Visar: 1 - 10 av 25 RESULTAT
Dunkla rum

Våld i nära relationer

Idag publicerade Aftonbladet en artikel om våld i nära relationer, en artikel om en rad kvinnor och – i vissa fall – deras barn som tvingas leva gömda efter att ha utsatts för våld i en nära relation. Jag reagerar som alltid när jag läser sådana artiklar; jag börjar läsa med stort intresse, men orkar oftast inte läsa dem det slutet. Det är alldeles för jobbig läsning helt enkelt, jag känner en sådan fruktansvärd empati med de kvinnor som utsatts och en sådan ilska och hat emot de män som är förövare (det är ju trots allt oftast män som är förövarna i de här fallen). Jag orkar helt enkelt inte ta in det som står i artiklarna, det gör mig bara arg, ledsen och upprörd. I vissa fall har pappan umgängesrätt med barnen, som då tvingas träffa den person som utsatt dem och mamman för en massa hemskheter, något som för mig är totalt verklighetsfrånvänt. Jag kan inte för mitt liv förstå att ett barn ska tvingas umgås med den förövare som direkt eller indirekt orsakat dem så mycket skada. Det frångår liksom mitt förstånd att man i ena stunden ger barnet skyddat boende men i nästa tvingar det att umgås med pappan. Då är det något allvarligt systemfel någonstans.

Dagbok

Ett steg in i slummen

Jag undrar i ärlighetens namn hur de tidigare hyresgästerna tagit hand om den lägenhet vi nu flyttat in i. Stockholmshem hade valt att renovera lägenheten rejält innan vi flyttade in, med ny målning, nylackerade köksluckor, ny armatur i köket, nya vitvaror och nya strömbrytare och eluttag. Något jag har svårt att tro att man valt att göra om det verkligen inte behövts.
Men renoveringen till trots har vi hittat hur många fel som helst i lägenheten under den relativt korta tid vi faktiskt bott här. Det har varit utslitna persienner i alla rum, stopp i avloppet, eluttag som inte fungerat, en väldigt illa tilltygad diskbänk (som nu har bytts ut), en balkongdörr som inte gått att låsa och en lång rad andra saker. Till det kommer förstås tillval som vi själva gjort för att få till den standard vi vill ha och som egentligen inte har med lägenhetens ursprungliga skick att göra.
Det har hittills inte gått en hel vecka utan att vi haft hantverkare och/eller servicepersonal springande i lägenheten för att med fixa olika saker. Vi börjar bli igenkända hos Stockholmshems personal, som vid det här laget varit här ett flertal gånger i olika ärenden – det är inte utan att vi med tiden blivit lite tjenis med varandra. 😁

Diverse

Postförsändelser på villovägar – igen

Det har genom åren klagats ganska mycket på PostNord och att försändelser inte alltid kommer fram som det ska. Jag har kanske haft tur, men på det stora hela är det ytterst sällan jag saknat post – både post till mig och de brev och paket jag skickat tycks ha kommit fram som de ska. Åtminstone för det allra mesta.
Men i slutet av februari flyttade vi och vi beställde eftersändning av vår post från 21/2, alltså det datum vi flyttade. Till en början dök det upp brev som eftersänts från den gamla adressen, men slutade eftersändningen till synes att fungera. Jag har nu fått påminnelser på fakturor jag aldrig fått från första början – och inser att jag faktiskt saknar en hel del försändelser. Eftersändningen av posten tycks helt enkelt inte fungera längre, utan istället går brev adresserade till den gamla adressen tillbaka till avsändaren.

Dagbok Kampen mot cancer

Man blir inte rik på sjukpenning

Igår var det dags att göra räkningarna och det är inte direkt en angenäm sysselsättning när man går på sjukpenning. Det är inte direkt så att man blir rik av att gå på sjukpenning direkt, men det är ju å andra sidan ingen nyhet heller. Någonstans finns det ju en tanke med att man inte får full inkomst när man trots allt går hemma och är sjukskriven. Så det gäller att dra åt svångremmen och acceptera att man inte kan leva på samma sätt som när man jobbar heltid. Och sådant är läget, det är inte mycket att klaga på egentligen. Trots allt får man ju faktiskt vara glad att man får ersättning som täcker cirka 80 % av lönen så att man faktiskt slipper gå från hus och hem när man blir långtidssjukskriven. Det är inte i alla länder man har det så förspänt, snarare tvärtom.

Diverse

Som att försöka dansa med en myndighet

Slutligen, efter att vi klagat en del på hur Stockholmshem skött vår flytt till den nya lägenheten, har man gjort något av en kovändning. Man började med att utföra en dyr renovering av lägenheten, där kostnaden lades på hyran. Detta utan att involvera oss så att vi kunde ha något att säga till om när det kommer till färgval och liknande. Vi protesterade rätt högljutt och tyckte att vi som hyresgäster borde få något att säga till om kring renoveringen om det blir vi som ska betala för kalaset. Vi har egentligen inte opponerat oss emot att man genomfört renoveringen, det behövdes säkert. Men om kostnaden för arbetet läggs på vår hyresavi, vill vi ha något att säga till om när det kommer till färgval på väggarna.

