Jag kommer sakna tillvaron med strålbehandling

Jag har börjat inse att jag på ett konstigt sätt kommer sakna tillvaron som sjukskriven med dagliga strålbehandlingar. Det är klart att det är en tillvaro man inte skulle vilja ha i längden, men det är ändå en rätt tillrättalagd tillvaro man har. Jag har oftast inte behövt stiga upp tidigt på morgnarna, utan har kunnat sova ut mer eller mindre. Någon gång frampå dagen har en taxi hämtat upp mig för resan till Karolinska, följt av den relativt korta behandlingen innan det är dags att bege sig hemåt. Eftermiddagarna har sedan tillbringats hemma – ofta iklädd mjukiskläder – då jag haft gott om tid att sitta vid datorn och synka allt inför den kommande flytten liksom kring min sjukskrivning. Så har jag – förstås – haft tid att ägna mig en hel del åt bloggen, vilket inte alltid är fallet när man jobbar heltid.
Jag har haft relativt regelbundna vanor, vaknat vid ungefär samma tid varje dag, ätit frukost, lunch och middag och sedan krupit i säng i bra tid på kvällen. En ganska inrutad vardag trots allt. Just lunchen är något som jag oftast hoppar över i normal fall, men nu har jag oftast varit uppe sådan tid på morgnarna att det varit ogörligt att klara sig utan att äta lunch.
Det jag dock inte kommer att sakna, är förstås biverkningarna efter behandlingen. Jag är trött, har ont i huvud och nacke – och har dessutom en glupande aptit. Trots att jag vissa dagar inte gör annat än äter (känns det som), får jag ibland bita mig själv i både tunga och hand för att inte vräka i mig alltför mycket. Litegrann måste jag ändå tänka på vikten och midjemåttet trots allt.

Det känns som att telefonen gått varm sista dagarna, den har ringt konstant under den tid jag själv inte suttit i telefonkö till olika företag. Inför flytten ska det bytas elabonnemang, flyttas internet och TV-tjänster, hemförsäkringar ska ses över och det ska göras adressändring för både mig, sambon och min firma. Och jag har utifrån dagsform och hur jag orkat för dagen styrt upp saker och ting.
Någon fysisk flytt av saker orkar jag dock inte med, där går min gräns. Det är delvis på grund av min sjukskrivning som vi valt att faktiskt ta in en flyttfirma som får skötta det tyngsta arbetet att flytta hela bohaget och sedan ta flyttstädningen i den gamla lägenheten. Vi hade naturligtvis sparat några tusenlappar på att göra det själva med hjälp av släkt och vänner, men det känns samtidigt skönt att slippa bära allting. Och inte minst att slippa flyttstädningen, som verkligen kan köra slut på vem som helst – även om man är fullt frisk.
Det är på sätt och vis trots allt skönt att jag varit sjukskriven de gångna veckorna och kunnat fixa med mycket av det praktiska som behöver ordnas inför flytten. Det har varit ganska tidsödande att ordna med, inte minst med tanke på hur mycket man fått sitta i telefonköer åt höger och vänster.

Så jo, lite konstigt känns det ju att strålbehandlingen snart är över och det börjar bli dags att återgå till en normal tillvaro igen, med att jobba heltid och allt annat som det innebär. Det kommer kännas ovant att återigen ha tider att passa, att hålla igång fysiskt på ett helt annat sätt än vad man gör som sjukskriven.
Naturligtvis vill jag inget hellre än att återgå till en normal tillvaro igen – inklusive att arbeta och passa tider. Det är bara det att är två vitt skilda typer av tillvaro och blir en kontrastrik omställning och tempoväxling när man ska gå från den ena tillvaron från den andra. Det var väldig ovant till en början när jag blev sjukskriven också, det tog några veckor innan jag kom in i lunken och fann mig tillrätta med denna tillvaro.