Rökfri framtid eller bara tomma bloss?

Jag var 14 år gammal när jag började röka, jag minns hur man smet runt husknuten och smygrökte och hoppades på att ingen skulle märka något. Det gjorde förstås vuxenvärlden så småningom, men det är en helt annan historia. Men jag minns hur jag plågade mig själv för lära mig att dra halsbloss – jag hostade så att lungorna var på väg upp vill jag minnas. Det spelade å andra sidan ingen roll, för halsbloss skulle jag liksom dra. Och när jag väl lärt mig halsbloss, då var jag liksom fast. Jag fortsatte röka under många år och hade hunnit passera 30 år innan jag kom på den briljanta idén att kanske sluta röka. Då rökte jag nästan två paket Röda Prince om dagen och hade gjort så under flera år – jag kan idag inte förstå hur jag måste ha mått och hur jag måste ha luktat, men röka skulle jag liksom. Men under min studietid insåg jag det onödiga i att lägga massor med pengar varje månad på cigaretter – inte minst med tanke på hälsoeffekterna. Så sakta växte tanken på att sluta och till sist gjorde jag det. Visserligen har jag övergått till snus, så jag har bytt ett beroende emot ett annat – mem det är fasen så mycket hälsosammare än att röka. Idag kan jag liksom inte förstå att man hängav sig åt dessa giftpinnar så blint utan att ens tänka sig för. Länge hävdade jag bestämt att jag skulle låta mina barn röka som de ville om jag fick några barn. Idag skulle jag bli rosenrasande om jag fick veta att mina eventuella rökte. Det är trots allt så totalt onödigt, det finns inga som helst positiva sidor med att röka. Vilken annan vara som helst som är bråkdelen så cancerframkallande som cigaretter skulle aldrig få säljas.
Jag var fortfarande rökare när de första rökförbuden började införas i Sverige. När det exempelvis blev förbjudet enligt lag att röka på krogen – och jag minns hur jag var emot rökförbudet och nästan tyckte det var överförmynderi. Idag tycker jag det är så skönt att kunna gå på krogen utan att stinka rök när man kommer hem. För 25 år sedan fick man byta kläder efter ett krogbesök, idag kan man ha samma kläder på sig igen utan behöva tvätta eller vädra kläderna först. Och jag är för alla rökförbud som införts genom åren, det är så skönt att slippa inandas en massa rök så fort man går utanför dörren. Jag förstår att det är besvärligt att vara rökare numera, men trots allt är det det som är tanken med alla regler kring rökningen. Liksom att det blivit så dyrt att röka. Vad kostar ett paket cigaretter idag? 80 kronor? När jag började röka, kostade ett paket 20 kronor – eller ett litet paket (10 cigaretter) 10 kronor. Dessutom var det inte ens 18-årsgräns på tobak, utan vem som helst kunde köpa i butikerna – något som idag känns så totalt främmande. För självklart ska det vara åldersgräns på något så hälsovådligt som tobak.

