Min cancerrädsla förändrade mitt liv – och har hjälpt mig att prioritera mitt liv

Den andra september 2014 minns jag väldigt väl, ja faktiskt nästan som igår. Jag minns hur jag satt i läkaren Adrians mottagningsrum på Karolinska sjukhuset och fick veta vad det var man hade hittat i min nacke – att det inte var vitaminbrist, diskbråck, muskelsträckningar eller något annat som man hade misstänkt de senaste månaderna. Man hade hittat en tumör som täppte till ryggmärgskanalen och klämde nerverna mot väggen och gjorde att jag fick dålig balans, finmotorik och nedsatt funktion i armarna. I månader hade jag varit orkeslös och svag, jag orkade inte stå längre stunder och blev helt slut bara jag gick genom lägenheten. Jag hade sedan länge förstått att något var rejält fel i kroppen, att det var något som inte stämde – frågan var bara vad som var fel.
Det hela började en natt efter att vi haft ett träningspass på jobbet. Mitt i natten vaknade jag av att jag hade ont i nacken – jag tänkte inte mer på det just då, eftersom jag alltid varit väldigt otränad tänkte jag att jag gjort någon märklig rörelse som kroppen inte tyckt om och att jag sträckt en muskel eller liknande. Så jag gick upp och tog en värktablett, gick och lade mig igen och somnade om. Men det onda ville inte gå över, istället fortsatte jag ha ont och fick svårt att röra armar och händer. Eftersom jag fått ont efter ett träningspass som ägt rum ägt rum på arbetstid, uppsökte jag företagshälsovården för att få hjälp. Jag slussades runt mellan läkare och sjukgymnaster men alla såg lika frågande ut och visste inte vad som var fel. Så jag rekommenderades ett besök hos vårdcentralen – och sedan var vårdkarusellen i full rörelse. Jag diagnostiserades med det ena efter det andra, men inget tycktes stämma. Först när jag remitterats till neurologen på Karolinska sjukhuset började det hända grejer. Då hade det gått flera månader efter mitt första besök hos företagshälsovården och det hade hunnit bli sommar. Läkaren misstänkte ett diskbråck och ville röntga nacken för att se hur bråcket satt – men man hittade inget diskbråck, istället hittade man en tumör.

När jag satt där i Adrians rum på Karolinska var det som att golvet började snurra, väggarna ville falla in över mig. Jag hade ännu inte fyllt 40 år, men hade just fått vad som faktiskt kunde vara min dödsdom. Det var ju inte riktigt så här jag tänkt mig att livet skulle sluta – framförallt inte så här tidigt. Jag minns hur jag frågade samma sak flera gånger, hur jag inte riktigt fick grepp om det som just hade meddelats mig. Samtidigt fylldes jag av en svårdefinierbar kämpaglöd och jävlar anamma – det här skulle jag bara fixa, det fanns liksom inga alternativ. Jag skulle helt enkelt inte låta en liten knöl celler ta knäcken på mig. I samma stund tog jag ett annat avgörande beslut, jag ska aldrig mer hålla i en cigarett, aldrig mer ta ett bloss i hela mitt liv – aldrig mer ska jag späda på risken att försätta mig i en liknande situation igen.
Jag opererades tämligen akut, blev kvar på sjukhuset en dryg vecka innan det var dags för rehabilitering i Solna. Där blev jag inneboende några veckor innan jag fick komma hem, men fortsätta rehabiliteringen ytterligare några månader innan jag slutligen var redo att komma tillbaka till jobbet. Ganska precis ett år efter mitt första besök hos företagshälsovården var jag tillbaka på jobbet igen – opererad, rehabiliterad och med ett respektabelt operationsärr i nacken. Lite på kul begärde jag ut röntgenbilderna från första röntgen – då man hittade tumören – och den röntgen jag gjorde ett år senare, bara för att med egna ögon se vad som skett i kroppen. Och skillnaden är verkligen uppseendeväckande. På röntgenbilderna från 2014 syns det tydligt att jag har något i ryggmärgskanalen, medan man tydligt ser att det är tomt på bilderna från 2015.

Sedan operationen 2014 har jag gått på täta återbesök och har fått underkasta mig undersökningar med magnetkamera för att säkerställa att tumören inte fått för sig att komma tillbaka. Lagom tills man började glesa ut undersökningarna, kom första bakslaget för ganska precis tre år sedan – man hade hittat nya cellförändringar i nacken. Återigen kändes det som att jag var tillbaka i Adrians rum på Karolinska, återigen började allt snurra – jag hade ju vaggats in i ett lugn eftersom man aldrig hittade något på dessa ständiga kontroller. Men så kom dessa förbannade cellförändringar, jag sjukskrevs igen och den här gången blev det ingen operation utan strålbehandling som pågick under flera veckors tid. Efter en ny magnetkameraundersökning visade det sig att cellförändringarna trots allt var borta, jag hade klarat mig även denna gång och kunder – åtminstone för tillfället – dra en lättnandes suck. Men återkontrollerna är nu tillbaka på ruta ett igen och jag går återigen på täta besök för att säkerställa att inga nya cellförändringar dyker upp.
Och idag är det dags igen, det är återigen dags att lägga sig i den där förbaskade magnetkameran för att ligga i närmare en timme innan allt är klart. Jag vet inte riktigt vilket som är värst, själva undersökningen eller väntan på resultatet. Jag tycker undersökningarna i sig är ganska jobbiga, då man ska ligga helt stilla i närmare en timme i den varma och väsnande magnetkameramaskinen. Sedan följer alltid en väntan på resultatet – och det är och förblir alltid en viss anspänning. Även om jag innerst inne tänker att risken är ganska liten att man hittar något – och om man hittar något så är sannolikheten rätt stor att man faktiskt kan göra något åt det hela genom exempelvis strålning – så blir det en viss anspänning. Trots allt finns det ju en anledning till återbesöken och dessa kontroller – fanns inte den anledningen, skulle jag inte behöva några återbesök.

