Din tankesmedja i etern
Jag har bott över 20 år i Stockholm, men har fortfarande inte lyckats vänja mig vid den stockholmska rusningstrafiken. Inte minst när jag ska köra bil, jag har så otroligt svårt för det där med att sitta i bilköer – framförallt om man har en tid att passa. Vilket man ju oftast har om man är ute och kör just den tiden. Trängseln i tunnelbanan under rusningstrafiken kan jag stå ut med, men köra bil i rusningen är rena mardrömmen och något jag undviker in i det längsta.
Trots att vi nyss har flyttat, kan jag inte låta bli att någon gång emellanåt gå in och kolla på lediga lägenheter som kommer i Stockholms bostadskö. Och jag är verkligen glad att vi inte längre letar lägenhet, för det är verkligen inte lätt i Stockholm att hitta någonstans att bo. Även om man har 20 år eller mer i bostadskön, så är det inte många lägenheter som kommer ut. Och sen är det inte bara tiden i bostadskön som räknas, utan sedan ska man uppfylla eventuella krav på inkomst och andra krav som hyresvärden kanske ställer på sina blivande hyresgäster.
Jag har en rätt stenhård policy i sociala medier – inte minst på bloggen – att jag inte omnämner personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd till det. Och framförallt lägger jag inte ut bilder på personer som inte uttryckligen sagt att det är okej. Sen gör jag några få undantag och det kan till exempel vara så att jag uttrycker mig väldigt allmänt, så att det är svårt att härröra till vem jag skriver om. Det kan också vara så att något redan är publicerat i till exempel media eller på internet (om du skriver om något på din blogg och jag vill blogga i samma ämne, kanske jag nämner dig om det är relevant). Sista undantaget är om det finns ett starkt allmänintresse i att vissa uppgifter publiceras, då kan jag också göra det.
Jag har alltid mobiltelefon liggandes intill sängen för att inte riskera att försova mig. Jag har en vanlig väckarklocka också, men den använder jag knappt. Istället är det alarmet på mobiltelefonen som gäller. Jag tillhör dem som alltid har mobilen igång dygnet runt, mycket för att vi inte har någon fast telefon – skulle något hända vill man trots allt vara nåbar. Det var annat på den tiden man hade fast telefon, då hade jag ofta mobilen avstängd när jag var hemma. Men ju fler funktioner mobilerna har fått och ju mer man använder den till olika saker, har jag alltmer börjat ha den påslagen hemma. Och sedan jag sagt upp den fasta telefonen, då har jag också övergått till att ha telefonen igång dygnet runt.
Jag betecknar mig inte som särskilt gammal, men kan minnas somliga saker från när jag var liten som gör att det känns som att man växte upp på stenåldern. Jag minns hur det blossades och röktes hejvilt i min omgivning, nästan alla vuxna jag kände rökte i någon utsträckning. Själv började jag röka när jag var 14 år och tyckte det var superballt med rökning. Det var liksom något alla gjorde och jag ville inte vara sämre. Hur mycket jag än hostade, lik förbaskat skulle jag lära mig att dra halsbloss – och hade väl någon konstig föreställning om att tjejerna tyckte jag var jätteball. Vilket de förmodligen inte gjorde, men det fattade ju inte jag.
På sistone har jag fastnat för Spökjägarna, som finns på streamingtjänsten Discovery. Serien handlar om ett gäng personer som åker runt till olika hu i Europa, hus som sägs vara hemsökta. Och det hela går ut på att fastställa om husen verkligen är hemsökta eller ej. Det de gör, är att de riggar en massa utrustning i de rum som sägs vara mest hemsökta – såsom kameror och ”energimätare” – för att sedan se om de kan fastställa att något finns i huset, som inte går att förklara.
För någon som inte tror på den här typen av fenomen kan nog serien framstå som lite larvig och töntig, men jag har verkligen fastnat för den! Jag kan inte låta bli att faktiskt tro att det finns saker vi inte kan förklara, att det finns saker vi inte helt kan uppfatta.
Det är inte mycket man lyckas fånga på bild i serien, det ska jag villigt erkänna. Mycket av det man fångar skulle kunna gå att förklara på ett eller annat sätt med korsdrag, dåligt byggda hus och så vidare. Men visst, man har fångat dörrar som rör sig på konstiga sätt, ljud som är svåra att förklara och så vidare. Den ”utrustning” man har med sig – som sägs mäta energier och liknande – vet jag inte om jag tror på särskilt mycket. Men andra saker som visas i serien har jag desto svårare att förklara.