När jag växte upp röktes det vilt överallt, både inomhus och utomhus – det var liksom ingen som tycktes tänka på hälsoeffekterna. På arbetsplatserna var det rökrum och jag minns hur det var på Posten när jag jobbade där, det var långt ifrån bara tobak som röktes i det rökrummet. Men det var helt naturligt på något vis, det togs förgivet att man som rökare hade en plats i samhället. Idag skulle det aldrig accepteras med rökrum på en arbetsplats, folk skulle sparka bakut direkt. Säkerligen finns denna kvarleva kvar på ytterst få platser, men jag har svårt att tro att det är särskilt många ställen det är så på. Jag har varit på vissa fartyg, där det fortfarande funntis rökrum för besättningen till exempel. Jag är uppvuxen med en morfar som lassade in oss barnbarn i bilen och tände en cigarr när han satte sig själv bakom ratten. Idag skulle få vuxna, normalbegåvade människor röka i bilen med barn i baksätet. Det känns nästan som att man är uppvuxen på 1800-talet när man tänker på hur det var när jag växte upp – det är så mycket som förändrats under de decennier som gått och oftast till det bättre. Jag vill absolut inte tillbaka till att rökande och blossande överallt. Javisst, jag är fortfarande nikotinist, men mitt missbruk stör i alla fall ingen – ingen tvingas andas min rök, ingen luktar illa för att jag snusar. Och inte heller jag luktar, utan kan faktiskt istället kosta på mig dyra parfymer som folk känner lukten av istället för tobaksdoft – ja, ni vet ju hur man luktar när man röker.
Men tro det eller ej, jag kan ibland fortfarande sakna cigaretterna – hur motsägelsefullt det än må låta. Jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag börjat röka igen – och jag är överlycklig när jag vaknar på morgonen. Av gammal vana kan jag då sträcka mig efter cigarettpaketet som alltid låg på nattduksbordet. Fram tills jag kommer på att det inte ligger där längre. Men jag rökte jämt på den tiden jag var rökare och var till och med upp på nätterna för att röka ibland. Det var en så inbiten vana att den fortfarande sitter i på något vis. Men i ärlighetens namn är det cigaretterna jag saknar, inte tillvaron som rökare. Jag saknar inte att behöva avbryta saker och ting stup i kvarten för att röka, jag saknar inte att behöva gå ut i ur och skur för att ta ett bloss. Så jag kan sakna att ta ett bloss när det passar mig, inte när begäret slår till. Men det är väl just det som är ett missbruk, att inte kunna styra över begäret. Jag såg för ett antal år sedan en intervju med en nykter alkoholist, som fick frågan varför han inte slutat dricka tidigare. Och hans svar var genialiskt – han sa att begäret är starkare än förståndet. Något som ju stämmer på ganska mycket i det mänskliga beteendet.

Men trots det motsägelsefulla i mitt resonemang – att sakna cigaretterna samtidigt som jag är emot rökning – så hoppas jag faktiskt att vi går emot ett alltmer rökfritt samhälle. Det har redan gått så långt att man hajar till när man känner röklukt numera, det är så pass sällan man känner röklukt att man verkligen reagerar på det. Åtminstone gör jag det. Förr var man så van vid röklukt överallt, men det är man inte längre. Nu skulle jag inte klara av att sitta i en rökig lokal för att äta till exempel – något som var helt naturligt för 30 år sedan. Men jag minns också hur konstigt det kändes första månaderna efter att rökförbudet på krogen infördes – hur många andra dofter och odörer kom fram, som man inte känt tidigare på grund av röklukten. Plötsligt luktade det svett, fis och en massa annat – som egentligen är helt naturligt när det samlas en massa människor i en liten, trång lokal. Men det positiva är att man numera känner matdoften från köket när man går på restaurang, det gjorde man heller inte på grund av rökningen för 30 år sedan. Det luktade verkligen ingenting annatän tobaksrök när man gick på krogen på den tiden, hur tragiskt är inte det?!
Så allt var inte bättre förr, det måste ändå sägas. När jag gick i skolan, var det rökruta som gällde – en rökruta som låg lite undanskymd någonstans på skolgården och där man fick röka om man hade föräldrarnas tillstånd. Det var dock lätt att kringgå om man bara bjöd lärarna på cigaretter, då såg de mellan fingrarna på om man hade tillstånd hemifrån eller ej att röka under skoltid. Idag är det förbjudet enligt lag att röka inom skolområden, vilket förstås är helt i sin ordning. Jag minns mitt första jobb jag överhuvudtaget hade, det var på en förskola där jag fick ett sommarvikariat under några sommarveckor. Där sprang personalen ut och rökte i tid och otid – och gick sedan in och gullade med barnen. Var vi på utflykt, satt vi i personalen och rökte i ett hörn någonstans medan barnen sprang runt och lekte. Hade det skett idag, hade man förmodligen blivit av med jobbet. Och jag hävdar fortfarande bestämt att allt inte var bättre förr – röka får man göra om man vill, men förpesta inte luften för oss som valt att inte röka!