Cancer är mer än en diagnos

Den andra september 2014 satt jag på en läkarmottagning på Karolinska sjukhuset i Solna. Efter månader av utredningar och undersökningar skulle jag äntligen få veta vad jag led av, vad som gjorde mig så trött, fumlig och gjorde att balansen inte fungerade som den skulle. Äntligen skulle jag få veta varför jag hade så ont. Mötet med läkaren blev kort, men jag fick veta vad som var fel i kroppen – en tumör som satt i ryggmärgskanalen i nacken. Jag skulle precis fylla 37 år och minns hur jag tänkte att är det nu jag ska dö? Kommer jag inte hinna fylla 40 år? Plötsligt förvandlades det som tidigare varit diskbråck och vitaminbrist till något som jag kanske inte skulle överleva. Tid för operation bokades in till den 23 september och det var en komplicerad sådan med tanke på att man skulle operera i nacken. Fem timmar låg jag på operationsbordet och var borta från jobbet i totalt ett halvår för vård och efterföljande rehabilitering. Efter tio dagar på sjukhus flyttades jag över till en rehabklinik i Solna där jag var inneboende de första veckorna innan jag slutligen fick komma hem även om jag fortsatt fick rehab under ett par månader på en här kliniken. Hösten 2014 var ovanligt vacker och varm och jag minns hur jag bad om att få låna en stol så att jag kunde sitta på den lilla uteplats som hörde till mitt rum. Men personalen glömde att komma med en stol, så det slutade med att jag gick och ”knyckte” en stol från personalens uteplats en bit bort. Sedan kunde jag komma ut lite i den bleka höstsolen och sitta på den lilla uteplatsen.
När jag varit någon vecka på rehabiliteringen, satt jag på mitt rum en förmiddag på mitt rum när en av sjuksköterskorna stressad kom in på rummet. Han meddelade att Karolinska fått provresultatet på min tumör och ville att jag skulle komma om en timme för att få resultatet – och man påpekade vikten av att jag tog med mig en anhörig. Min första tanke var att få tag i en anhörig som kunde följa med mig – den enda som jag visste var ledig och hemma var min flickvän som också var sjukskriven vid tillfället. Min andra tanke var, varför var det så viktigt att jag tog med en anhörig? Är det nu jag ska få veta att jag trots allt ska dö? Operationen hade gått bra hade man sagt till mig, men var det något man missat? En timme senare satt jag och min flickvän på samma läkarmottagning där jag några veckor tidigare fått mitt cancerbesked – och jag väntade bara på beskedet som skulle få mig att behöva ringa till släkt och vänner för att berätta att min tid var utmätt. Med känslan av att jag var instängd i en glaskupa, hörde jag dovt läkaren förklara att min typ av tumörer graderas enligt en fyrskalig skala där ett är bästa tänkbara och fyra värsta tänkbara scenario. Ettgradiga tumörer drabbar enligt läkaren nästan bara spädbarn – och jag tänkte för mig själv att säg bara att min tumör var en fyra! Men så lägger läkaren till att min tumör graderas som en tvåa och att man fått bort hela tumören. Då bara brast det för mig och min flickvän och vi grät av glädje.

Enligt en nordisk studie drabbas allt fler människor under 50 år av vissa cancerformer – och det handlar om tarmcancer, njurcancer och cancer i sköldkörteln. Forskarna misstänker att ökningen i vissa fall kan bero på livsstilsfaktorer som förändrade matvanor och fetma. Nu fick jag själv inte cancer i vare sig tarmen, njurarna eller sköldkörteln, så jag ingår knappast i de siffrorna. Men det är ju inget vidare att dessa diagnoser ökar bland unga människor, milt uttryckt. Cancer är inte som andra sjukdomar, den drabbar anhöriga minst lika mycket som den som blir sjuk. När jag blev sjuk, var inte det värsta att jag hade ont och inte orkade någonting – det var att se hur sjukdomen också drabbade mina anhöriga. Smärtan och orkeslösheten kunde jag hantera – visserligen till stor del med hjälp av starka värktabletter, men ändå – men inte att se hur sjukdomen även drabbade släkt och vänner. Varför jag blev sjuk vet jag inte, det kan vara arv, livsstil eller en kombination av dessa två. Vad jag förstått, kan man inte analysera en tumör och se vad som orsakat den – åtminstone kunde man inte det för 12 år sedan. Å andra sidan känner jag inte heller att det är nämnvårt viktigt att få veta vad som ligger bakom min sjukdom. Skulle jag få veta att jag själv orsakat den, skulle jag nog aldrig kunna förlåta mig själv – som om jag exempelvis fått lungcancer efter många års rökande. Då hade jag nog djupt ångrat att jag ens börjat röka en gång i tiden. Jag kan ändå tänka att min sjukdom åtminstone delvis orsakats av mitt leverne och jag har svårt att smälta att jag kanske, kanske sluppit bli sjuk om jag levt på annorlunda vis innan 2014. Det kan hända att det inte är så, men jag har ibland svårt att släppa den tanken.
En sak som cancern ändå lärt mig, är hur snabbt livet kan vända och hur bräckligt allting är. Livet är väldigt skört och jag fick en rejäl tankeställare på den punkten när jag blev sjuk. Friskförklarad kommer jag aldrig att bli enligt vad läkarna säger utan jag kommer få gå på återkontroller livet ut. Varje år kommer jag få underkasta mig magnetkameraundersökningar och sedan tillhörande väntan på att läkaren ska höra av sig med besked om vad undersökningen visat. Och hela situationen påminner mig ständigt om hur viktigt det faktiskt är att ta hand om sig och livet – och att passa på att göra saker när tillfälle ges. Nästa gång samma tillfälle dyker upp kanske livet har vänt och du har inte samma möjligheter längre. Positivt sätt att se på saker och ting, eller hur?! 😉 Men det är sådana insikter man kommer till när man haft cancer – precis som att man faktiskt börjar uppskatta saker och ting på ett helt annat vis än tidigare. Plötsligt blir vissa saker viktigare än de har varit tidigare, det blir viktigare att ta hand om sina sociala kontakter, det blir viktigare att passa på att göra saker med man kan. Och framförallt känns det viktigare vad man lägger sin tid och energi på numera än vad jag upplevde tidigare. Man lägger nästan en tredjedel av sin vakna tid på att arbeta – så det är viktigt att man jobbar med något som känns viktigt, meningsfullt, givande och stimulerande. Liksom att även fritiden känns likadan, förstås. Numera befinner jag mig i en livssituation där allt stämmer på något vis. Jag bor någonstans där jag stortrivs, jag har ett jobb och en fritid jag trivs med – så det känns som att jag lyckats med vad jag företagit mig på den punkten. Livet är kort nog som det är – inser man med stigande ålder – så det är viktigt vad vi lägger vår tid och energi på.

