Gör inget i morgon som du kan skjuta upp till i övermorgon

För snart elva år sedan fick jag besked om att jag var sjuk – och tämligen illa däran. Jag hade sedan länge förstått att något inte stod rätt till i kroppen, att något var allvarligt fel – jag var orkeslös, hade problem med finmotorik och balans och hade i perioder extremt ont i nacken. Så när jag i september 2014 fick veta att man hittat en tumör i nacken kändes det nästan som en lättnad att slutligen få veta vad det var som spökade. Men i första hand var det naturligtvis ett tufft besked, hela tillvaron ställdes plötsligt på ända och vissa saker skulle aldrig mer bli sig likt. Jag sjukskrevs, var borta från jobbet i nästan ett halvår och genomgick en fem timmar lång operation med efterföljande rehabilitering. Jag är i princip återställd efter operationen, men har fortfarande lite problem med finmotorik, balans och nedsatt känsel. Så visst känner jag fortfarande av vissa saker efter operationen, även om jag är innerligt tacksam att jag – viktigast av allt – överlevt. Något jag inte hade gjort om jag inte opererats. Visst kan jag ibland störa mig på vissa saker som fortfarande hänger i, det kan jag absolut göra. Jag kan störa mig på att finmotoriken inte fungerar som den ska, jag klarar exempelvis inte länge av att spela gitarr – något som jag precis hade lärt mig att göra innan jag opererades. Och den nedsatta känseln har även drabbat urinblåsan, vilket gör att jag inte känner på en gång att jag är kissnödig. Det gör att det går väldigt fort från det att jag börjar känna att jag är kissnödig tills det är väldigt akut. Nu har jag börjat lära mig hantera det hela, att jag måste gå och kissa trots att jag kanske inte känner mig jättekissnödig – men det tog ett tag innan jag lärde mig detta.
Men jag har lärt mig mycket under resans gång, framförallt att jag faktiskt kommit väldigt lindrigt undan vad gäller diverse krämpor och åkommor. Jag ska trots allt vara glad att jag bara har lite nedsatt känsel, balans och finmotorik – för det hela hade kunnat sluta så fatalt mycket värre. Det var en komplicerad operation där mycket kunde ha gått fel och det var inte alls säkert att man skulle få bort hela tumören. Nu fick man bort hela tumören, som dessutom visade sig vara så godartad den bara kunde bli. Ett tag visste varken jag eller läkarna om jag skulle överleva det hela, men det gjorde jag uppenbarligen – för här sitter jag ju, snart elva år senare. För lite drygt tre år sedan dök några ovälkomna cellförändringar upp, jag genomgick en sex veckor lång strålbehandling – och även dessa cellförändringar försvann. Så visst var det ett bakslag med cellförändringarna, men även den behandlingen gick bra och jag kom helskinnad ut i andra ändan av behandlingen.

Jag har också lärt mig att inte skjuta upp saker och ting i onödan, utan att passa på att göra saker när jag faktiskt har möjlighet – liksom att njuta av livet medan jag har möjlighet. Visst är det hemskt att man nästan ska dö innan man inser en sådan otroligt självklar sak?! Det är som alla kanske borde få sig en liten släng av cancer för att inse hur bräckligt livet är, hur snabbt det kan vända och vad som faktiskt är viktigt här i livet. Numera försöker jag leva efter mottot att inte skjuta upp saker, att göra det jag vill så fort tillfälle erbjuds. För tro mig, livet kan vända extremt fort och plötsligt har du inte alls samma förutsättningar som tidigare. Det kan vara en funktionsnedsättning, sjukdom eller – i värsta fall – dödsfall som gör att livet plötsligt vänder på ett väldigt drastiskt vis. Och det spelar ingen roll hur hälsosamt du lever eller hur försiktig du är – sjukdomar, olyckor och döden tar ingen som helst hänsyn till sådant. Givetvis kan du påverka sannolikheten för sjukdomar genom att leva hälsosamt, självklart kan du minska sannolikheten för olyckor genom att vara försiktig – men du kan aldrig eliminera riskerna helt och hållet. Det finns barn som får cancer, det vill säga personer som aldrig ens hållit i en cigarett, druckit alkohol eller på annat vis utsatt sig för onödiga hälsorisker. På rehaben efter min operation träffade jag en man som under många år jobbat som diplomat och bott i en rad olika länder genom åren. Han hade en sommarstuga i Stockholms skärgård och en dag skulle han ta trappen från övervåningen till nedre plan – och ramlar och slår sig så illa att han bryter ryggraden. Han blev rullstolsbunden och skulle bland annat inte kunna återgå till det jobb han älskade så mycket.
Så jag passar på att göra saker när tillfälle ges eftersom man trots allt aldrig vet om eller när livet vänder och man kanske inte kommer få en ny chans. Det kan vara alltifrån att köpa den där prylen, klädesplagget, klockan, smycket eller husgerådet man länge spanat in till att göra den där resan man drömt sedan länge. Vi är många som lägger alltför mycket tid på att jobba, som flänger runt för att få vardagspusslet att gå ihop. Varför låter vi oss inte stanna upp lite och reflektera över vad som trots allt är viktigt i tillvaron? Jobba behöver de flesta av oss göra för att ekonomin ska fungera, men behöver vi jobba så mycket som vi trots allt gör? Och jobbar vi med något som känns viktigt, givande och meningsfullt för oss? Jag har själv bytt jobb ett stort antal gånger, ofta för att det jag gjort och provat på inte alltid känts meningsfullt. Nu har jag slutligen hittat ett jobb som jag upplever som meningsfullt och som jag kan tänka mig att ägna mig åt tills det är dags att gå i pension. För vi tillbringar så fantastiskt mycket tid på jobbet, att det trots allt är viktigt det också är något som betyder något, som ger oss stimulans och som känns meningsfullt. Det är därför jag har så svårt att förstå mig på personer som väljer att städa, dela ut post eller distribuera tidningar år ut och år in – men det är också just för att det inte skulle kännas meningsfullt för mig.

