Jag och min diet har ett komplicerat förhållande

Jag fortsätter att gå ner i vikt och har hittills rasat närmare tio kilo sedan jag började att injicera Mounjaro för en dryg månad sedan. Nu är det dags att hämta ut en ny spruta och jag har börjat jämföra mellan olika apotek var det kan tänkas vara billigast. Nu går jag upp i dos och ska ta fem milligram istället för tidigare 2,5 – och då stiger också priset litegrann. Förra sprutan kostade precis under 2.000 kronor, nu ligger priset på slängarna runt 2.700 kronor, lite beroende på vilket apotek jag väljer att beställa ifrån. Eftersom jag tar Mounjaro mot övervikt och inte har diabetes, så faller det inte under högkostnadsskyddet och jag får bekosta medicinen ur egen plånbok. Priset skiljer bara några tior mellan olika apotek, så i det här sammanhanget spelar det liksom ingen roll vilket apotek jag väljer. Ska jag punga ut med nästan 3.000 kronor så spelar några tior hit eller dit ingen större roll känns det som. Hade jag däremot kunnat spara några hundralappar genom att välja ”rätt” apotek – då hade det varit en helt annan sak. Sen kan man naturligtvis alltid diskutera det etiskt korrekta i att behöva betala medicinen själv när det gäller övervikt. Det gör det trots allt till en klassfråga att kunna gå ner i vikt med hjälp av läkemedel. Jag har råd, men det är långt ifrån alla som har det – 2.700 kronor i månaden för medicin är en kännbar utgift för de allra flesta. Även för mig, jag hade gärna lagt pengarna på något annat. Men jag inser att jag verkligen behöver medicinen för att boosta kroppen att gå ner i vikt – och den ger ju påtaglig effekt. Så här mycket hade jag inte gått ner om jag försökt på egen hand, det vet jag. Men med hjälp av medicinen har jag radikalt dragit ner på storleken på portionerna, jag är helt enkelt inte sugen på mat på samma vis som tidigare. Jag får liksom ibland påminna mig själv om att det är dags att äta – annars riskerar jag omedvetet skippa vissa mål. Inte minst lunchen är det lätt att glömma bort av någon anledning, jag blir inte hungrig där mitt på dagen utan måste tvinga mig till att äta ibland. Den enda gång jag verkligen är sugen på något att äta, det är på morgnarna och jag har inga problem att få i mig frukost – även om även den blir lite mindre än normalt. Sedan klarar jag mig gott och väl på kaffe och snus under dagen innan det är dags för middag på kvällen. Först då börjar jag bli lite hungrig och kan känna svagt att jag vill ha något att äta.
Och det är olikt mig att inte vara så sugen på mat, att äta så lite som jag gör just nu. I normala fall är jag stor i maten och kan nästan vräka i mig hur mycket mat som helst under dagens gång. Numera hoppas jag på att jag faktiskt kan vänja mig om vad gäller mitt matintag, att jag faktiskt kan göra framsteg på den här fronten och vänja mig vid mindre och färre portioner. Kanske drar magsäcken nu ihop sig så pass mycket att jag kan fortsätta med dessa små portioner även sedan jag slutat med mina dyra sprutor som jag använder just nu. Sedan ger sprutorna inga mirakel, utan jag måste fortfarande tänka på vad jag äter liksom att röra på mig – äter jag fel kommer jag fortfarande inte gå ner i vikt. Åtminstone inte så mycket som vore önskvärt. Så jag försöker naturligtvis tänka på det där med att stoppa i mig rätt saker också. Men det blir komplicerat ibland, eftersom jag tycker att exempelvis frukt och grönsaker är så fruktansvärt tråkigt – medan pizza och hamburgare smakar så otroligt mycket bättre. Så jag har en aningen komplicerad inställning till att gå på diet, eftersom jag älskar sådant som inte är bra för midjemåttet och helst avstår från sådant som jag borde äta just nu. Jag vet att jag borde få i mig mer frukt och grönt, jag vet exakt vad jag ska låta bli att stoppa i mig – men det är inte helt lätt att lära gamla hundar att sitta som ni säkert vet. Att vara nästan 50 år och försöka lägga om sina mat- och dryckesvanor är inte helt lätt – det är inte omöjligt, men det är svårt. Just nu fokuserar jag på de mindre portionerna, men med tiden måste jag försöka lära mig att avstå ifrån vissa saker – eller åtminstone hålla det på ett minimum. Självklart kan man enstaka gånger äta en pizza eller hamburgare, men inte så ofta om jag gjort på senare år. Det har blivit lite för ofta det blivit hämtmat, inte minst när jag varit gräsänkling. För är det något jag tycker är tråkigt, så är det att laga mat när jag är ensam – då blir det hellre hämtmat så slipper jag det tråkiga i att laga mat till mig själv. Hur jag gjorde när jag var singel? Jo, då lagade jag mycket mat – men hade å andra sidan inget val. Det går ju inte att äta hämtmat varje dag, så mycket tjänar jag inte.

