Från tanke till tangentbord

Min blogg i sin nuvarande form är inte många år gammal, men jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal så hade jag varit på samma sida hela tiden, hade bloggen varit enormt stor vid det här laget. Just nu blir det dock inga fler flyttar av bloggen eftersom jag trivs på WordPress, där min blogg ligger nu. Men när jag började blogga, då var det där med blogg väldigt nytt och var ett populärt socialt media – både bland följare och bloggare. På den tiden kunde jag ha bortåt 2.000 besökare per dygn med lite tur, medan besökssiffrorna idag ser aningen annorlunda ut. På den tiden gick det lätt att få uppdrag att skriva sponsrade inlägg, jag fick pressmeddelanden om olika nyheter och en uppsjö andra saker som hängde med bloggandet. Det hände till och med att folk ringde till mig efter olika inlägg – antingen med ris eller ros för det jag skrivit. Oftast var det rättshaverister och/eller folk med diagnoser av olika slag, där kanske alla hästar inte riktigt var hemma som ringde – men ibland kunde det vara riktigt trevliga samtal. Andra gånger kunde jag få riktigt otrevliga kommentarer, mejl och liknande från personer som blivit upprörda över sådant som jag skrivit på jobbet. Det var rena hot, personangrepp och kränkningar många gånger – och det var många gånger med en viss känsla av obehag som jag gick igenom kommentarer och mejlens inbox. Idag är det ytterst sällan jag får sådana kommentarer eller mejl, vilket är fantastiskt skönt. Så det är verkligen inte allt vad gäller höga besökssiffror som jag saknar. Att få ett och annat pressmeddelande var väl inte hela världen – men jag slipper gärna telefonsamtal från vilt okända människor och definitivt hotfulla och kränkande kommentarer och mejl.
Men det jag saknar kan vara de diskussioner som uppstår ibland när man skriver om ämnen som engagerar. På bloggen blir det ganska sällan några diskussioner numera, ibland kan det uppstå diskussioner när jag länkar i olika forum på exempelvis Facebook. Dock får man hålla koll på diskussionerna så att de inte urartar, för det har de en tendens att göra ibland. Ibland har jag fått gå in i diskussionerna och be folk hålla en god ton, annars stänger jag av kommentarsfunktionen. Men oftast slipper jag göra sådant numera då folk trots allt överlag lärt sig att bete sig. Även om näthat och nätmobbning fortfarande är ett stort problem, så känns det som att detta har minskat i vanlighet – eller så är det bara så att jag inte är lika utsatt längre. Men jag hoppas att vi går åt det hållet att det minskar och faktiskt är något som är utdöende. Det ger ju visst hopp för mänskligheten isåfall. Kanske börjar vi i slutändan lära oss det där med att hantera våra känslor även när vi sitter i skydd av en datorskärm, bakom ett tangentbord?