Givetvis är det så att vi inte kan undkomma vissa måsten i tillvaron – att vi måste jobba, städa, handla, tvätta, betala räkningar, skjutsa ungar och gå till tandläkaren. Vi kommer helt enkelt inte undan somliga måsten, det är den krassa verkligheten. Men det är också viktigt att passa på att göra saker när tillfälle ges, att faktiskt njuta av det enda liv som tilldelats oss. Livet är inte bara jobb, livet är inte bara vardag utan något fantastiskt om vi ska tillvara på. Och jag inbillar mig att man dödsbädden inte kommer att ångra sådant man gjort – utan just vad man inte har gjort under livets gång. Livet kan vända fantastiskt fort, du kan bli påkörd av en buss nästa gång du korsar gatan, du kan få en cancerdiagnos om ett halvår eller så krockar du med bilen nästa gång du är på väg till jobbet. Saker som kan leda till alltifrån men för livet till i värsta fall döden. Det är inte en pessimistisk livsåskådning från min sida, utan faktiskt den krassa verkligheten.
Och det är givetvis inte bara viktigt att unna sig den där prylen, att kosta på sig den där resan eller att hitta det där meningsfulla jobbet som väger tungt. Vad som är viktigast av allt är förstås att umgås med och höra av sig till nära och kära så ofta man bara kan. Det är något vi är oerhört slarviga med i vår västerländska, materialistiska och av ekonomi hårt styrda tillvaro. Vi är helt enkelt för dåliga på att ta hand om varandra, att umgås och göra saker ihop. Våra kalendrar fylls ständigt av jobb, möten, övertidspass och andra måsten – men alltför sällan av familjemiddagar, utekvällar med vänner eller fredagsmys med barnen. Hur mycket tid lägger du på resor till och besök hos familj och vänner kontra jobbresor, övertid eller extrajobb? Förmodligen är balansen däremellan skrämmande om man börjar räkna efter och tar sig en funderare på vad man prioriterar i tillvaron. Även om vissa saker trots allt måste göras, så kan vi nog prioritera om ganska rejält i många avseenden. Det kan vara så enkla saker som att höra av sig ibland till nära och kära, faktiskt ta sig tid att svara när någon ringer eller skickar ett sms – och självklart att man med jämna mellanrum ses och umgås.

Även om jag blivit bättre på vissa av dessa saker, så ska jag heller inte påstå att jag är perfekt. Jag unnar mig saker när tillfälle ges, men kan vara alltför dålig på det där att höra av mig till nära och kära, att ta initiativ till att ses och hitta på saker. Jag har blivit bättre på att uppskatta saker, på att värdera sådant som är viktigt i tillvaron men skulle fortfarande kunna vara bättre på att höra av mig till folk. Så jag ska inte påstå att jag blivit perfekt på alla dessa punkter bara för att jag är en av dem som drabbats av cancer. Men jag hoppas i alla fall på att jag blir bättre med tiden, för det är en av de saker som man ska vara noggrann med om du frågar mig. Vi faller återigen på det där vad vi ångrar när vi ligger på dödsbädden – vi kommer att ångra att vi jobbat för mycket, varit frånvarande från familjen för mycket, försakat våra vänner för mycket; ni vet allt sådant där som vi är för duktiga på att välja bort i tillvaron.
Sen ska förstås tilläggas att man lär sig att uppskatta saker och ting på ett helt annat vis än innan man blev sjuk. Plötsligt uppskattar man saker i all sin enkelhet som man inte haft vett att uppskatta ordentligt tidigare – saker som en sovmorgon, en vacker sommardag, att bara få vara ledig en dag utan en massa måsten. Och så vidare, det behöver inte vara så komplicerat längre för att man ska känna sig tillfreds med tillvaron. Numera får man hitta en balans mellan vila och att passa på att göra saker när tillfälle ges.