Visar: 1 - 10 av 28 RESULTAT
Dagbok

Jag avskyr att sitta i telefonkö

Att vara hemma och vara sjukskriven är verkligen inte att likställa med att vara ledig, på flera sätt. Det finns naturligtvis en tanke med att man är sjukskriven, det vill säga att man faktiskt inte är arbetsför och helt enkelt inte kan hålla igång på dagarna. Så det faktum att man faktisk är sjuk gör ju att det inte blir som en vanlig ledighet.
Men jag får nog erkänna att jag inte har särskilt svårt att få dagarna att gå ändå, utan att bara gå hemma och skrota från morgon till kväll. Det sägs att man måste vara frisk för att orka vara sjuk – och det är ett talesätt det ligger en hel del sanning i. Senaste dagarna har varit just sådana dagar jag önskat att få vara frisk istället för att hålla reda på allt som hör sjukskrivningen till.

Diverse Kampen mot cancer

Jag börjar bli en van taxiresenär

Det är inte särskilt ofta jag åker taxi privat, men det händer ändå lite då och då. Tillräckligt ofta för att jag ska veta vilka företag som är bra, ger bäst service och bäst pris. Taxi Stockholm har blivit min stora favorit på senare tid. Det är visserligen lite dyrare än Sverige Taxi och Taxi kurir, men är mycket tillförlitligare och erbjuder en bättre service. Man får en bil relativt fort oavsett tid på dygnet, det är trevliga och kunniga chaufförer som verkar hitta bra i stan. Jag blir alltid lika imponerad av taxichaufförer som kör utan GPS och verkar kunna de allra flesta adresser i stan. Vilket inte kan vara helt lätt i en storstad som Stockholm.
Nu under min strålbehandling får jag (nästan) gratis taxiresor till och från sjukhuset, något som ju förstås är jättebehändigt. Jag behöver bara förboka taxin innan, så kommer den och hämtar mig hemma och kör mig till sjukhuset. När behandlingen är klar ringer jag ett telefonnummer – och inom 20 minuter kommer en taxi och hämtar mig. Oerhört behändigt, eller hur? Men det gör också att man träffar på en hel del olika taxichaufförer, med olika körstil och som tar helt olika vägar mellan Solna och Bagarmossen – och har helt olika koll på i vilket skick bilen är.

Dagbok

Snart dags för flytt och saker och ting börjar falla på plats!

Så börjar saker och ting falla på plats när det gäller flytten. Vi har hittat en flyttfirma som vi kommer att anlita och en firma som ska komma göra en översyn av persiennerna i den nya lägenheten. Persiennerna är i väldigt dåligt skick och behöver verkligen göras något åt så att man kan använda dem. Det är en service som inte ingår i hyran hos vår hyresvärd, så vi får bekosta det själva. Men det är inte så farligt dyrt, så det är ändå något man kan leva med.
Så det kommer vänta några veckor av ett liv i bland flyttkartonger och väskor i slutet av februari och en tid framåt. Det känns lite gruvsamt på något vis och jag kommer få tumma en hel del på mitt kontrollbehov och att ha koll på var alla saker är någonstans. Det är några år sedan jag flyttade, så det är en ovan känsla att riva upp hela bohaget från grunden och flytta till ett nytt ställe. Och då är det inte helt nytt, eftersom vi nu flyttar inom samma fastighet.

Dagbok Kampen mot cancer

Bara tre veckor kvar av behandlingen – med andra ord halvlek!

Det känns märkligt att det redan gått tre veckor av min sex veckor långa behandling. På något sätt har jag kommit in i lunken att vara hemma och låta tillvaron kretsa kring mina dagliga strålbehandlingar. Jag sover aningen mer än jag brukar göra om nätterna och det är väl helt normalt misstänker jag, eftersom man blir trött av behandlingen.
Jag har också märkt av att jag är aningen fumligare i händerna än normalt. Det var något man varnade för innan behandlingen började och det är en biverkning som kommit och gått lite under de gångna veckorna. Jag tappar saker och det blir ofta fel när jag skriver på datorn. Ibland har jag lite på skoj tänkt att jag ska publicera ett inlägg där jag inte korrigerar för alla fel som blir när jag skriver – bara för att påvisa hur fumlig jag faktiskt är. Men förmodligen skulle inlägget bli totalt oläsligt, så jag är lite skeptisk till att göra det. 😁

Diverse

Mind your own business!

Jag är i perioder väldigt aktiv i sociala medier. Jag har konton på de flesta plattformar, även om det över tid varierar lite hur aktiv jag är på respektive ställe. Men över tid är jag aktiv på Instagram, Facebook, Twitter och Linkedin. Och därtill kommer förstås bloggen, som jag försöker uppdatera mer eller mindre dagligen – även om det inte alltid hinns med, förstås.
Jag har för vana att vara rätt frispråkig och kan tycka att det – inte minst på bloggen – är rätt kul att vara lite provocerande. Det är någonstans så man får följare och väcker reaktioner – och också gör det roligt att blogga. För trots allt är det roligt och inspirerande med reaktioner på det man skriver. Jag har varit tämligen förskonad från näthat, även om en och annan hatisk/otrevlig kommentar emellanåt dyker upp.

Eget företag

Att ha koll på läget som egenföretagare

I höstas lade min redovisningsbyrå ner verksamheten sedan de blivit uppköpta av Bokio. Vi som varit kunder erbjöds att gå över till Bokio och genom dem få hjälp med redovisningen av vår ekonomi. Hos den tidigare firman betalade jag några hundralappar i månaden för löpande redovisning, bokslut och deklaration, vilket var väldigt överkomligt. Men hos Bokio skulle samma tjänst kosta över 3000 i månaden, något som jag vissa månader inte ens har inkomster som motsvarar den summan somliga månader. Så jag valde att inte gå över till Bokio, utan letade reda på en annan redovisningsbyrå som kunde sköta de tjänster jag behöver hjälp med för en billig peng. Jag hittade en sådan, men tjänsten förutsatte att jag öppnade ett konto och bankgiro hos min bank kopplat till företaget.
Jag kanske är naiv eller rentav okunnig, men tänkte att detta inte skulle vara några som helst problem. Jag trodde till och med att det var fixat tämligen fort. Framförallt med tanke på att jag med lätthet själv kan öppna ett privatkonto på några minuter via internetbanken utan några som helst konstigheter.

Filosofi

Hur ställer du dig till aktiv dödshjälp?

Igår hamnade jag på en artikel om aktiv dödshjälp. I Spanien har tydligen lagen ändrats nyligen och man tillåter numera just aktiv dödshjälp för alla som är skrivna i landet. Först ut var en gammal kvinna som bland annat förlorat flera kognitiva funktioner.
Jag själv vet ärligt talat inte riktigt på vilken fot jag ska stå när det kommer till frågan om aktiv dödshjälp. Jag tänker i vilka lägen det ska vara tillåtet, vem ska utföra själva dödshjälpen (för någon måste ju göra det) och när det är etiskt försvarbart. Någonstans skulle jag säga att det trots allt borde vara upp till var och en att bestämma hur ens liv ska avslutas och i vilka lägen det ska ske. Vem ska ha ”rätt” att ta ett sådant beslut? Hur ställer man sig till personer med olika psykiska sjukdomar och som kanske är självmordsbenägna? Vem inom vården ska sedan ge just den aktiva hjälpen att dö? Är det något som all vårdpersonal plötsligt ska vara villiga att göra, eller ska man vända sig till särskilda kliniker som enbart sysslar med aktiv dödshjälp?