Dock har man bara stressat upp mig rejält en enda gång under resan som påbörjade efter att tumören hittats för snart elva år sedan – ja, bortsett från den dag jag fick beskedet om att man hittat en tumör vill säga. Den här gången var jag mer eller mindre nyopererad och var fortfarande kvar på rehabiliteringskliniken, där jag varit en dryg vecka. Min tumör skulle analyseras efter operationen för att man skulle komma fram till hur allvarlig den var – och jag hade krävt att få svar så snart som möjligt efter att resultatet kommit. En förmiddag satt jag på mitt rum på rehabiliteringen när det plötsligt knackade på dörren och en stressa sjuksköterska kom in. Han meddelade att sjukhuset ringt, att resultatet på tumören kommit och man ville att jag skulle komma dit för att få ta del av det. Man hade tilldelat mig en tid bara ett par timmar senare och påpekat vikten av att jag tog med mig en anhörig till besöket. Jag blev direkt på helspänn, var resultatet så illa att jag prompt behövde en anhörig med mig? Och varför så bråttom att jag absolut skulle komma inom ett par timmar? Var det nu de skulle meddela att jag skulle dö?
Febrilt började jag tänka efter vem jag kunde ringa, vem kunde följa med med så kort varsel? Den enda jag kom på var min flickvän, som jag visste var hemma och också var nyopererad – men inte lika illa däran som jag. Så jag ringde henne och hon lovade sluta upp på sjukhuset. Jag sattes i en taxi och åkte den korta biten till Karolinska sjukhuset, där läkaren tog emot exakt på utsatt tid. Jag minns hur det kändes som att jag satt som i en kupa därinne på läkarens rum, jag hörde knappt vad han sa när han började förklara. Han förklarade att den tumör jag hade graderades efter en fyrgradig skala, där 4 var värsta tänkbara scenario medan 1 var bästa tänkbara – men sådana var det nästan bara spädbarn som fick. Jag minns hur jag tänkte att jaja, kom till saken – säg att jag har en klass 4 och snart ska dö! Riv av plåstret bara!! Men så väcks jag ur min dvala när jag hör hur läkaren lugnt tillägger att min tumör varit av klass 2, det vill säga så bra man kan tänka sig. Jag skulle inte dö, utan tumören skulle jag med all sannolikhet överleva – precis som jag bestämt mig för att göra när jag fick beskedet om min sjukdom. Och jag hänger fortfarande med, snart elva år senare.

Jag får ofta frågan om jag hur ens inställning till livet förändras efter att ha haft cancer – och mitt svar blir nästan alltid detsamma. Man lär sig att uppskatta saker mycket mer, det blir viktigare vad man lägger sin tid och sin energi på. Och man prioriterar totalt annorlunda än vad man gjort tidigare – plötsligt lever man livet på ett sådant sätt som man borde ha levt hela sitt liv. Jag skjuter inte upp saker på samma sätt längre och passar på att njuta av saker på ett sätt jag inte gjort tidigare. Är det något jag lärt mig de senaste knappa elva åren, är hur bräckligt livet är och hur snabbt det kan vända. När jag var på rehabiliteringen, förstod jag hur lyckligt lottad jag var i sammanhanget. Jag minns mannen som haft en likadan tumör som jag, fast längre ner i ryggraden. Hans operation hade inte gått så bra som planerat och han hade fått en nervskada som gjort honom rullstolsbunden resten av livet. Eller den unga tjejen som ramlat framför ett tåg och skadat höger kroppshalva så illa att både höger arm och ben fått amputeras. Eller mannen som varit i sin sommarstuga och ramlat i trappen, där han slagit sig så illa att han brutit ryggraden och var dömd till ett liv i rullstol.
Min operation hade gått precis som planerat och allt jag har att tampas med är lite nedsatt känsel, finmotorik och balans. Jag har lite nedsatt finmotorik i vänster hand, så jag kan inte längre spela gitarr – vilket väl är det mest påtagligt negativa efter operationen. Men det kan jag liksom leva med, även om jag tycker att det är lite tråkigt. I övrigt är jag mer eller mindre helt återställd efter operationen och har kunnat återgå till att leva precis som innan. Men med undantaget att jag omvärderar otroligt mycket i tillvaron. Det har blivit viktigare med ett jobb jag trivs på, det har blivit viktigare med en meningsfull fritid, det har blivit viktigare att umgås med nära och kära, det har blivit viktigare att uppleva saker, att passa på att göra saker innan det är försent. Jag försöker att inte längre skjuta upp sådant jag gärna vill göra, jag passar på när tillfälle ges att hitta på saker istället för att tänka att det kan jag göra en annan gång. Precis sådant som det inte ska behövas en tumör för att fatta egentligen, eller hur?!