Det fina med Centerpartiet är att dom inte menar detsamma om två år som dom menar nu

Jag brukar i normala fall rösta vänster, som längst till höger röstar jag på Socialdemokraterna. Men ibland undrar jag om jag inte är lite mer mittenröstare egentligen, snarare än vänster/socialdemokrat. Jag tänker ibland på debatterna kring straff kontra andra åtgärder eller hur man ska agera i skolan – ofta tänker jag facit ligger någonstans mittemellan vad politikerna föreslår. När det kommer till hur man ska komma tillrätta med gängkriminaliteten, pratar högern maniskt om strängare straff och hårdare tag från Polisen. Alltmedan vänstern pratar om mjukare åtgärder – som fler fritidsgårdar och bättre insatser från socialtjänsten.
Och själv tror jag på en kombination av båda delarna. Man måste börja redan i unga år för att förebygga att barn och ungdomar hamnar snett – och där ha insatser från soc liksom andra förebyggande insatser som fritidsgårdar och annat. Sedan krävs det säkerligen hårdare tag från polisen och hårdare straff för att avskräcka förstagångsförbrytare. Men jag tror inte att det ena eller det andra är det enarådande svaret på att komma tillrätta med gängvåldet och gängkriminaliteten – vi måste ha båda delarna.

Detsamma gäller skolan, där högern nästintill dumdristighet gastar om hårdare tag och större befogenheter för lärarna för att komma tillrätta med ”flumskolan” som kallar det. Alltmedan vänstern försöker få till det omvända och tycker att det ska förbli mjuka tag. Och jag tror på något som någonstans mittemellan även här. Det är självklart så att om man gör bort sig, så ska man få stå för konsekvenserna – även om man går i skolan. Självklart ska du inte kunna sitta och leka med telefonen under lektionstid och självklart ska det vara tyst och lugnt i klassrummet så att det finns studiero. Men om det bara är hårdare tag som krävs för att nå dit är jag tveksam till. Jag tror på en kombination av flera insatser för att få en lugnare skolgång och höja skolresultaten.
Skulle man tro högern, så är väl ett återinförande av barnaga nästa steg för att komma tillrätta med skolresultaten den bästa lösningen. Men riktigt så långt vill jag själv inte sträcka mig, utan tycker nog snarare att man får kombinera lite hårdare tag och lärares ökade befogenheter med en del mjukare åtgärder för att komma tillrätta med saker och ting. Det går liksom inte att köra på bara det ena eller andra.

Frågar man högern, så fuskar alla bidragstagare eftersom det är avsevärt bekvämare att gå hemma på bidrag än att jobba – och man ska ta till alla medel som finns tillgängliga för att stoppa det bidragsberoende som drabbat Sverige. Samtidigt som man glatt inför RUT- och ROT-avdrag som en form av bidrag för dem med pengar. Samtidigt som man vill jaga arbetslösa och sjukskrivna med ena handen, vill man med den andra ge bidrag till folk som redan har pengar. Hur man nu får detta att gå ihop vet jag inte riktigt, men på något vis tycker man att det är en rimlig lösning, det är ju alldeles uppenbart.
Frågar man vänstern, är bidrag den stora lösningen på det allra mesta. Det ska vara bidrag för och emot det allra mesta för att lösa de allra flesta problem i samhället. Alltmedan jag själv tycker att lösningen borde ligga någonstans däremellan även här. Självklart ska man inte kunna fuska sig till bidrag, självklart ska vi ha ett system för att komma åt bidragsfuskare. Men det ska också finnas ett system för att hjälpa de svagaste i samhället, utan att köra med någon form av kollektiv bestraffning där man bestraffar den stora majoritet som inte fuskar.

Det är självklart att man inte ska kunna gå på bidrag år ut och år in om man inte behöver. Och blir du sjuk eller skadad ska du i första hand kunna gå tillbaka till det jobb du haft från början. Men går inte det av någon anledning, då ska du matchas mot andra jobb – antingen hos din nuvarande arbetsplats eller på andra arbetsplatser. Men det ska vara inom rimliga gränser förstås – och du ska inte kunna bli utförsäkrad från sjukförsäkringen. Är man så sjuk eller skadad så att man inte kan jobba, då är det den krassa verkligheten. Jag är på samma vis lite skeptisk till att man kan utförsäkras från A-kassan – framförallt efter så kort tid som högern anser att det ska ske. För somliga är det helt enkelt inte så lätt att få jobb av olika anledningar – och då ska du inte straffas genom att bli utförsäkrad.
Som arbetssökande får man lov att acceptera att inom rimliga gränser sök jobb man kanske inte riktigt tänkt sig från början – man kan inte gå på A-kassa i åratal i väntan på att drömjobbet med stort D ska dyka upp. Man får helt enkelt lov att finna sig i att pendla en viss bit för att få ett arbete eller rentav inom rimliga gränser flytta på sig. Jag som bor i Bagarmossen kan inte förvänta mig ett jobb i Bagarmossen, utan måste acceptera att pendla inom Stockholms län för ett arbete. Detsamma gäller om du bor på någon pytteliten ort någonstans på landsbygden, då kanske du får acceptera att pendla till närmsta lite större ort – eller rentav flytta dit om du inte vill pendla. Men det ska vara inom rimliga gränser naturligtvis, du ska inte tvingas till omänsklig pendling eller flytta från Haparanda till Malmö för ett arbete.

Även när det kommer till arbetssökande, drar högern det hela lite väl långt både vad gäller A-kassa och hur du ska kunna tvingas söka jobb i totalt vitt skilda delar av landet. Det måste finnas någon form av rimlighet i det hela, det funkar liksom inte att tvinga folk till omänskligt pendlande eller långa flyttar – så som högern gärna vill göra. Samtidigt funkar det inte i långa loppet att någon går på bidrag år ut och år in för att man vägrar att pendla eller flytta på sig det minsta lilla för att få ett jobb. Det är en hårfin balansgång däremellan, men som arbetssökande får man acceptera att ändra på vissa saker i sitt leverne för att få ett jobb och få tillvaron att fungera med det nya jobbet. Personligen är jag inställd på att pendla, skaffa bil och/eller till och flytta lite på mig för ett jobb. Jag kanske inte är villig att flytta från Stockholmsområdet, men inom Stockholms län kan jag absolut både pendla och flytta.
Frågar du högern, skulle jag vara beredd att pendla eller flytta inom i princip hela Sverige för ett jobb – medan vänsterns svar är bidrag tills jag fått Drömjobbet. Och lösningen borde ligga någonstans mittemellan, eller hur?! Som med väldigt mycket annat.