Sen har vi ju det där med träning, som jag också har ett komplicerat förhållande till. Jag vet att jag måste röra på mig, jag vet att jag verkligen behöver det – men tycker det är så fruktansvärt tråkigt. Jag tvingar mig iväg till gymmet en till två gånger i veckan, ibland lite oftare om tiden finns. Men det är inget jag jublar över, det är inget jag tycker är roligt. Tyvärr. Ibland blir jag avundsjuk på folk som brinner för att träna, som kan tycka att de ”unnar sig” ett träningspass – själv unnar jag mig att stå över och sitta still vid datorn istället. Jag har haft kolleger som valt hotell på semestern utifrån hur välutrustat gym som finns på hotellet – medan jag själv avstår träning när jag är på semester. Den enda gång jag nyttjat hotellets gym har varit när jag varit på tjänsteresa och kunnat bott på hotell bortåt en vecka. Men enstaka hotellnätter, då nyttjar jag inte gymmet alls – snarare nyttjar jag restaurangen och baren desto mer. Så jag har mycket att jobba på, inte bara när det kommer till intaget av mat och dryck utan även när det kommer till träning. Självklart kan man vissa veckor avstå vissa träningspass, men inte konstant – och jag vet ju vad som är problemet när det kommer till min träning. Problemet är att jag gör det alldeles för sällan helt enkelt. Och kombinationen att äta fel och inte röra på sig tillräckligt mycket är inte bra för varken vikten eller hälsan. Nu gör jag så gott jag kan för att ändra på mina vanor, men det är inte helt lätt alla gånger, jag har vant mig vid det bekväma i att inte träna och istället få tid över till annat. Samtidigt har jag ett dyrt gymkort som jag gärna vill utnyttja så att jag inte nyttjat friskvårdsbidraget i onödan. Drygt 4.000 betalade jag för gymkortet, det är visserligen inte särskilt dyrt för ett års träning – men fortfarande en hel del pengar som jag känner att jag vill få valuta för. Så jag ska försöka hålla i och hålla ut och komma iväg till gymmet några gånger i veckan även framöver – och inte lyssna på mig själv när jag kommer med olika undanflykter.
Jag är duktig på att schemalägga min träning, att boka in dagar då det passar att jag tränar. Det är inte alltid jag gör som jag planerat, men oftast gör jag trots allt det. Just denna vecka blev det ingen träning med tanke på mitt fullspäckade schema, jag har varit tvungen att prioritera annat helt enkelt. Och denna gång är det trots allt inga undanflykter, utan jag har helt enkelt inte haft tid att träna. Det har varit filmande två dagar, jobb och imorgon bär det av till Hudiksvall för att hälsa på familjen, så tiden har helt enkelt inte funnits. Och jag tänker att vissa veckor får det helt enkelt lov att bli så, vissa veckor finns helt enkelt inte tiden. Jag försöker resonera att den bästa träningen är den som faktiskt blir av – och kan jag träna en gång vecka, tre gånger en annan så är det bara bra. Om jag sedan inte alls kan träna någon vecka så får det väl bli så – jag planerar inte min tillvaro efter träningen utan tvärtom. Men min schemaläggning av träningen gör det ändå lättare att få till den, det blir svårare att komma med undanflykter när jag i förväg bestämt att jag ska träna en viss dag. Oftast får jag till två träningspass per vecka, vilket är målsättningen – men, som sagt, inte varje vecka.

Med all sannolikhet skulle jag gå ner ännu fortare i vikt om jag kunde sköta maten bättre och faktiskt komma iväg till träningen som jag planerat varje vecka. Jag skulle kunna tänka mer på vad jag äter och faktiskt hålla hårdare på min nya vana att träna ett par till tre gånger i veckan. Men allt har sin tid och förhoppningsvis kommer jag med tiden att komma på bättre tankar och kan lägga om mina vanor ännu mer. Jag är ändå nöjd med den viktnedgång jag hittills haft bara utifrån att jag minskat mina portioner rejält. Nu har jag gått ner så pass mycket att jag börjar märka skillnad på hur kläderna sitter – vilket ger en nästan euforisk känsla i kroppen. Det är ju precis dithän jag vill komma, att kläderna sitter bättre och att midjemåttet minskar. Än så länge har jag inte fått på mig några av de kläder som tidigare varit för små, men det känns faktiskt bara som en tidsfråga. Jag har formligen rasat i vikt sedan jag började med sprutorna, vilket känns helt fantastiskt. Plötsligt är det faktiskt lite roligt att ställa sig på vågen för att kontrollera vikten, det är liksom lite spännande att se hur mycket jag gått ner sen senaste gång jag stod där. Tidigare har det varit en plåga att gå upp på vågen för att kolla vikten, något jag bara gjort om det varit absolut nödvändigt. Men nu är det liksom ett nöje att se hur mycket jag minskat i vikt – och jag väger mig minst ett par gånger i veckan för att se hur mycket jag gått ner. Som läget är just nu, vet jag med mig att gått ner sen senaste besöket på badrumsvågen.
Så jag inser och vet naturligtvis att det är bra att jag går ner i vikt, att jag behöver det. Men det är en ständig kamp att hålla sig till en diet och tänka på vad man äter. Även om jag nu får enorm av hjälp av att ta Mounjaro, så bör jag som sagt fortsätta att tänka på vad jag äter – helt enkelt för att få full effekt av medicinen. Och att gå från att inte alls ha tänkt på sin diet till att försöka göra det fullt ut är ett stort kliv. Jag tar små kliv åt gången, men försöker hela tiden att tänka på vad jag stoppar i mig. Jag avstår sötsaker i princip helt och hållet, försöker hålla nere på alkohol så mycket det går och tänker på vad jag äter när det kommer till mat. Problem uppstår förstås när man ska ut och äta. En huvudrätt är för stor att äta, jag får kanske i mig två tredjedelar av maten – medan en förrätt blir alldeles för lite att äta. Och jag vill inte kombinera för- och efterrätt eftersom jag försöker undvika sötsaker. Sen är alltid frågan vad man ska dricka till, eftersom jag vill undvika alkohol och läsk så långt det går. Då återstår i princip vatten, vilket jag faktiskt beställer ibland. Alkoholfri öl är sällan ett alternativ eftersom även sådan innehåller en massa kalorier. Alkoholfritt vin tycker jag inte om, så det går alltid bort oavsett kaloriinnehåll. Så ja, mitt förhållande till min diet är komplicerat men jag gör vad jag kan för att reda ut det.