tumör – Kompasskurs

November och tillbaks på heltid

Så har vi gått in i november med ett par dagar och hur sjukt är inte det?! Tiden springer verkligen och iväg – och nu är det mindre än två månader kvar till jul och mindre än två månader kvar av 2022. Jag är sedan ett par dagar tillbaka på heltid igen, vilket hittills bara känns positivt. Nu har jag på allvar återupptagit verksamheten i företaget igen – och firade detta med en filminspelning igår och idag. Det var egentligen bara ren flax att jag blev inringd på en filminspelning så på en gång efter min sjukskrivning, jag hade nog trott att det skulle ta lite längre tid än så. Men nu blev jag tillfrågad och eftersom jag ändå var ledig, så tackade jag ja till två dagars inspelning.

Morgondagen inställd på grund av bristande intresse

Så har ytterligare en vecka passerat, en vecka då jag mest jobbat och pluggat ryska. Jag försöker sitta lite med ryskan varje dag, även om det går lite si och så vissa veckor. Min studieteknik går mycket ut på att anteckna och sedan renskriva anteckningarna innan jag pluggar in dem. Bara av att skriva ner saker, gör att man lär sig mycket har jag insett. Så nu har jag ganska gedigna anteckningar i ryska språket, med glosor och grammatik i överflöd.

Dagbok Kampen mot cancer

Tillbaka till någon form av vardag…

I natt ska jag göra mitt första hela nattpass sedan januari – och dessutom på min helt nya tjänst. Det kommer bli något av en rivstart och jag ska göra tre hela nattpass på rad. På det stora hela känns det positivt att sakta börja återgå till en normal vardag igen, att snart arbeta heltid och faktiskt inte gå på sjukpenning längre. Framförallt för att man blir firare på många sätt, men också rent ekonomiskt.
Sen ska det bli kul med nya arbetsuppgifter, även om jag är kvar hos samma arbetsgivare. Ombyte förnöjer och det är kul att emellanåt byta arbetsmiljö. Jag kommer vara på ett nytt ställe med nya arbetsuppgifter, vilket känns oerhört spännande. Nu ska jag gå dubbelt under några dagar för att lära mig alla nya rutiner och sysslor, sedan om någon vecka är jag klar och kan börja arbeta på egen hand. Nu ska jag vara resurs som det kallas och vara lite allt-i-allo helt enkelt och gå in där det är luckor och täcka upp för kollegor. Det betyder att jag ska kunna lite mer och får en mer varierande tillvaro.

Dagbok Kampen mot cancer

Vad gör man hela dagarna som sjukskriven?

Jag får ibland frågan vad jag gör hela dagarna när jag har så mycket tid, hur jag helt enkelt får tiden att gå. Men jag lovar, det är inga som helst problem att få tiden att gå – jag har att göra hela tiden. Sen är kanske tillvaron inte så rafflande som sjukskriven, det kan jag villigt erkänna. När jag blev sjukskriven från början, trodde jag nog att jag skulle bli mer uttråkad än jag faktiskt blivit. Men man bygger upp en rutin för hur man lever – och sedan har jag ju varit skapligt pigg och orkat göra saker om än i begränsad form. För hur mycket som helst har jag inte orkat, det finns ju trots allt en anledning till att jag varit och är sjukskriven.

Dagbok

Första september och ingen tumör så långt ögat kan nå

Igår var det så dags för det uppföljande läkarbesöket efter min magnetröntgen. Det går aldrig att komma ifrån att det är en viss anspänning inför dessa återbesök, hur gärna jag än skulle vilja säga att det inte var så. Inte minst efter att man ju i höstas hittade nya cellförändringar i nacken, då jag fick svart på vitt att sjukdomen inte är borta för gott. Under de år som gått sedan operationen har jag mer och mer vaggats in i ett lugn eftersom man inte hittat något vid mina regelbundna återbesök. Jag har liksom tänkt att tumören är borta en gång för alla. Fram tills cellförändringarna hittades vid magnetröntgen i december.
Då insåg jag hur bräcklig tillvaron är och att jag inte ska ta förgivet att cancern faktiskt är borta i och med operationen för åtta år sedan. Det är nyckfull sjukdom, som kan få för sig att komma tillbaka lite när den känner för det. Och det är väl just därför återbesöken är så viktiga, för att i ett tidigt skede upptäcka ifall tumören får för sig att komma tillbaka. annars hade det inte funnits någon anledning till att springa på återbesök med några månaders mellanrum.

Dunkla rum Kampen mot cancer

Det går mig på nerverna

När jag opererade mig för snart åtta år sedan, fick jag beskedet att jag i värsta fall kunde få nervskador efter operationen. Det värsta som kunde hända, var att jag fick svåra nervskador och blev rullstolsbunden – och eftersom operationen skedde i nacken, kunde förlamningen vara från hakan och ner om det ville sig riktigt illa. Men det var verkligen worst case scenario, man gjorde bedömningen att risken för förlamning var väldigt liten. Och alternativet fanns liksom inte, att avstå från operation. Tumören som skulle bort satt illa till bland nerverna i ryggmärgskanalen i nacken och skulle börja slå ut viktiga kroppsfunktioner om den fick sitta kvar. Bland annat skulle andningen slås ut och det skulle förmodligen vara det första som skedde – med andra ord riskerade jag att kvävas till döds om tumören inte togs bort.