Dagbok Kampen mot cancer

Fortsatt sjukskrivning under våren

Igår kom så telefonsamtalet från ansvarig läkare på Karolinska sjukhuset. Jag har väntat på någon form av uppföljning efter att min strålbehandling avslutades för några veckor sedan och nu kom den. Det blir en uppföljande magnetröntgen i maj och därefter får jag en uppföljning med en läkare kring vad röntgen visar. Förhoppningsvis behövs ingen mer strålning, men det var inte helt säkert om jag förstod läkaren rätt. Ibland kan det tydligen hända att man måste ta till mer strålning för att komma tillrätta med cellförändringarna.
Jag hade så smått börjat ställa in mig på att börja jobba igen till veckan och mentalt har jag varit inställd på att gå tillbaka till jobbet. Vissa symtom har hängt kvar sedan strålbehandlingen, jag är fortfarande lite vinglig på benen och rätt fumlig i händerna. Men jag har någonstans tänkt att jag kan leva med det även om jag börjar jobba igen. Men läkaren var av en annan åsikt och jag är numera sjukskriven till slutet på juni. Det går ju att själv avbryta en sjukskrivning, men tillsvidare tänker jag att jag ändå fullföljer sjukskrivningen som läkaren ordinerat.

Diverse

Ett totalt mörker

Jag försöker hänga med så gott det går i nyhetsrapporteringen; jag prenumererar på morgontidningar och försöker se minst en nyhetssändning varje dag. På något vis tycker jag att det är ens skyldighet att hänga med i vad som sker i omvärlden och att hålla sig uppdaterad. Men ibland bär det sig liksom emot att försöka hänga med, det känns som att man mest matas med en jäkla massa elände.
De senaste veckorna har vi matats med detaljer kring kriget i Ukraina och flyktingvågen som kommit i dess spår. Vi har sett barn på flykt och människor som hals över huvud flyr striderna och bombräderna. Allt i vår omedelbara närhet, bara ett par timmars resa från tryggheten och freden i Sverige.
Och igår kom rapporterna om skoldådet i Malmö, där två lärare fått sätta livet till efter en attack av en 18-årig elev på skolan. Det går bara att spekulera den fasa som elever och personal måste känna efter vad som hänt. Även om det inte går att jämföra med det krig som pågår i Ukraina, så är det fortfarande ett fruktansvärt dåd som måste sprida en hel del skräck bland alla inblandade. Skolan ska vara en trygg plats för personal och elever, men här har en gärningsman spridit skräck och död omkring sig genom att kallblodigt döda två lärare.

Dagbok Kampen mot cancer

En lugn vecka 11

Så är det söndag och och vi kan lägga ytterligare en vecka till handlingarna. Jag har känt mig allt piggare ju mer tiden gått och börjar nu sakta känna mig redo att börja jobba igen om en vecka. De senaste nätterna har jag återgått till sova mer normala antal timmar och vaknat i bra tid då jag känt mig utvilad. Just sömnen har annars varit en av de biverkningar jag känt av mest under och efter behandlingen. Jag har haft ett enormt sömnbehov och sovit tio till tolv timmar per natt. Nu är jag tillbaka på mer normala åtta till nio timmar per natt och känner mig fullt utvilad när jag vaknar på morgnarna.
Jag tyckte till en början att det kändes mycket att ha så många veckors sjukskrivning efter avslutad behandling, men det har faktiskt behövts. Jag har varit jättetrött och haft en glupande aptit när det kommer till mat. Jag är i vanliga fall rätt stor i maten, men den gångna tiden har det varit värre än någonsin. Jag har ätit omåttliga mängder mat, vilket väl inte är jättebra för midjemåttet.

Kampen mot cancer Politik

Sent ska syndaren vakna

Så kom det till sist, beslutet från Försäkringskassan att jag beviljas sjukpenning för hela min sjukskrivningsperiod. Strax över två månader har processen tagit i anspråk och det har trots allt varit någon form av orosmoln kring det hela. Det är ju skräckexemplen man hör om i media, och ibland har man ju hört om folk som nekats ersättning på de mest märkliga grunder. Och visst har jag känt en oro kring att kanske nekas ersättning, även om det känts osannolikt någonstans.
Med tanke på den diagnos jag fått, har det känts osannolikt att jag skulle nekas ersättning. Men med tanke på hur mycket det dragit ut på tiden, så har ändå oron funnits där. Jag har för mittinre målat upp scenarier kring vad jag skulle ta mig till om jag skulle nekas ersättning. Eftersom jag i och med den långa handläggningstiden får ersättningen retroaktivt, hade det varit svårt att bara bryta sjukskrivningen och gå tillbaka till jobbet – något som i normala fall hade varit enda lösningen. Men i och med att jag får min ersättning så sent, hade det varit svårt att åtgärda det hela retroaktivt. Då hade jag stått där utan inkomst för flera veckor, något som kan vara mer eller mindre katastrofalt för de allra flesta.

Dagbok Kampen mot cancer

Snart dags att börja jobba igen

Jag kan inte fatta att det bara är en dryg vecka kvar av min sjukskrivning och därmed snart dags att börja jobba igen. Det har på sätt och vis varit en på flera sätt händelserik sjukskrivning, där jag hunnit med såväl sex veckors strålbehandling som att flytta. Strålbehandlingen var tuff och jag har verkligen behövt de veckor av sjukskrivning som följt efter behandlingens slut. Det är först sista dagarna som jag känt att jag sakta börjar känna mig redo att faktiskt återgå i arbete. Jag är fortfarande fumlig i händerna, men känner att det ändå inte riktigt hindrar mig från att börja jobba igen. Det är inte så illa att jag inte tror att jag klarar av att jobba, men det är ändå rätt påtagligt. Jag tappar saker och har lite svårt med finmotoriken i fingrarna, något som känns lite extra påtagligt när man ska göra pillriga saker. Visserligen arbetar jag mycket via en dator på jobbet, men jag tror att jag kommer fixa detta galant trots allt när det väl är dags att börja jobba.