Längtan är en påminnelse om saker man ännu inte upplevt

Vecka 17 lider emot sitt slut och har burit med sig en hel del att göra. Jag har varit på ett av mina halvårsvisa återbesök hos vården och har återigen röntgat ryggraden för att säkerställa att jag inte har några nya cellförändringar. Nu vidtar återigen ett par veckors väntan inför läkarbesöket i maj för att få svaret på undersökningen. I ärlighetens namn är jag inte särskilt orolig, men det går inte att komma ifrån att det trots allt är en viss anspänning varje gång man gör dessa undersökningar. Det sitter långt inne att planera in något som är svårt att boka om medan man väntar på svaret till exempel. Jag kulle nog inte boka en utlandsresa innan jag fått svaret på en magnetröntgen, just in case svaret inte är vad man hoppas på. Jag har ju fått bakslag tidigare, då man hittat cellförändringar i nacken och jag sjukskrivits under flera månader för att strålbehandla dessa förbenade förändringar. Först sedan man fått svaret på röntgenundersökningarna vågar man leva livet fullt ut igen – för några månader, innan det är dags för nästa undersökning.
Det är ganska många år som jag kommer få underkasta mig dessa undersökningar, förmodligen runt åtta år till under förutsättning att man inte hittar något nytt. Man kommer med tiden att glesa ut mellanrummen mellan återbesöken, men runt åtta år till får jag underkasta mig dessa undersökningar. Jag har redan behövt göra dem under tio års tid – och både jag och vården trodde nog att de skulle gå att glesa ut i och med att det gått så lång tid utan att man hittat något. Men så dök dessa förbenade cellförändringar upp – och vips fick man börja om från början igen.

Nåja, jag börjar bli ganska luttrad när det kommer till dessa återbesök. Jag tänker inte så värst mycket på dem numera, utan de är en del av vardagen. Oftast hittar man ju trots allt ingenting, vilket är oerhört skönt och jag känner mig tämligen lugn. Men det går inte att komma ifrån att det finns en anledning till att man kallar till dessa återbesök, att det finns en viss risk att cancern ändå kommer tillbaka. Jag har sett det vid ett tillfälle tidigare, att cancern gjort ett försök att komma tillbaka – även om den inte lyckades så bra den gången. Men det är väl vad jag är lite rädd för, att cancern inte tänker ge med sig utan få för sig att komma tillbaka totalt oföranmäld. Och jag vet inte hur många gånger man kan göra strålbehandlingar, om det finns någon bortre gräns för antalet gånger som behandlingen kan sättas in.

Jag har fått fortsätta att streta på med att skicka påminnelser till företag som inte kan betala sina fakturor i tid. Något som är tämligen frustrerande, jag förstår liksom inte vad som är problemet med att betala sina fakturor i tid, det övergår liksom mitt förstånd. Just nu är mina marginaler i firman extra små och jag är liksom beroende av att få in pengarna i tid för utförda uppdrag. De allra flesta betalar i tid, det ska poängteras, men det finns alltid en viss andel som inte gör det. Visserligen tar jag ut lagstadgade förseningsersättningar, vilket ger ytterligare några kronors tillskott i kassan – men jag hade faktiskt hellre sett att mina kunder kunde betala sina fakturor i tid. Det hade underlättat oerhört mycket i den löpande bokföringen om pengarna trillat in när det är tänkt.
Jag skickar mina fakturor som spårbar värdeförsändelse, vilket innebär att det är ytterst sällan en faktura faktiskt inte kommer fram som den ska. Så en mottagare kan liksom inte hävda att en faktura inte kommit fram, det är ett argument jag oftast inte köper. Istället blir man betalningsskyldig för en förseningsersättning på 450 kronor, vilket trots allt är ganska mycket pengar. Jag skickar två påminnelser (tidigare skickade jag bara en, men har lagt om rutinerna), sedan går jag till Kronofogden om man inte betalar – något som brukar skrämma skiten ur de flesta företag. För vem vill hamna hos Kronofogden, oavsett om det är som företagare eller privatperson?

Nu har pusslandet och planeringen för den kommande veckan tagit vid och det kommer bli lite pusslande för att få allt gå ihop. Jag har filminspelning måndag, tisdag och torsdag och dessutom gå ut och fira en födelsedag på tisdag kväll. Om inget oväntat dyker upp, åker jag förmodligen till Söderhamn i slutet av veckan och har en hyrbil bokad från fredag morgon. Så det där med att bara gå hemma när man är arbetslös, det stämmer då inte in på mig i alla fall – det kan jag intyga. Jag riskerar verkligen inte att få långtråkigt, utan har en ganska hektisk tillvaro de flesta veckor. Filofaxen är min bästa vän just nu och jag skriver upp allt för att hålla koll på alla aktiviteter. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till utan en filofax eller kalender där jag kan skriva upp allting, tillvaron skulle helt enkelt inte fungera – jag kan inte hålla alla inspelningar, aktiviteter och annat i huvudet, utan måste ha ett fungerande system där jag skriver upp allt.
Sedan är jag lite spindeln i nätet när det kommer till födelsedagsfirandet på tisdag och ska försöka samordna att boka bord för ett större sällskap på en restaurang. Jag tycker det är roligt att pyssla med sådant och vara just lite av en spindel i nätet inför olika evenemang. Kanske inte riktigt stora saker, men lite halvstora saker är roliga att ordna, där det inte blir alltför mycket att hålla koll på samtidigt. Det är så mycket man vill ska stämma i sådana sammanhang, att man gärna vill att allt ska stämma i slutändan när det väl är dags. Så jag vet inte om jag skulle vilja axla ansvaret att fixa en större tillställning när någon fyller år eller något annat ska firas.

Lite frustrerande är det dock ekonomiskt när man inte har en fast inkomst som kommer varje månad. Visserligen har jag en fast inkomst via A-kassan, men den är så låg att den knappt räknas – det är med nöd och näppe den täcker det allra viktigaste. Jag kan sakna att inte ha några som helst marginaler rent ekonomiskt, att inte ha råd att kosta på mig något extra överhuvudtaget. Det skulle vara kul att kunna köpa lite kläder, gå ut ibland och liknande – men mycket faller liksom bort när man ska försöka klara sig på A-kassa. Det är tur att vi är två som delar på ekonomin, annars skulle det helt enkelt inte fungera ekonomiskt. Och hade jag inte haft de – även de tämligen sparsamma – inkomsterna från min firma, då hade det inte gått överhuvudtaget.
Just ekonomin gör att jag vill komma tillbaka i arbete så fort som det bara går, att jag vill komma ut på arbetsmarknaden snarast möjligt. Man kan ju vända på det hela och mena att utan A-kassan hade det inte heller funkat ekonomiskt och det är givetvis helt sant. Det är trots allt väldigt förspänt i ett land som Sverige, att det finns bidrag som A-kassa att få när man är mellan två jobb. Få länder har sådana förmåner som vi har i Sverige, utan man får klara sig bäst man kan om man står utan inkomst. Jag kan fortfarande bo kvar i lägenheten jag tycker så mycket om, jag har fortfarande mat på bordet varje dag – men visst saknar jag att kunna ha lite guldkant på tillvaron. En guldkant jag förhoppningsvis får när jag väl börjar jobba igen.