allkonstnarenJag brukar i normala fall inte avge nyårslöften eftersom jag aldrig kan hålla dem. Men det gångna nyår bröt jag mot den vanan och avlade någon form av löfte – eller åtminstone en målsättning. Nämligen att gå ner i vikt – originellt, eller hur?! 😁 Men det behövs verkligen, jag har X antal kilo som ska bort och jag behöver lägga om en hel del vanor i tillvaron. Såväl vad det gäller mat som träning och en hel del annat.
Fast jag får nog – så här en dryg månad in på det nya året – erkänna att det gått så där. Det enda som gått ungefär som det brukar göra, är att jag inte hållit mitt löfte till mig själv. Jag har fortsatt slarva med träningen och äter inte alls så kalorisnålt som jag borde göra. Det enda jag faktiskt hållit nere på är mitt alkoholintag – och det har till största delen med att göra att jag blivit rådd att göra det under min strålbehandling.
Och fast jag faktiskt haft tiden att gå till gymmet nu när jag är hemma, så har det inte heller riktigt blivit. Visst har jag varit där ibland, men inte så ofta som jag faktiskt skulle behöva. Min målsättning är tre träningspass i veckan, men det är inte något jag hållit överhuvudtaget. I bästa fall har jag varit på gymmet två gånger per vecka.
Vågen har jag inte vågat ställa mig på den här sidan nyår. Mycket för att jag vet vad den kommer att visa, nämligen att jag inte gått ned ett enda gram i vikt. Jag tror visserligen inte att jag gått något nämnvärt heller, vilket väl får betraktas som något positivt.
Det är lätt att tänka i banor som att “nästa vecka tar jag tag i dieten och vikten” – och på så vis skjuta det hela på framtiden. Jag kommer ofta på mig själv att hitta ursäkter till skjuta upp det hela och att inte gå till gymmet. Mycket för att jag tycker att det där med dieter tar bort det roliga i tillvaron. Men jag är fullt medveten om riskerna med övervikt och att jag faktiskt måste gå ner i vikt. Jag har börjat känna av rygg, knän och höfter litegrann och drar mig för att gå till läkaren med besvären. Jag vet nämligen vilket svar jag med största sannolikhet kommer att få; nämligen att det beror på vikten.
Fram tills jag var ungefär 25 hade jag inte några som helst problem med vikten, jag vägde nog snarare för lite och hade kanske till och med mått bra av att gå upp lite i vikt. Istället kunde jag vräka i mig i princip vad och hur mycket jag ville utan att det gav minsta utslag på vågen och midjemåttet. Idag känns det som rena drömtillvaron, när det numera räcker att jag i princip tänker på en pizza för att badrumsvågen ska löpa amok.
Så för tillfället är vågen inlåst i garderoben där den får sitta och skämmas till den bett om ursäkt.