I morse hamnade jag i en biljettkontroll på tunnelbanan – och det till och med ganska långt ut på linje 17, vilket hör till ovanligheterna. Oftast brukar kontrollerna vara i de centrala delarna av stan – men är minst lika behövliga i ytterområdena. Jag blir i alla fall alltid lika glad när jag ser att det är biljettkontroll, för jag tycker kontrollerna är alldeles för få. Det är i princip riskfritt att resa utan biljett i Stockholms lokaltrafik som det är just nu, så sällan är det biljettkontroller.
Jag reser med kollektivtrafiken i princip dagligen, men hamnar i biljettkontroller kanske någon gång per kvartal. Inte särskilt ofta med andra ord, framförallt inte med tanke på att jag reser i princip dagligen. Med min resestatistik skulle min önskan vara att hamna i biljettkontroller åtminstone en gång i veckan – men det kanske bara är önsketänkande?
Det här är ett ämne jag har haft uppe till diskussion tidigare på bloggen, men det tål tydligen att upprepas till leda. För jag blir faktiskt lite småtrött på det hela, det ska jag inte neka till. Titt som tätt får jag vänförfrågningar på Facebook från personer som följer min blogg. Och det är visserligen roligt att få en sorts respons från personer som följer bloggen. Men grejen är att jag inte lägger till ”vem som helst” på Facebook, så är det bara. För att jag ska lägga till någon på Facebook, ska det vara en person som jag har en mer uttalad relation till vederbörande än att hen följer min blogg. Det ska vara till exempel en kollega, klasskompis (eller en före detta sådan) eller släkting eller liknande, men att man följer min blogg räcker inte för att jag ska lägga till dig på Facebook.
Jag är stenhård på den biten, mycket för att det jag lägger ut på Facebook är lite personligare än innehållet på bloggen. Det gör att jag vill ha lite mer koll på vilka som finns på min vänlista. Jag vill liksom känna vederbörande på något sätt för att man ska få en plats på min Facebook.
En flicka under 15 från Skellefteå år har utsatts för ett mordförsök av en jämnårig pojke. Nu är samma pojke även misstänkt för våldtäkt mot barn och har delgivits misstanke avseende även det brottet. Till att börja med är den största tragiken förstås för de utsatta barnen, oavsett om det rör sig om mordförsök eller sexuella övergrepp. Det är barn som med största sannolikhet kommer vara ärrade och traumatiserade för resten av livet och det är svårt för en utomstående att sätta sig in i hur det är att gå igenom vad de just varit med om. Oavsett vem gärningsmannen är och hur gammal han är, är det ofrånkomligen ett stort trauma. Och det är den största tragiken ligger.
Men det går inte att komma ifrån att det är ett stort misslyckande och väldigt tragiskt när så unga personer gör sig skyldiga till så allvarliga brott. Jag försvarar inte handlingarna, men menar bara att jag undrar vad som gör att en så ung människa gör sig skyldig till så vedervärdiga handlingar. Något måste ha varit fatalt fel i en ung människas uppväxt om man kommer så snett i livet i så tidiga år. Det är ett misslyckande för föräldrarna och för samhället i stort.
Enligt svensk alkoholkultur finns det kort sagt tre tillfällen då du är ursäktad att avstå alkohol. Det är om du är gravid, kör bil eller är nykter alkoholist. I övrigt är det inte riktigt socialt accepterat att helt avstå alkohol. Inte i bantningssyfte, inte för att du inte tycker om alkohol eller någon som helst annan anledning är socialt accepterad. Man anses snarare vara en tråkmåns eller nästan något av en alien om man avstår alkohol av någon annan anledning än dessa tre.
Och folk tar sig de mest konstiga friheter att fråga rent ut varför man avstår från att dricka alkohol. Jag brukar välja att avstå i perioder, av diverse olika anledningar. Just nu för att helt enkelt gå ner i vikt och ingen annan anledning. Men genom åren har jag under mina helnyktra perioder fått de mest konstiga frågor om mina alkoholvanor, om saker som folk faktiskt inte har med att göra. Bland annat har folk frågat rent ut om jag haft problem med alkoholen eftersom jag låter bli att dricka.