Din tankesmedja i etern
– Vem FAN är Sara?!
Hennes ögon skjuter blixtar när jag kommer in genom lägenhetsdörren. Jag är precis hemkommen från min morfars begravning i Stockholm och står i hallen med ytterkläderna på. Hon står med min mobiltelefon – som jag råkat glömma hemma – i handen och har gått igenom mina telefonkontakter.
Sociala medier har absolut gjort mycket positivt för vår tillvaro. Man får en kontakt med människor som man inte hade för 20 år sedan. Det är kul att genom Facebook se vad som hänt med gamla klasskompisar, tidigare kolleger – eller ha kontakt med släktingar och vänner som bor långt bort eller som man av andra anledningar inte träffar särskilt ofta.
Det värker i mitt gamla brevbärarhjärta när jag läser om att min före detta arbetsgivare – PostNord – är mer eller mindre konkursmässig. Enligt en rapport som DN tagit del av är det framförallt brevutdelningen som är extremt olönsam, i kombination med att PostNord enligt lag är skyldigt att dela ut post till alla hushåll och företag i hela Sverige. Enligt rapporten behöver PostNord statliga subventioner för att överhuvudtaget överleva. Om staten – genom oss skattebetalare – fullt ut skulle kompensera för alla brevbärarlinjer som marknaden inte ser som lönsamma men finns i samhällsuppdraget beräknas Postnord gå med vinst. Regeringen verkar väl dock inte fullt lika lockad av tanken att föra till mer pengar till bolaget.
Två gånger i livet har jag behövt ha med Försäkringskassan att göra. Första gången för lite drygt fem år sedan, när man hittat en tumör och jag var borta från arbetslivet i nästan ett halvår. Andra gången är nu under höstens och vinterns sjukskrivning. Sedan november har jag varit sjukskriven helt eller delvis – och förstås sökt sjukpenning.
Det är alltid lika motigt när vardagen drar igång igen. Men den här veckan – som varit min första arbetsvecka efter helgerna – har känts omänskligt lång och jobbig.
Efter att ha tagit i lite för mycket vad gäller jobb och att ha saker vid sidan av jobbet, har jag varit sjukskriven merparten av november och december med utmattningssymtom. Detta har förstås gjort att jag inte varit uppe före åtta i princip en enda morgon under de gångna två månaderna.
Granen har börjat barra, häromdagen slängde vi ut den vissnande hyacintgruppen och julmaten är uppäten. Så jul- och nyårshelgerna börjar på allvar ta slut. Snart är det dags att ta ner julsakerna helt och hållet och vardagen återgår till normala igen. Man börjar faktiskt vara rätt nöjd när det kommer till skinka, stjärnor, julmat och glögg – och det kommer faktiskt bli skönt att återgå till det normala igen.