Din tankesmedja i etern
Det har gått 17 år sedan jag slutade röka, även om jag feströkte till och från efter det. Men för nio år sedan slutade jag även med den ovanan. Då fick jag nämligen cancer och bestämde mig för att helt och hållet låta bli röktobak. På det stora hela saknar jag inte rökningen, utan tycker att det är oerhört skönt att ha blivit av med den ovanan. Jag snusar visserligen men dels stör jag ingen och dels är det mycket hälsosammare än om man röker.
EU vill tvinga Sverige att rejält höja skatten på snus. Om förslaget blir verklighet skulle en dosa General lössnus kosta över 120 kronor. Det skulle alltså bli dyrare att snusa än att röka – som är avsevärt mycket hälsovådligare. Uppgifterna har fått finansministern att reagera och man kommer stå upp för det svenska snuset säger man.
Det har gått över åtta år sedan jag slutade röka helt och hållet. 16 år sedan jag slutade röka på heltid. Men lik förbaskat kan jag fortfarande längta efter en cigarett. Jag kan fortfarande tycka att det vore gott med en cigarett på maten eller till morgonkaffet. Eller varför inte en öl eller glas rödtjut och en cigarett? För att inte tala om nyårscigarren. Ja, tillfällena är många då det är mer eller mindre gott, trevligt, socialt och/eller härligt att röka. För att inte säga alldeles… alldeles underbart.
Jag betecknar mig inte som särskilt gammal, men kan minnas somliga saker från när jag var liten som gör att det känns som att man växte upp på stenåldern. Jag minns hur det blossades och röktes hejvilt i min omgivning, nästan alla vuxna jag kände rökte i någon utsträckning. Själv började jag röka när jag var 14 år och tyckte det var superballt med rökning. Det var liksom något alla gjorde och jag ville inte vara sämre. Hur mycket jag än hostade, lik förbaskat skulle jag lära mig att dra halsbloss – och hade väl någon konstig föreställning om att tjejerna tyckte jag var jätteball. Vilket de förmodligen inte gjorde, men det fattade ju inte jag.
Det känns märkligt att det redan gått tre veckor av min sex veckor långa behandling. På något sätt har jag kommit in i lunken att vara hemma och låta tillvaron kretsa kring mina dagliga strålbehandlingar. Jag sover aningen mer än jag brukar göra om nätterna och det är väl helt normalt misstänker jag, eftersom man blir trött av behandlingen.
Jag har också märkt av att jag är aningen fumligare i händerna än normalt. Det var något man varnade för innan behandlingen började och det är en biverkning som kommit och gått lite under de gångna veckorna. Jag tappar saker och det blir ofta fel när jag skriver på datorn. Ibland har jag lite på skoj tänkt att jag ska publicera ett inlägg där jag inte korrigerar för alla fel som blir när jag skriver – bara för att påvisa hur fumlig jag faktiskt är. Men förmodligen skulle inlägget bli totalt oläsligt, så jag är lite skeptisk till att göra det. 😁
Ju äldre jag blivit, ju mer har jag kommit på mig själv med att bli alltmer kräsen med saker och ting. Kanske inte så mycket när det kommer till mat, men när det kommer till mycket annat. Inte minst till de vanor jag lagt mig till med genom åren. Som snusare väljer jag med omsorg vilket snus jag köper, det funkar inte med vilken sort som helst. Jag var mycket mer ombytlig med cigaretter på den tiden jag rökte, även om jag föredrog vissa märken och som jag allt som oftast köpte. Jag köper oftast lite dyrare snus och inte något billigt krafs. Det ska gärna vara smaksatt snus och jag har en favorit, som smakar rökig whisky.
Detsamma gäller när det kommer till vin, jag har svårt för billigare vinsorter utan köper sällan viner som ligger under prislappar på 90 kronor per flaska. Vad gäller öl har jag vissa sorter jag i princip alltid köper, som har kommit till bli mina favoriter. Jag kan dricka andra märken i de lägen jag blir bjuden, men det är väldigt sällan jag avviker från de märken jag tycker om när jag köper själv.
Jag var bara 14 år när jag började röka, en vana som jag sedan hade under väldigt många år. Som mest rökte jag 1,5 paket Röd Prince om dagen innan jag slutligen bestämde mig för att sluta 2008. Istället övergick jag till att snusa och hade det inte varit för snuset, hade jag förmodligen börjat röka igen. Jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag börjat röka igen – och kan emellanåt verkligen sakna en cigarett i vissa situationer. Som till morgonkaffet, tillsammans med en kall öl eller ett glas vin på en vårvarm uteservering eller liknande.
Det har gått över 13 år sedan jag tog beslutet att sluta röka. Under några år feströkte jag och lyckades hålla mig till det. När jag sedan fick min tumör för sex år sedan, tog jag beslutet att aldrig mer ta en cigarett.
Jag tycker inte jag är särskilt gammal och att så värst mycket borde ha hunnit ändras sedan jag växte upp. Men med facit i hand, får man inse att faktiskt en hel del har hänt de senaste 25-40 åren.
Jag är uppvuxen med en ganska liberal syn på exempelvis rökning. Fram till mitten på 90-talet var det inte ens 18-årsgräns på cigaretter och tobak, utan jag kunde som 14-åring med lätthet köpa dessa cancerogena varor i vilken butik som helst.
Jag har varit nikotinist till och från och i någon utsträckning sedan nästan 30 år. Det började med lite smygrökande som 14-åring och sen har det blivit en ovana som det blivit allt svårare att sluta med.
2007 slutade jag röka på heltid och lyckades sedan hålla mig till feströkning fram tills jag fick cancer 2014. Samma dag som jag fått den tuffa diagnosen av läkarna bestämde jag mig för att aldrig, aldrig mer röka en cigarett.
Och det löftet har jag hållit sedan dess. Visserligen snusar jag, men det är nog också just det som gjort att jag faktiskt lyckats hålla mig ifrån cigaretterna. Men trots min sjukdomshistorik, kan jag fortfarande sakna en cigarett ibland. Efter en god middag eller tillsammans med den där kalla ölen på en uteservering en varm sommarkväll. Men lika fort kommer jag på vad jag faktiskt riskerar om jag börjar röka igen – och så längtar jag inte lika mycket efter en cigg igen.