Så är jag hemma och tillbaka till Stockholm efter nästan en månad i Söderhamns yttersta skärgård. Det är alltid något av en chockupplevelse att komma tillbaka till storstan och börja röra sig i tunnelbanesystemet, city och bland en massa folk. Efter att ha varit på en mer glest befolkat plats i några veckor har man nästan glömt hur tempot är i stan. Jag hann inte mycket mer än in på Ica i Söderhamn för att köpa vatten till bilresan hem, så kom jag på mig själv att glömma det där med att hålla avstånd. Avstånd är inget man behöver tänka på att hålla när man är på landet, det faller sig ändå rätt naturligt på något vis. Det brukar oftast ta ett par dagar att acklimatisera sig till storstadslivet igen. Dock är det sällan något negativt att komma hem igen, jag brukar tycka att det är skönt med lite folk, liv och rörelse efter stiltjen på en skärgårdsö. Det är skönt att ha kontrasten mellan lugnet i skärgården kontra myllret av folk i en storstad. Personligen behöver jag bägge delarna i tillvaron, jag skulle tycka det vore tråkigt att spendera hela sommaren hemma i Stockholm. Däremot hade jag inte haft några som helst problem att åka ut till stugan i maj och var kvar till en bit in i september – och bara åka hem ibland för att titta till posten och blommorna – om jag haft möjligheten. Det är inte omöjligt att det är så det kommer att bli den dag jag blir pensionär.