Men en sak är i alla fall säker sedan man haft cancer – och det är att man blir mer eller mindre hypokondrisk efter en sådan diagnos. Inte minst första tiden efter att jag kom tillbaka till vardagen efter att ha varit sjuk, sprang jag till läkaren i tid och otid med olika åkommor. Oftast åkommor som jag normala fall aldrig skulle gå till läkaren för. Fortfarande kan jag komma på mig att tänka tanken att jag återigen drabbats av cancer så fort jag har ont någonstans, så fort något inte stämmer i kroppen. I månadsskiftet augusti/september i år drabbades jag av magont, som senare visade sig vara en inflammerad tarmficka. Men innan allt var fastslaget vad jag råkat ut för, hann jag flertalet gånger tänka tanken att jag fått magcancer. Det var inte direkt så att jag sökte vård enkom därför – utan jag åkte till akuten på grund av smärtorna. Men visst fanns tanken där att det kunde vara något åt det hållet, det kan jag inte neka till. För 10-11 år sedan hade jag varit övertygad om att det var cancer, idag berörde jag bara tanken. Även om jag berörde tanken, så förstod jag ändå någonstans att det kunde ha varit så otroligt mycket annat. Och precis som oftast annars, var det något annat. Numera springer jag inte längre till läkaren för varje liten åkomma och är inte på långa vägar lika hypokondrisk som för drygt tio år sedan. Då räckte det nästan med ont i tån så bokade jag tid hos vårdcentralen, numera ska det till lite mer än så för att jag ens ska tanken att gå till läkaren. Så jag är nästan tillbaka där jag var innan mitt cancerbesked för 12 år sedan, då man fick övetala mig att ens ringa 1177.
För min del började det hela med att jag fick on i nacken efter ett träningspass under ett av jobbets fystimmar som min dåvarande arbetsgivare hade på arbetstid. Jag minns hur jag vaknade under natten efter av att jag hade väldigt ont i nacken, men tänkte att jag väl gjort någon rörelse under träningspasset som min otränade nacke inte tyckte om. När det onda efter några dagar inte gått över kontaktade jag företagshälsovården, egentligen inte för att jag var särskilt orolig utan för att få en eventuell arbetsskada dokumenterad. Så jag trodde inte ens att jag var sjuk till en början, det var först när symtomen började hopa sig som jag insåg att något var på tok. Jag blev allt tröttare, alltmer orkeslös, finmotoriken i händerna blev allt sämre och jag klarade inte av att lyfta armarna högre än till axelhöjd. Till sist var det bara att inse att jag var sjuk och jag gav mig fanken på att få reda på vad det var. Läkarna talade om vitaminbrist, diskbråck och allt möjligt, men att det var en tumör trodde nog ingen. Själv gjorde jag exakt sådant man inte ska göra, jag sökte på nätet på min symtom – och ställde själv diagnosen cancer ganska tidigt. Mina anhöriga skrattade när jag sa det och tyckte inte att jag skulle vara så dramatisk. Men jag fick till sist rätt trots allt, när man i augusti kom fram till att jag förmodligen hade ett diskbråck och man ville röntga nacken för att se hur det satt. Då upptäcktes istället tumören.

Relaterade artiklar

Sveriges radio 1