Dagbok

Bättre och bättre dag för dag

Sakta börjar kroppen återhämta sig efter strålbehandlingen, jag märker hur fumligheten i händerna går tillbaka och balansen blir bättre. Jag är fortfarande lite vinglig på benen och händerna lyder inte alltid, men för varje dag som går känns det som att allt är på väg tillbaka. Jag sover inte längre lika länge på morgnarna, som jag gjorde första perioden efter behandlingen. Under en lång period efter behandlingen kunde jag med lätthet sova 10-12 timmar par natt. Det gör jag inte längre, utan jag vaknar ofta i helt okej tid på morgnarna och går upp och gör morgonkaffe.
Så även orken är bättre, även om jag har en bit kvar innan jag mår helt bra. Jag kommer säkerligen behöva den sjukskrivning jag har fått för att bli helt återhämtad efter behandlingen. Att det skulle ta så pass lång tid att bli återställd efter behandlingen trodde jag nog inte när jag väl påbörjade den. Jag trodde jag skulle vara tillbaka till jobbet relativt omgående efter behandlingen, men så blev det alltså inte. Men det är trots allt ganska påfrestande på kroppen att jobba enkom natt – som jag ju gör – så det är väl bra att man är helt återställd innan man faktiskt återgår i tjänst.

Dagbok Kampen mot cancer

Nya tider ger nya vanor

Det är lätt att vänja sig vid att gå hemma hela dagarna, man lägger sig snabbt till med nya vanor som man kommer få göra sig av med när det är dags att börja jobba igen. Det är skönt att själv kunna lägga upp sin tid, att inte ha tider att passa och att kunna sova ut på morgnarna. Jag har kommit på mig själv med att dricka ganska stora mängder kaffe varje dag, jag har i ärlighetens namn inte koll på hur många koppar det blir. Men fem till sex stycken kan det ledigt bli om jag inte ska iväg någonstans under dagen utan bara går hemma. Och det är väl lite fel tillfälle att dricka stora mängder kaffe med tanke på hur mycket priserna gått upp på sistone. Skulle man vara ekonomiskt lagt, borde man hålla nere på sin kaffekonsumtion just nu.
Jag har liksom byggt upp en ny – om än tillfällig – tillvaro kring att gå hemma och ha det ganska lugnt och skönt. Jag kan gå på stan och uträtta ärenden när jag känner för det, sköta vardagsbestyr, städa och tvätta lite som jag vill. Och det är trots allt ganska skönt på sitt lilla vis. Tre gånger i veckan försöker jag komma iväg till gymmet för att träna, inte bara för att jag oftast brukar göra det ändå – utan även för att läkarna ordinerar att jag försöker röra på mig så mycket som möjligt under min sjukskrivning. Det ska vara bra för läkningsprocessen efter strålbehandlingen säger man.

Dagbok Kampen mot cancer

Man blir inte rik på sjukpenning

Igår var det dags att göra räkningarna och det är inte direkt en angenäm sysselsättning när man går på sjukpenning. Det är inte direkt så att man blir rik av att gå på sjukpenning direkt, men det är ju å andra sidan ingen nyhet heller. Någonstans finns det ju en tanke med att man inte får full inkomst när man trots allt går hemma och är sjukskriven. Så det gäller att dra åt svångremmen och acceptera att man inte kan leva på samma sätt som när man jobbar heltid. Och sådant är läget, det är inte mycket att klaga på egentligen. Trots allt får man ju faktiskt vara glad att man får ersättning som täcker cirka 80 % av lönen så att man faktiskt slipper gå från hus och hem när man blir långtidssjukskriven. Det är inte i alla länder man har det så förspänt, snarare tvärtom.

Dagbok Kampen mot cancer

Fortsatt sjukskrivning under våren

Igår kom så telefonsamtalet från ansvarig läkare på Karolinska sjukhuset. Jag har väntat på någon form av uppföljning efter att min strålbehandling avslutades för några veckor sedan och nu kom den. Det blir en uppföljande magnetröntgen i maj och därefter får jag en uppföljning med en läkare kring vad röntgen visar. Förhoppningsvis behövs ingen mer strålning, men det var inte helt säkert om jag förstod läkaren rätt. Ibland kan det tydligen hända att man måste ta till mer strålning för att komma tillrätta med cellförändringarna.
Jag hade så smått börjat ställa in mig på att börja jobba igen till veckan och mentalt har jag varit inställd på att gå tillbaka till jobbet. Vissa symtom har hängt kvar sedan strålbehandlingen, jag är fortfarande lite vinglig på benen och rätt fumlig i händerna. Men jag har någonstans tänkt att jag kan leva med det även om jag börjar jobba igen. Men läkaren var av en annan åsikt och jag är numera sjukskriven till slutet på juni. Det går ju att själv avbryta en sjukskrivning, men tillsvidare tänker jag att jag ändå fullföljer sjukskrivningen som läkaren ordinerat.