och inte vet vad produktionsbolaget vill se – sedan har jag som sagt aldrig fått en roll där man ska skicka in en selftape under alla dessa år som jag varit aktiv som statist. Så det känns som slöseri med tid att spela in och skicka selftapes, utan istället avböjer jag dessa uppdrag. Och jag ser det inte som bortfall av inkomster, eftersom jag ändå aldrig får dessa uppdrag. Jag har börjat lägga fram önskemål om att göra provfilmning på plats, godtar produktionsbolaget inte det – då får de ta in någon annan för rollen helt enkelt.
Kanske är jag lite grinig på den punkten, vad vet jag. Men jag har blivit petigare med vad jag lägger min tid på helt enkelt – och upplever jag inte att det är värt att lägga tid på en viss sak, då gör jag helt enkelt inte det. Och där kommer man in på det där med att få återhämtning och hinna vila också, att det är viktigt att inte åta sig för mycket. Jag skulle kunna göra massor av selftapes, men känner inte att att det leder någonstans så då får det helt enkelt vara.

Den gångna veckan har ju trots allt blivit lite annorlunda när man ser till allt elände som händer runtom i Sverige och världen – inte minst med tanke på den hemska skolskjutningen i Örebro. Skolskjutningen är ju en händelse som kommer ha långtgående konsekvenser i åratal framöver har jag en känsla av. Just nu känns det som att vi behöver en hel del ljus i mörkret som råder och som har lagt sig som en blöt filt över annars så fina Sverige. Det går inte att föreställa sig skräcken som människorna på plats upplevde under den tid som skjutningen pågick. På TV har de visat korta filmsekvenser som filmats av personer på plats, folk som låst in sig eller barrikaderat sig under eller bakom möbler och sedan haft sinnesnärvaro nog att slå igång mobilkameran. Själv skulle jag förmodligen vara panikslagen och fokuserad på att överleva i en sådan situation och inte riktigt tänka på att filma eller ta upp ljud. Men det är svårt att veta när man inte varit i en sådan situation, inte omöjligt att man skulle vilja dokumentera vad man upplever när något sådant händer.
Det är fasanfullt när våldet kommer så nära, när ondskan bara är några mil bort. Man hör ju om skolskjutningar i andra länder emellanåt – men de är ganska ovanliga i Sverige trots allt. Nu har det skett, med ovanligt många döda och skadade – och man kan inte annat än beröras av vad som skett. Hade det varit en skola för barn hade det givetvis varit etter värre, nu var det en skola för vuxna och det är illa nog. Tio personer föll offer för gärningsmannen, som själv blev det elfte dödsoffret. Till det är det flera skadade som fortfarande vårdas på sjukhus. Så veckan har blivit vemodig med tanke på händelserna i Örebro, nu hoppas jag att vi slipper fler liknande händelser under väldigt lång tid framöver. Det värsta är att ju många inspireras av den här typen av dåd och gärna försöker efterapa skolskjutare på olika sätt – så nu hoppas jag att ingen får för sig några sådana dumheter.

Min kommande vecka ser ganska lugn ut i skrivande stund. Jag kommer jobba några dygn, men det kan ju alltid bli fler – sådant som man aldrig vet som timanställd. Jag har lite småplock att pyssla med när de kommer till administration när det kommer till A-kassa och annat som ska fixas med under veckan som kommer. Jag kommer verkligen inte att sakna all administration som följer med att på pappret vara arbetssökande – jag är ganska trött på att ständigt bli ifrågasatt av A-kassan. Nu senast har man hävdat att jag faktiskt har en heltidsanställning, vilket ju trots allt inte är sant. Jag är timanställd och har rapporterat in de timmar jag jobbat till A-kassan, som sedan betalat ut ersättning upp till en heltidstjänst. Ingen har tidigare ifrågasatt hur mycket jag jobbat, utan jag har redovisat exakt mina arbetade timmar. Någon månad har jag snuddat vid att jobba heltid och jag har bara fått några hundralappar ifrån A-kassan – men i övrigt har jag legat under heltid vilket A-kassan borde se av mina tidrapporter som jag lämnat in varje vecka.
Det har blivit ett fel vid min tidrapportering, då jag missat några få timmar – men i övrigt stämmer de timmar jag rapporterat in och jag känner mig lite uppgiven kring att man hävdar att jag har en heltidsanställning. För det har jag inte, jag har en timanställning vilket är en väldig skillnad. Men jag och A-kassan fick inte ens en bra start, i och med att man började med att hävda att jag själv orsakat min uppsägning från Trafikverket för lite drygt ett år sedan. Efter det har jag fått känslan av att man försökt hålla koll på mig, försökt hitta fel i mina rapporter och de dokument jag skickat in. Självklart ska man jaga fuskare – men vi som inte fuskar ska ha rätt till vår ersättning utan en massa krusiduller. Nu har jag skickat in de papper jag har och håller tummarna för att man godkänner mitt upplägg. I annat fall kommer jag givetvis överklaga så långt det bara går – ibland kan jag vara något av en rättshaverist, men det står jag för.

Nu har jag i alla fall fått en läkartid för när jag ska få resultatet av min senaste magnetkameraundersökning. 17 februari ska jag till Karolinska för att få resultatet av undersökningen, vilket känns väldigt skönt – för att inte säga befriande. Det är alltid en viss anspänning inför att få resultatet från undersökningarna, det går liksom inte att komma ifrån. Jag hann invaggas i ett visst lugn under de första åren, då man inte hittade någonting vid magnetkameraundersökningarna – men så hittade man cellförändringar för ganska precis tre år sedan och plötsligt var allt på allvar igen. Då var jag inte längre invaggad i något lugn, utan plötsligt var jag på väg att bli sjuk igen. Men allt ordnade sig i och med den strålbehandling som läkaren ordinerade och snart därefter var jag på fötter igen. Jag vill dock gärna stå över att man hittar cellförändringar, det är inte riktigt någon höjdare – utan allra helst avstår jag från våndan som detta trots allt innebär. Och jag är inte särskilt lockad av att vara långtidssjukskriven igen, roligare än så kan man trots allt ha det.
Men jag ska inte måla Fan på väggen – som man säger – utan jag får utgå ifrån att man inte hittar något denna gång heller. Trots allt är det bara en gång man faktiskt hittat cellförändringar, övriga gånger har man inte hittat någonting alls – och det är där någonstans man får stanna och tänka att det faktiskt kommer att bli bra. Och i vilket fall som helst är jag tämligen förvissad om att vården har en bra lösning, även om man nu skulle hitta något som inte ska vara i nacken. Förmodligen blir det en ny strålbehandling eller liknande i det läget.