Försök och misslyckas, men misslyckas inte med att försöka

För inte så länge sedan skröt jag min ständigt spirande inspiration sedan jag började gå hemma för strax över tre månader sedan. Men sedan några dagar är inspirationen inte alls lika god som den varit under de gångna veckorna och jag har inte fullt lika lätt att pumpa mig ur inlägg i det tempo som jag kunnat göra. Måste man då skriva något varje dag? Nej, det är klart att man inte måste utan det funkar absolut med skrivfria dagar här och där. Men vid det här laget har jag vant mig vid att skriva mycket och få ut dagliga inlägg varje eftermiddag. Jag har till och med haft sådan inspiration att jag haft flera inlägg på G samtidigt – och fördaterat inlägg i upp till en vecka framåt. Just nu har jag inte många inlägg fördaterade, utan kämpar med att få ut enstaka inlägg istället. Och det känns frustrerande att inte längre ha den inspiration som varit min följeslagare under de senaste månaderna.
Tillvaron som arbetssökande är ju som bekant inte särskilt rafflande och det är ibland svårt att fylla en blogg med händelser från den vardag jag har för tillfället. Även om jag har en fullspäckad tillvaro med jämna mellanrum, även om jag har fullt upp så är det ungefär samma saker som dyker upp från en vecka till en annan. Börjar jag låta bitter? Ja, kanske – jag tror att jag är inne i något av en formsvacka där jag mer än vanligt längtar tillbaka till en tillvaro med arbete. Det går lite upp och ner, oftast tycker jag att jag har en tämligen skön tillvaro – men ibland saknar jag verkligen att komma tillbaka till arbetslivet igen. Inte minst när det kommer till det ekonomiska, det tär på ekonomin att inte ha en vettig inkomst varje månad. Egentligen är jag inte särskilt orolig för det där med jobb utan är tämligen övertygad om att jag snart har ett jobb att gå till. Men det tär ibland på krafterna att inte veta när detta ska ske.

113 dagar har gått sedan jag gick hem från Trafikverket för sista gången i januari och tiden har trots allt gått obönhörligt snabbt, det måste jag ändå erkänna. Hur jag håller koll på exakt antal dagar? Jo, jag har publicerat minst ett blogginlägg per dag sedan jag slutade på Trafikverket – och bloggverktyget håller automatiskt koll på hur många dagar i rad som jag publicerat något. Blir det sedan ett glapp på minst en dag, då börjar räkneverket om från noll. Men jag kan inte riktigt fatta att det gått drygt tre månader sedan jag gick ut från Trafikverkets portar – det känns inte som att det gått så lång tid. Men – som sagt – jag har haft fullt upp med intervjuer, jobbsökande och att sköta firman med uppdrag och bokföring. Det kommer kännas konstigt när det väl är dags att börja jobba igen, det blir lite andra prioriteringar man måste göra. Jag har sakta börjat vänj mig vid att gå hemma och kunna göra lite som jag vill, så det kommer kännas konstigt när man måste anpassa tillvaron efter arbetstider och allt annat som det innebär att ha ett jobb.
Jag kommer inte ha lika mycket tid till skrivande, filmande och firma som jag haft under de senaste månaderna. Och det kommer kännas lite trist, eftersom det är saker jag tycker så mycket om att göra. Samtidigt hoppas jag förstås på ett jobb som jag kommer att trivas med, så att det känns värt att ”offra” all den lediga tid jag haft på sistone. Men det är ju å andra sidan så det är för de flesta av oss i vardagen, att man inte har så mycket fritid utan den mesta tiden och energin går åt till att jobba. Sedan är bara frågan vad jag kommer att jobba med, vilket i sig kan vara ganska spännande att tänka på när man inte vet hur framtiden kommer att se ut. Det är lite eggande att fundera på hur tillvaron kommer att se ut om till exempel ett år – då kommer jag med största sannolikhet ha ett jobb men jag inte var och med vad jag kommer att jobba.

Vad kommer jag då inte att sakna när jag väl börjar jobba igen? Jag kommer inte sakna den knackiga ekonomin man har som arbetssökande – det kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Jag är trots allt glad att jag inte har barn som ska försörjas på denna knapert tilltagna inkomst som A-kassan utgör. Jag har inte haft några som helst problem att få tiden att gå under de månader jag varit hemma, men det ger inte den ekonomi man skulle kunna önska sig. Det hade annars varit optimalt om jag kunnat leva på det jag gjort under de gångna månaderna, men jag vet ju att det inte funkar. Tänk er själva att kunna leva en hobby, det hade ju varit optimalt, inte sant?! Men det är få förunnat att kunna göra det och knappast något jag själv kommer att kunna göra.
Sen får man ju ändå erkänna att vi har det förspänt i Sverige, att kunna få bidrag om man blir av med jobbet för att slippa gå från hus och hem i en sådan situation. Även om det är knapert att gå på A-kassa, så skulle jag inte klara mig utan pengarna därifrån. Det är inte alla länder där detta skyddsnät finns, så man får vara glad att man faktiskt är född i ett land som Sverige. Man kan få otroligt mycket hjälp från samhället när det väl gäller och det är bara att tacka och ta emot. Sen är det bara att hoppas att jag får ett jobb innan jag blir utförsäkrad, men det är jag å andra sidan inte särskilt oroad över. Jag ät tämligen säker på att jag relativt snart har ett jobb att gå till – inte minst med tanke på hur många rekryteringsprocesser jag faktiskt gått vidare i. Jag har sprungit på intervjuer mer eller mindre varje vecka sedan jag blev arbetslös, så det är väl därmed också bara en tidsfråga innan jag blir erbjuden en anställning någonstans.

Och hålla ett högt tempo har jag varit van vid även nu som arbetssökande, jag har haft saker inbokade flera gånger i veckan och varit tvungen att vara uppe i bra tid om morgnarna. Så förhoppningsvis blir skillnaden inte alltför stor när jag väl börjar jobba heller, utan det är bara att fortsätta på den redan inslagna vägen med inbokade saker både här och där. Sen får jag prioritera om lite i kalendern när det väl är dags att börja jobba, jag kommer inte kunna närvara på filminspelningar i samma utsträckning som nu, jag kommer inte kunna skriva eller sitta barnvakt på samma vis som nu under min tid som arbetssökande. Så det kommer förstås bli en helt annan typ av tillvaro när man väl jobbar igen, så är det ju. Men det är ju så tillvaron är, jobbar man har man inte samma fritid som när man går hemma och det är bara att gilla läget.
Det relativt höga tempo jag håller som arbetssökande fylls givetvis av saker jag tycker är roliga till väldigt stor del – och det är väl där skillnaden kommer att ligga när man väl börjar jobba igen. Man kan inte fylla vardagen med roligheter när man jobbar, då är det fler krav som fyller vardagen istället. Sen får man ju hoppas att man får ett jobb som känns roligt, givande och tillfredsställande att gå till – det är så otroligt viktigt för att tillvaron ska kännas meningfull.