allkonstnarenI år firar jag 32 år som nikotinist. Jag var bara 14 när jag började röka, först på deltid men så småningom dagligen. Sedan rökte jag fram tills jag var i 30-årsåldern, då jag övergick till att snusa istället – framförallt för hälsans skull, men också för att det blir billigare. Nu är det väl inte direkt någon hälsokur att snusa heller, men jämfört med rökning är det tusen gånger bättre. Säg å andra sidan en laglig ovana som är värre än rökning! Det skulle möjligen vara att vara alkoholist, men annars kan då inte jag komma på något.
Men jag tänker ibland på hur fasansfullt mycket pengar jag lagt ut på tobak genom åren, jag vågar inte ens tänka på hur mycket det kan tänkas vara. Räknar man, blir det en mindre förmögenhet. När jag rökte som mest, rökte jag 1,5 paket röda Prince om dagen. Det var inte samma priser då som idag på cigaretter, men jag lade säkerligen ut närmare en tusenlapp i månaden på cigaretter. Nu har jag inte rökt på heltid på 15-16 år, vilket är oerhört skönt. Jag känner att jag mår fasen så mycket bättre utan cigaretterna – och att jag orkar mer, känner fler smaker och dofter än under tiden som storrökare. Jag snusar visserligen ungefär en dosa om dagen, men det är väsentligt mycket billigare än att röka.
Under några år feströkte jag, men sedan jag fick min tumör för nio år sedan tog jag beslutet att aldrig mer röka. Något jag i princip hållit sedan dess. Men jag kan fortfarande sakna att röka, trots att jag hållit upp så pass länge. Jag brukar tänka att jag saknar cigaretterna, men inte att vara rökare. Jag kan sakna första cigaretten på morgonen, att ta en cigg och ett glas vin. Men samtidigt finns det många nackdelar med att röka – förutom de rena hälsoaspekterna. Man orkar mindre, får sämre smak och lukt – plus att det kostar en smärre förmögenhet att hålla på förstås. Så nej, jag kommer inte börja röka på heltid igen, det är absolut en sak som är säker.
Sen är det inte en vana överhuvudtaget som jag är särskilt stolt över, just att vara nikotinist. Jag kan ofta ångra att jag en gång i tiden var oklok nog att börja röka, det är trots allt bland det dummaste jag gjort måste jag erkänna. Jag har lagt ut 10.000-tals kronor (det är säkert en nolla till i den summan) på något som egentligen är totalt onödigt och dessutom hälsovådligt så det brakar om det. Jag har egentligen lättare att förstå en alkoholist eller narkoman som ju åtminstone får ett rus av sitt missbruk. Som snusare eller rökare får du ju inte ens ett rus av tobaken. Så det är ett total onödigt missbruk rakt igenom, men ändå håller man på år ut och och år in. Är inte det märkligt?!
Men det visar ju hur starkt beroendeframkallande nikotin ändå är, det sägs ju vara minst lika beroendeframkallande som heroin vilket ju säger en hel del. Jag kan fortfarande till och med drömma om att jag börjat röka igen om nätterna – och är totalt överlycklig när jag vaknar på morgonen. I mina drömmar hittar jag olika undanflykter till att börja röka igen, som det inte gör något om man röker på helgerna eller att forskningen kommit fram till att det inte är så farligt att röka trots allt. Självklart vet jag ju att detta inte stämmer, men i drömmarna är det en obestridlig sanning.
Annars är en av mina allra största mardrömmar just att hamna i ett missbruk, oavsett om det är alkohol, narkotika, spel eller något annat. Jag vet inte vad det kommer ifrån riktigt, men just missbruk eller att få ett handikapp av något slag är bland mina allra största mardrömmar. I slutet av 90-talet arbetade jag med att hjälpa hemlösa i London och där hade de allra flesta någon form av missbruksproblematik. Många av dem jag jobbade med hjälpa hade supit bort hem, familj och pengar – och levde numera på gatan. Det enda de hade var sitt missbruk, vilket var så otroligt tragiskt.
Jag minns speciellt en herre som hette Eugine. Han hade haft ett bra liv och bott i en av Londons mer mer välbärgade förorter. Han drev ett litet hotell i London och tjänade rätt bra på sin rörelse. Men så hamnade han i alkoholens klor och började dricka lite för mycket. Det gjorde hans fru tog barnen med sig och lämnade honom, vilket ledde till Eugine började dricka ännu mer. Det eskalerande drickandet ledde till att han inte skötte sitt hotell, som slutligen gick i konkurs. Detta i sin tur ställde honom helt utan inkomst, vilket gjorde att han inte kunde bo kvar i den fina villan. När jag träffade Eugine ägde han inte mer än kläderna på kroppen. Men han fortsatte ändå att klä sig stiligt, trots att han levde som hemlös på ett av Londons härbärgen. Varje eftermiddag gick han till den närbelägna tobakshandeln för att köpa tidningen eftersom han vill följa med i vad som hände i världen – och varje gång frågade han oss i personalen om vi ville ha något från affären. Han hjälpte gladeligen till att köpa cigaretter och tidningar åt oss i personalen, det gav honom väl någon form av mening i tillvaron, vad vet jag?!
Men min rädsla att hamna i missbruk gör ändå att jag är försiktig med andra substanser. Narkotika tar jag helt avstånd ifrån och jag är väldigt försiktigt med alkohol.
