Ett liv utan ständig självrannsakan är inte människovärdigt

Så har det varit dags för uppföljning av magnetkameraundersökning igen, denna gång på plats hos läkaren på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag har haft lite ont i nacken de senaste tio dagarna och inte vetat om det berott på att jag legat konstigt om nätterna eller någonting annat. Trots allt var det så det hela började för runt elva år sedan, med ont i nacken för att sedan gå över till en massa andra symtom – som nedsatt känsel, balans, ork och finmotorik liksom svårighet att röra armarna. Så jag har någonstans bara väntat på dessa andra symtom, att jag ska vara tillbaka till där jag var för elva år sedan. Men väl hos läkaren var beskeden lugnande, det onda i nacken var denna gång ingen tumör utan förmodligen har jag legat konstigt eller något liknande. Nu har jag inte jätteont, utan det ömmar i nacken och strålar ut lite mot axlar och rygg. Men enligt läkaren är det med största sannolikhet muskulärt, något som kommer från att jag legat konstigt eller liknande. Så det känns i alla fall skönt att det inte var något allvarligt, utan bara något som kan lindras med värktabletter och eventuellt en bättre kudde.
Det är trots allt alltid en anspänning inför dessa undersökningar, men nu ska de glesas ut ännu mer eftersom risken minskar för varje gång att man hittar något. Från och med nu ska jag kallas en gång per år för undersökningar – hitintills har jag kallats med åtta till tio månaders mellanrum. Vad jag förstått kommer man hålla det till att kalla mig en gång per år, såtillvida att man inte hittar något speciellt i samband med undersökningarna. För tre år sedan hittade man ju några cellförändringar i nacken och jag fick en kompletterande strålbehandling för att bli av med dessa cellförändringar. Men därefter har man inte hittat något utan allt har sett bra ut, vilket naturligtvis känns jätteskönt.

Självklart vore det skönt om man slapp dessa återkommande undersökningar, om man slapp den ständigt återkommande anspänningen kring dem. Men samtidigt känns det förstås skönt att man håller koll, att man inte bara låter detta passera. Såtillvida är jag extremt nöjd med den svenska vården, som det ofta klagas mycket på. Och visst lämnar den en del att önska, självklart behöver vården mer resurser. Men när det verkligen gäller, då funkar vården klockrent bra och backar upp mig som patient till 200 %. För några tusenlappar har jag själv fått en vård i världsklass sedan jag blev sjuk. Må så vara att det tog sin tid innan man kunde fastslå vad det verkligen var jag led av, att det faktiskt var en tumör som gjorde att jag mådde som jag mådde för snart elva år sedan.
Cancer är en lömsk sjukdom, som har en tendens att försvinna för att senare komma tillbaka, ibland helt utan förvarning och symtom. Jag har anhöriga som blivit sjuka helt utan att märka något, helt utan att lida av några symtom vilket är fantastiskt läskigt när de är en sådan allvarlig och dödlig sjukdom. Själv märkte jag ju att jag var sjuk, jag märkte ju att något var tokigt tämligen tidigt – sen vad det var tog det lång tid innan man kunde fastställa. Jag valsade runt länge i vårdkarusellen, remitterades till olika mottagningar och specialistläkare innan jag slutligen kom till neurologen på Karolinska sjukhuset. Där såg man till att min nacke röntgades och man hittade då tumören som satt där.

Jag har börjat tänka på ett helt annat sätt kring kroppen och min hälsa sedan jag blev sjuk för elva år sedan. I samma stund som jag fick beskedet om tumören, bestämde jag mig för att helt sluta röka, att aldrig mer hålla i en cigarett – ett löfte jag faktiskt hållit sedan dess. Jag håller mig till att träna regelbundet, jag äter bättre och är mer restriktiv med alkohol – och framförallt har jag slutat röka, vilket är det allra viktigaste för att minimera riskerna att bli sjuk igen. När jag rökte som mest, rökte jag nästan två paket om dagen, två paket röda Prince – som var mitt favoritmärke. Jag kan idag inte sätta mig in i hur jag måste ha mått under de åren när jag rökte som allra mest – jag minns faktiskt helt enkelt inte. Idag kan jag fortfarande sakna cigaretterna, men jag saknar inte att vara rökare. Det är så skönt att inte behöva gå ut stup i kvarten för att röka, det är så skönt att inte lukta illa, att återigen ha fullvärdiga smak- och luktsinnen. Sen har jag visserligen övergått till att snusa på heltid, men det är många gånger bättre för kroppen än att röka.
Så visst får man sig en tankeställare när man blir svårt sjuk, det måste man ju trots allt erkänna. Jag vill minimera riskerna för att bli sjuk igen, jag vill inte orsaka detta lidande igen – varken för mig eller för mina anhöriga. Enligt läkarna går det inte att spåra vad som orsakat att man blir sjuk, det går inte att avgöra om det är arv, levnadsvanor eller något annat som lett till att man fått en tumör. Och det är inte säkert att man vill veta heller, utan det kanske är skönt att leva i ovisshet på den punkten. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag fick veta att jag själv orsakat mig detta genom mitt sätt att leva. Så visst är det skönt om sjukdomen beror på något man inte kan styra över.

Sen är ju cancer i mångt och mycket en livsstilssjukdom, något man kan få för att man lever på ett visst vis. Som rökare är risken större för lungcancer till exempel, vilket ju knappast är okänt numera. Så det är klart att man tänker en del i banorna, om man blivit sjuk på grund av sitt sätt att leva. Samtidigt tjänar det ingenting till att tänka så, nu är faktum det att jag blivit sjuk och orsakerna kan man ju dividera om till vansinne. Det enda jag kan göra är att leva på ett sådant sätt att jag minimerar riskerna för att bli sjuk igen. Jag kan säkerligen fortfarande ändra på väldigt mycket i mitt sätt att leva; jag skulle kunna äta ännu bättre, röra på mig ännu mer och kanske helt avstå från alkohol. Men det är en svår balansgång, för samtidigt vill man ju unna sig saker och ting också. Jag tillhör dem som gärna tar ett glas vin eller en öl på fredagskvällen och känner någonstans att det är ett bra sätt att unna sig något emellanåt. Jag kan verkligen se fram emot den där kalla ölen på fredagskvällen och har svårt att se mig själv avstå från det i långa loppet. Sen är ju alkohol inte på långa vägar lika cancerogent som många andra varor, exempelvis röktobak. Så av många onda ting, kanske alkohol är ett av de mindre onda – vad det jag?
Och det är ju skillnad på att ta en öl eller lite vin på fredagskvällen kontra att missbruka alkohol, vara alkoholiserad och dricka mer eller mindre varje dag. Då lider man nog större risk att få cancer på grund av sin alkoholkonsumtion – och jag tror inte att min alkoholkonsumtion ger markant ökade risker för cancer egentligen.