Men jag lägger fortfarande lika mycket tid på bloggen som för 20 år sedan, om inte mer i dagsläget. Hade jag strikt räknat på vad jag tjänar på min blogg i pengar, är det verkligen en förlust och kostar mer än det ger i inkomster. Bloggen är nog det som i särklass tar mest tid när jag inte jobbar av vad jag gör. Jag tycker om att skriva och det är väl det som gör att jag gärna sitter vid datorn och skapar inlägg efter inlägg. Sedan är det inte lika många som läser det jag skriver längre, vilket förstås är tråkigt – men jag hoppas på att kunna vända den trenden genom stenhård marknadsföring av bloggen. Jag lägger nästan lika mycket tid på marknadsföring av respektive inlägg som jag lägger på att skriva dem – men det krävs för att nå ut ordentligt, det går liksom inte att komma ifrån. Jag har vissa sidor där jag alltid lägger upp länkar till mina inlägg, sedan tillkommer en drös andra sidor och forum där jag lägger upp länkar om det är relevant för vad jag har skrivit. Och jag märker skillnad i antalet besökare om jag bloggat utan att länka inlägget – kontra om jag gjort det. Med länkar springer besökssiffrorna iväg rätt bra efter ett skrivet inlägg – utan länkar har inlägget knappt någon besökare överhubudtaget. Så ni besökare får skärpa till er lite om ni vill läsa vad jag skriver. 😉 Det går exempelvis att prenumerera på mitt nyhetsbrev (ruta finns i högerkolumnen), så får man ett mejl varje gång jag lägger upp ett nytt inlägg. Jag ser att några har valt att göra så, men jag vet att fler än så läser min blogg. Så vill man inte missa något inlägg, finns ingen ursäkt till att inte anmäla sig nyhetsbrevet. För ibland har jag inte möjlighet att lägga upp länkar till de inlägg jag skriver, då missar man helt att det kommit ut något som man kanske vill läsa.
Jag tycker alltmer att det är så rogivande att sitta vid datorn och skriva, att få till mer eller mindre lyckade inlägg. I bakgrunden står alltid radion eller stereon på och sedan sätter jag mig vid datorn för att få ut inlägg i ämnen som jag intresserar mig av. Vissa gånger kan det säkerligen verka futtigt att skriva långa inlägg om att jag har skägg eller inte äger en bil. Men om ett inlägg inte intresserar dig, då behöver du inte läsa det – eller hur? Då är det bara att scrolla vidare och göra eller läsa något annat på skärmen. Hemma har jag inrett ett litet kontor i gästrummet, där jag sitter och skriver en stor del av dagarna när jag är ledig. Jag har en liten radio på kontoret, en radio som är ytterst välanvänd eftersom den i princip alltid står på när jag sitter och skriver. Och oftast blir det ett inlägg om dagen, med enstaka undantag då jag av olika anledningar inte hinner skriva. Det kan vara jobbet som sätter käppar i hjulen för skrivandet till exempel – för jobba måste jag ju, eftersom jag inte har en tillräckligt stor inkomst från annat håll. Sen vill jag jobba eftersom jag trivs så pass bra som jag gör på mitt nuvarande jobb – jag skulle förmodligen inte säga upp mig, även om jag kunde det rent ekonomiskt tack vare till exempel en lottovinst.

Så jag har en skärmtid som skulle få många tonårsföräldrar att se rött om jag bodde hemma och var i tonåren. Sedan är det inte bara bloggen som tar tid, utan jag gör otroligt mycket annat på datorn också. Jag sköter min bokföring, shoppar det jag behöver i olika sammanhang, sköter en hel del sociala kontakter – och massor av andra saker. Men jag sitter en hel del framför datorn, plus att jag har skärmtid på jobbet också där jag sitter framför en vägg med 12 skärmar som jag behöver i olika moment av jobbet. Och utöver datorerna, blir det en del pillande med mobiltelefonen också – så det är väl ett under att jag vid det här laget inte har fyrkantiga ögon. 😅 Men min progressiva glasögon har varit en god investering, det har jag insett – för utan dem klarar jag mig varken på jobbet eller framför datorn. Det funkar en kort stund utan glasögon, men inga längre stunder – då blir jag trött och får ont i huvudet. Sen ska inte förglömmas att jag ofta har plattan med mig och sitter med bloggen ibland även när jag inte är hemma. Favoriten är att sitta på ett fik eller en lugn bar med en kaffe eller drink för att skriva, jag kan då känna mig otroligt produktiv. För ett tag sedan var det inslag på nyheterna om folk som ofta sätter sig på fik för att jobba, men nästan aldrig beställde något – och tog upp plats för betalande gäster. Det har tydligen blivit något av ett problem för caféerna, att många gör så. Själv brukar jag vara jättenoga med att hela tiden ha en kaffe eller något att äta under de stunder jag sitter på ett fik. Men å andra sidan sitter jag aldrig hela dagar på ett fik heller – då skulle det inte funka att äta och dricka konstant.
Det märks i alla fall att man som bloggare numera har mycket mer konkurrens från andra sociala medier och att bloggar inte längre är särskilt ”inne”. För 20 år sedan var bloggar ett nytt påfund och det var poppis att följa olika bloggar – men idag är det inte riktigt samma sak. Numera är det TikTok och annat som gäller och det är svårt att konkurrera med som bloggare. Jag tror i alla fall att det är så och det är därför det är så svårt att slå sig fram som bloggare och bibehålla en trogen läsarkrets. Men jag ger mig inte, utan hoppas på att kanske så småningom vara tillbaka på tidigare nivåer vad gäller besökssiffrorna. Det gäller bara att skriva tillräckligt intressanta inlägg och hålla tummarna för att de sprids ordentligt när man lägger ut dem.